Mynt

Slanten (fiktivt) 

Den svettiga lilla barnhanden sträcktes upp mot mig i kiosköppningen. Hon nådde knappt upp till luckan. I sin hand hade hon en tiokrona. Med bestämd röst sa hon att hon ville ha en liten chipspåse.

Vi bytte peng mot chipspåse. Jag såg hur flickan sneglade begärligt mot kokostopparna under plastlocket.

Var bara tvungen att fråga flickan om hon gillade kokosbollar. Ja, det är det bästa jag vet plus chips. Jag har fått denna slant av min morfar. Fast det var svårt att bestämma vad jag ville köpa.

Vill du göra mig en tjänst så kan du få en kokosboll? Mamma har sagt att jag får inte ta emot något av främmande människor. Jag får inte heller följa med dem.

Flickan var så söt och mitt hjärta smälte. Jag frågade om hon ville ha en kokosboll ändå?

Jag springer hem och frågar mamma sa hon och sprang i väg.

Snart var hon där igen men nu med sin morfar. Han ler igenkännande mot mig. Berättar att de inom familjen är mycket noga att upplysa lilla Klara om vad som är rätt eller fel.

Klaras morfar ger Klara en slant till så att hon kan köpa en kokosboll.

Jag blir så glad av att möta sådana här fina personer som vill visa detta barn, vad som är rätt eller fel.

Ja, detta med kiosk och småpengar är på väg bort för alltid. Inom ett år finns inte heller min kiosk kvar men en massa minnen har jag att leva på.

@ Ljusletaren 

21 mars 2020

Café

Kvarskatt (fiktivt)


Jag vill inte gå härifrån. Lukten, dofterna och inredningen i cafét ger mig en stabilitet i livet. Personalen är diskret och mycket duktiga. Deras vänlighet är vida känd förutom deras otroligt goda bakverk.

Cafét är alltid rent och snyggt. Inga smulor eller annat dylikt på borden. Allt är rent och avtorkat.

Jag gillar mannen som äger detta ställe. Han är liten och gladlynt. Skojfrisk på rätt sätt. Ja vi båda går bra ihop. Inte så att jag är intresserad av honom som man utan endast som en fin vän.

Han heter förresten Mikael. Ofta har han frågat mig om jag vill komma och baka med honom i bageriet. Han har hört på omvägar att jag är konstärligt duktig på att baka goda hembakade bröd. Vänner till mig har sagt att mina bakverk är ljuvligt goda.

Jag har alltid tackat nej till denna inbjudan men nu är jag i stort behov av pengar. Deklarationen har kommit och det var inte alls kul. Attans vad jag har blivit skyldig i år. Liten årsinkomst men ändå så vill staten ha mer av mig. Inte alls kul att vara sjukpensionär.

Jag vet med mig att jag kommer att få mycket mer av det onda om jag börjar baka med Mikael på morgonen. Men vad att göra? Inte vill jag gå på gatan heller tänker jag skämtsamt.

Mikael är imponerad av mina bakverk. Detta kommer att gå bra Mariette. Vi kommer att öka omsättningen ännu mera på mitt café.

Varje morgon är det kö in till cafét. Det köps hem matbröd och andra goda bakverk. På dagarna är det många pensionärer som tillåter sig att köpa en kaffe och något gott.

Någon har lagt ett litet paket i min kappficka. Ingen text fanns det att läsa på paketet.

När jag kom hem så öppnade jag det lilla paketet. Där finns en lapp. Texten lyder så här: ”Du är alltid så glad och vänlig trots din sjukdom. Dessutom så bakar du mitt älsklingsbröd så bra. Jag är en av dina vänner och jag vet att du bakar extra för att få råd med din kvarskatt. Jag har nyligen fått ärva lite pengar och vill dela med mig lite av den summan till dig. Här får du femtusen kronor från en vän som gillar dig.”

Femtusen kronor!

Vem är denna vän? Känner inte igen handstilen. Anar ändå vem det kan vara. Ska fråga i morgon.

Axel har du fått ärva några pengar frågar jag en av mina vänner dagen efter. Axel ger mig glada ögon och ler stort. Axel är det du som har gett mig ett litet paket?

Lisa en annan vän hör min fråga. Sträcker fram ett litet paket till mig. Öppna och se säger hon glatt. Femtusen kronor ihopsamlade från henne och andra av mina vänner.

Axel har gett dig en summa och jag och dina vänner har gett dig denna summa. Nu kan du sluta baka och ta hand om dig och din kropp på bästa sätt.

Mikael kommer fram och kramar om mig och säger att ett av mina konstnärliga bakverk ska få mitt namn. Du ska få en viss procent av det bakverket också i ett år framåt.

Mina tårar bara rinner och rinner. Hur kan just jag ha så fina vänner? Jag skrattar och gråter och kramar mina vänner och Mikael flera gånger om.

Jag får låna bageriet i kväll för jag ska baka mina konstnärliga bakverk till mina vänner. De ska få äta mina bakverk gratis. Mikael bjuder på kaffe eller te.

Drömmer jag eller är allt detta sant?


© Ljusletaren

20 mars 2020

Le i mjugg

Det är kö (fiktivt)


Siri står inne i en affär och tittar mycket intresserat på personer som står i kön liksom hon själv. Tänk så olika vi alla ser ut men ändå är vi så lika. Alla vi har en gemensam nämnare, för vi kommer från ett ursprung.

Tanten i kön är kort och tjock. Ser hurtfrisk ut. Hennes blick är ungdomlig och busig.

Den unga grabben med de nedhasade jeansen som visar märket på hans kalsonger ser tuff ut med alla sina tatueringar. Men ack vad jag bedrog mig för han frågade tanten som verkade svimfärdig bakom honom i kön om hon ville byta plats med honom. Det ville tanten.

Mannen med sin stora airbag till mage skrattar och vill hålla alla oss i kön på bra humör. Han är en pärla som får igång oss alla.

De två expediterna försöker så gott det går att vara ödmjukt trevliga mot sina kunder. Visst hör jag i kön bakom mig att de kunde snabba på lite men alla bör få den hjälp de vill ha, tänker jag.

Minuterna segar sig fram och många i kön börjar skruva på sig. Varmt är det också med att ha dessa tjocka vinterkläder på. Det är nästan så jag kan ta på den där känslan ”Fy vad jag är less på att vänta”.

In i butiken kommer nu en dam i päls med knallröda målade läppar. Luktar kraftigt av parfym runtom henne. Hon nonchalerar hela kön och går fram och ställer sig vid disken. Säger att nu är det hennes tur. En av expediterna tittar på henne och frågar efter hennes nummerlapp. Jag behöver ingen nummerlapp för ni ska hjälpa mig NU. Nej, säger expediten. Du får göra som alla andra och ta en nummerlapp och ställa dig längst bak i kön. Kvinnan snörper på munnen och jag ler i mjugg.

Snart är det min tur att bli expedierad. Det går fort och säkert för expediten är kunnig och lyhörd för mina önskemål.

Innan jag lämnar butiken hör jag hur kvinnan i pälsen försöker köpslå sig en bättre plats i kön. Det sista jag hör innan jag går ut är att hon får nej efter nej. Bra tänker jag för alla är vi lika mycket värda och ingen vill vänta längre än nödvändigt i kön.


@ Ljusletaren

17 mars 2020

Alla

Var har ni varit under er semester? (fiktivt)

Klara och Mats tjänar så bra att de kan åka utomlands om de vill. Men varför får de inte trivas i sitt land och med sin sommar? Okej sommaren kan vara lynnig men det är ändå sommar.

Alla efter deras gata upplevs som att de ska jaga det bästa semesterminnet. Det bokas resor och olika jippon för att visa att just de har pengar och är dessutom väldigt kulturella.

Klara och Mats har flera gånger pratat om vad deras grannar jagar efter? Är det skrytdelen eller är det att de njuter av sol, eller att jaga artister med stor aktning?

Grannarna har för många år sedan slutat att fråga om de vill följa med på både det ena och det andra. Det verkar som att grannarna upplever dem som torra som inte följer med i tidens trender.

I Klara och Mats trädgård är det som en oas av växter och små inbjudande ställen att sitta med en bok eller ett glas vin.

Fåglarna sjunger alltid så glatt i deras oas.

Hunden Hugo trivs och går svansviftande och söker efter skuggan om det är sol. Katten Såfin orkar inte ens jaga småfåglarna för hon har det för bra.

Är det busväder så är alla inne i den inglasade verandan. Klara och Mats läser och Hugo sover på mormors hemvirkade matta. Såfin ligger i korgstolen som Klaras mamma har ägt. I bakgrunden ljuder klassisk musik.

Just denna regniga dag tar de fram potatissallad och grillad kyckling som de har köpt på ICA i stan. Häller upp friskt och gott vin till maten. Njuter till det smattrande regnet som spelar den bästa symfoni som finns.

Okej de blir kanske inte så bruna men lugnet, framför allt lugnet har boat in sig i deras själar. De har verkligen semester utan jäkt och stress.

Det har hänt att de har tagit ut resesängar för att ligga hela natten i deras inglasade veranda. Man sover så gott när regnet slår mot tak och fönster. Alla är bortresta så det är helt lugnt efter gatan. Inga gräsklippare eller annat otyg som stör dem. Sömnen blir ljuvlig.

Klara och Mats hinner med mycket under sommaren. Bilresor med picknickkorg, många böcker utlästa, älskad musik som flödar ut genom varje por på ett lämpligt sätt.

De har haft semester med njutningens värdighet på alla de sätt.

© Ljusletaren

14 mars 2020

Galant

En tankeställare till mamman i huset (fiktivt)


Jag tycker vår son Johan har blivit tunn. Undra om han äter som han ska nu när han bor själv? Visst, visst, jag vet att unga människor förändras när de börjar bli vuxna. Men jag vet också hur mycket Johan älskar sin mammas matkonst.

Johan har dessutom sagt till på skarpen att jag inte får laga för mycket mat så att även han har mat i frysen. Mamma, jag vet att du inte är så frisk. Jag vill ha dig som du är men låt mig få sköta om min egen mathållning själv.

Vad säger man? Vår son är tjugotre år och vill klara sig själv. Det är bara att acceptera även om det tar ont i ett modershjärta.

Fast Johan har ingenting sagt om att jag får bjuda hem honom på mat då och då. Nu var det längesedan det var då. Jag ler glatt för mig själv. Ställer mig och gör en paj som jag vet att Johan inte kan motstå. Tacopaj med sting plus en fräsch sallad till det.

Jag lägger ned hela min kärlek till vår son i denna paj. Jag skär salladen fint och jämnt, precis som Johan vill ha det.

Min man Torsten muttrar där bakom ryggen. Tacopaj, har du inget annat att bjuda på? Jag förklarar att jag tycker att Johan har blivit tunn och jag ska muta honom med denna paj. Min man Torsten ändrar nu helt hållning och tycker att Tacopaj ska bli gott.

Jag ringer Johan samtidigt som jag skjuter in pajen i ugnen.

Johan svarar att han är mätt men han vill ändå komma hem för det var några dagar sedan sist.

Johan sniffar och utbrister: Är det Tacopaj? Ja, svarade jag och min man i korus. Vi ska snart äta men du var inte hungrig fick jag höra av mamma sa Torsten.

Jo du pappa, en liten bit kan jag alltid äta.

Jag och Torsten blinkar till varandra bakom Johans rygg.

En pajbit åkte galant ned i Johans mage och en bit till. Till och med en tredje bit. Mamma-hjärtat blir varmt av kärlek. Pappa-hjärtat ler inombords.

Det blev en trevlig afton med vår son. Innan han ska åka hem vill vår son ha receptet till min tacopaj. Nästa gång är det jag som bjuder på detta säger vår son.

Viken underbar son vi har. Han vill oss bara gott. Han vill vara vuxen och visa att han också kan. Jag måste lära mig att vår son kan och han vill och han är inte så tunn som jag vill påstå.


© Ljusletaren

12 mars 2020

Äldre inlägg