Möte

Vägrar att ge upp

Viveka blir fortfarande darrig av att göra ett möte på en smal grusväg. Hon vet att det gäller att träna och träna för att köra efter denna väg. Hur ska hon annars kunna bo kvar i bygden och ha kvar sitt jobb i staden? Det är fem mil in till Piteå. Tre mil av dessa fem mil är en smal grusväg. Det finns bara kvar skolbussen som åker till hennes by och dess tider passar inte henne. Känslan av att bo så nära naturen är bara ett måste. Viveka minns när hon bodde i en betongbunker. Värmen som dallrade på sommaren och fick allt att lukta damm. Öppnade hon balkongdörren så strömmade det in grillrök plus höga röster. Alla dessa hyreshus skymde och hon såg ingen riktig natur var än hon tittade. Vintern var lika tråkig. Folk huttrade och skyndade fort in till sina lägenheter. Det slog i olika dörrar och hissens gungande vid start och stopp störde henne. Instängd kände hon sig. Nästan så att hon jämförde sig med en gapande fisk som saknade sitt syre. Till slut gav hon upp och flyttade hem till sin barndomsby. Viveka blommade ut och njöt av vacker natur som syresatte hennes blod. Till och med de långa resorna året om till hennes arbete blev en barnlek. Fast en dag så skedde något som skakade om henne rejält. Det var tidig morgon. Vacker soluppgång. Björkarna hade musöron. Hela världen tycktes skälva av pånyttfödelse. Då i den snäva kurvan ser hon hur en personbil kommer i rasande fart mot henne. Viveka försöker styra sin Volvo in mot gruskanten. Däcken skär ned i lösgruset och hon voltar med sin bil. Den mötande bilisten fortsätter bara. Hon klättar snabbt ur sin bil som ligger på sidan. Med darriga ben och armar ser hon att det har gått bra med henne. Volvon är bucklig men hel. Viveka får tag i varningstriangeln inne i bilen och ställer ut den på den smala grusvägen. Precis där denna avåkning har skett är det ingen mobiltäckning. Viveka börjar gå mot staden. Hon har säkert gått i en halvtimme innan det kommer en bil som stannar. Det är Gunnar från hennes by. Han skjutsar henne först till Vårdcentralen så att en läkare får kolla upp Viveka så att hon inte får några framtida men. Sedan skjutsar Gunnar henne till Polisen där får Viveka får redogöra om det hon har varit med om. Viveka ringer sen till sitt jobb och berättar vad som har hänt och att hon stannar hemma idag. Hon ringer efter en bärgare. Följer hem med Gunnar när han har gjort sitt ärende i staden. Sedermera fick hon höra att det var två knarkare som hade stulit en bil. Det var dem hon hade mött efter den smala grusvägen i hög fart. Detta är numera några år sedan detta hände. Att mötas på en smal grusväg är nu till dags ingen hit för Viveka, fast att bo i en lägenhet i staden är ännu värre. Hon vet med sig att det är bara att träna på saker som inte är skojiga att utföra, till exempel att köra på en smal grusväg. Viveka är en kvinna som ser ljuset i tunneln och vägrar att ge sig för ett obetydligt hinder som detta med grusvägen. Numera jobbar hon halvtid för hon har man och barn. Viktigast för Viveka är att deras barn ska få samma känsla till naturen som hon själv har.

© Ljusletaren

17 oktober 2018

Utveckling

Vem drog det längsta strået?

Det var i början av året som Vera Perssons chef sade till henne att nästa steg i hennes utveckling borde vara att gå ned i vikt. Vera blev helt ställd. Här hade hon gått en kurs i personlig utveckling. Det hade gett henne bättre verktyg att försöka att förstå människor? Vera hade räknat med att få börja sitt jobb som personalchef för en liten avdelning på deras kontor. Trodde i sin vildaste fantasi att det var nu som hon skulle börja. Nu när det var ett nytt år. Vera visste med sig att hon var fräsch trots sin rondör. Bar alltid färgglada kläder med ett elegant snitt som passade hennes fylliga kropp. Hennes ögon utstrålade värme av äkta sort. Det mörka halvlånga håret var alltid läckert uppsatt. Men andra ord så var Vera en ståtlig kvinna. Aldrig förr hade hon haft problem med att hon var kraftig. De flesta människor föll för hennes naturliga charm. Nu kände Vera hur orden rann till. Vad menar du egentligen sa hon trotsigt till sin chef? Varför ska jag behöva förändra mig? Kan du ge mig ett vettigt svar på det? Nu blev chefen ställd. Hon nästan vindade med sina ögon. Kinderna blev röda. Duger inte jag som personalchef eller vad handlar detta om, sa Vera? Chefen tittade ned på sina skor och muttrade något om att smala människor ger ett bättre intryck. Jag tror precis tvärtom svarade Vera. En glad och positiv kvinna med humor i blick är nog den bästa chef som går att få, trots vikten. Personalen under en sådan chef känner sig ett med chefen och presterar därför bättre. Jag vägrar att utveckla mig mera för jag vet att jag har den kunskapen jag behöver, för att bli chef. Tack för kursen förresten. Nu har jag dessutom sett vad du går för men jag ska blunda för ditt övertramp. Vera blev en älskad chef och hon steg dessutom i graderna och fick sen överta sin chefs chefsjobb. Hur gick det då med Veras chef? Hon nedgraderades till personalchef. Vera sa aldrig ett ont ord till sin förra chef för hon var en god människokännare. Varför ge igen med samma mynt? Så lågt skulle hon aldrig sjunka.

© Ljusletaren

16 oktober 2018

Oroar

Matilda

Det hänger en oro av halm i fönstret i mitt kök. Jag är så rädd om den för den är gjord av min mormorsmor Matilda. Helst skulle en oro hänga i ett kvinnohår för att lätt kunna svänga i olika drag för att snärja fast onda andar. Men min oro har tappat sitt hårstrå och hänger därför i en gammal sytråd. Matilda visste med sig att hon såg saker som inte andra såg. Hon bodde på toppen av en kulle i Bergslagen. Min mamma sa att det var läskigt att vara där när åskan gick. De såg hur blixten följde kulledningen inne och sedan rakt ut ur huset. Det osade och luktade bränt länge efter blixtens framfart. Mamma sa att hennes mormor Matilda tog det med ro. Sitt bara stilla på stolen mitt i köket och rör dig inte, kommenderade hon min mor. Matilda var dessutom bra på att lägga örtförband för olika åkommor. Ofta knackade det på hennes köksdörr och någon kom för att be henne om hjälp. Min mormor har berättat för mig om hur det var att växa upp med en läkekunnig kvinna som dessutom såg besökare från andra sidan. Mormor kände sig trygg med den vetskapen. Mormor hade sex syskon. Två bröder och fyra systrar. Av alla dessa sju barn så var det bara min mormor och hennes syster Gudrun som fick denna fina gåva i arv. Jag och min mamma har ofta talat om hur det är att vara synsk. Förr i tiden måste det ha varit väldigt kämpigt för folk bannade allt som de inte kunde se eller känna på. Min mormorsmor Matilda var verkligen en kvinna av rang som förnekade folkets spe och istället hjälpte dem för sina olika besvär. Jag tittar ofta på denna oro och önskar att jag visste mer än vad jag vet. Skänker en tanke till mormorsmor Matilda och tackar för det jag fick i arv efter henne.

© Ljusletaren

15 oktober 2018

Sattes i brand

Mörkt hjärta

Träskjulet var en toalett som sattes upp på sommaren till allmänhetens belåtenhet. Finns många minnen med platsen där detta träskjul står. Frida minns än den första kyssen som hon fick vid älvens strand. Likaså när hon badade nakenbad med Stefan i månens sken i det kalla vattnet. Där finns en brygga där små ekor kan lägga till. Stefan rodde ut en bit i älven där det var stilla och lugnt. De kastade ut sina metspön. Solen gassade och flötena guppade. Plötsligt fick hon napp. Det blev en ordentligt stor abborre. Attans vad det nappade. De rodde tillbaka. Gjorde upp eld i grillstaden vid stranden. Grillade sina abborrar och bara njöt av denna dag med sol och älskog. Det lilla tältet var upprest. När mörkret infanns sig boade de in sig i sina sovsäckar. Släckte ficklampan. Somnade skönt. Helt plötsligt lyser det upp i mörkret. Det knastar. Innan de förstår att det brinner. De tittar ut genom tältöppningen och ser att utedasset brinner. De anar ungdomarna som smyger där borta i mörkret. Snabbt rafsar de till sig kläderna och springer ut. De ser hur deras tält antänds. Stefan och Frida tar varandras händer och springer ned till ekorna. Ror så fort de kan till andra sidan älven. Ser hur några ungdomar hoppar in i de andra ekorna och ror mot dem. Frida viskar att de ska springa till en grotta som hon känner till. Det är svårt att springa i mörker utan ficklampan som blev kvar i tältet. Natten är stjärnklar så Frida hittar snabbt till grottan som ligger väl undangömd bland ris och mossa. För att hitta hit måste man veta om denna plats. De sitter och håller om varandra i grottan och hör hur det springer i skogen. Var tog de vägen, hör de en kille ropa strax intill grottan. Snart drar ropen bort och det blir tyst. Inte en enda chans att de vågar sig ut. Huttrande inväntar de morgonljuset. En underbar soluppgång riktar ljus mot hela tallskogen. Försiktigt kryper de ut. Smyger ned till älven. Inte en båt finns kvar på någon av stränderna. Allt är uppbrunnet. Nu ser de uniformerade poliser på andra sidan älven. De ropar till dem. Två poliser hämtar en gummibåt från pikébilen och en av dem ror över för att hämta Stefan och Frida. Någon av ungdomarna hade fått kalla fötter och hade därför ringt polisen mot morgonsidan. Varför de ville hämnas på Stefan och Frida, var som vanligt svartsjuka. Byns snyggaste kille hade fått nobben av Frida och det kunde han inte smälta. Han övertalade därför sina kompisar om hämnd. Först sattes träskjulet i brand. Sedan var det så häftigt med elden att de även satte deras tält i brand. De vädrade blod och satte därför av i rasande fart efter dessa två skötsamma ungdomar. Ingen vet hur detta skulle ha slutat om Frida inte hade vetat av denna grotta.

© Ljusletaren

14 oktober 2018

Trots allt

Långsamt strimlad

Så sitter Erika Pettersson i kassan allt tidigare på morgonen, trots att knappt någon handlar där, bara för att försäkra medel- och överklassen om att de kan handla ingredienser till sin pulled pork när de vill. Absolut fånigt att göra sig till för dessa människor men hennes anseende är viktigt. Fast många gånger skulle hon vilja skrika rätt ut när de kommer dessa Östermalmsmänniskor. Värst är den där Anna von Berthé. Hon klämmer på alla varor. Påstår att datummärkningen har för kort datum. Luktar på alla färskvaror och säger att detta inte är dagens färska vara. Helst skulle Erika vilja ta den frysta fårfiolen och slå i Anna von Berthés lilla pillerhatt. Tänk att få se minnen på den satkärringen, det skulle hon leva länge på. Paul von Platen sa att hennes cigarrer var torra och försökte alltid att pruta på dessa vid varje inköp. Märta Clausén luktade illa fast hon hade försökt dölja det med massor av tung parfym. Överklassens snorungar stal hej friskt i hennes butik. Ställde hon föräldrarna till svars så fick hon ovett så hemskt. Deras barn gjorde inte så utan det måste ha varit Erika som hade sett eller räknat fel. Överkonstapel Fridell var faktiskt en gentleman som hon gillade. Han var alltid artig och vänlig. Frågade om han kunde hjälpa henne med att packa upp kvällstidningarna. För allt i världen kunde inte Erika begripa varför hon förlängde livslängden på butiken. Butiken går inte alls runt. Var hon titelsjuk? Gillade hon att säga att hennes butik hade det bästa läget på Östermalm? Trodde hon verkligen på trenden att få butiken på fötter igen? Allt det hon räknar upp för sig själv är bara tydliga och stora nej. Ingen av hennes kunder kommer att sakna henne för de går och klagar i en annan butik. Varför stå ut med alla dessa kränkande beskyllningar? Erika ställer sig raskt upp från kassan där hon sitter. Skriver några ord på ett papper och sätter fast pappret på butiksdörren. Låser dörren. Struntar i att Anna von Berthé står och slår på glasdörren med sin eleganta käpp. Äntligen har hon gjort något rätt. Lättnaden är stor. Hon säger tyst för sig själv: ”Jag tar inge mera skit av någon”.

© Ljusletaren

13 oktober 2018

Äldre inlägg