Min stav och jag :-)

 

Här myser vi av sol och goda laxmackor i den gassande solen. Så mycket av snö så vi sitter längst ned vid vår infart för att lapa sol. Mjölkbordet är ordentligt gömt i snön ;-)

Fotat den 2 april 2018.

Ha en bra lördag/ kram  @-}-- 

Förra inlägget blev som en föraning

Bilden är tagen den 28 mars i år. Snöade igår och snöar idag.

När vi kom till torpet så blev mitt vänstra ben jättedåligt. Har gått med käpp och omlindat ben. Nu har jag fått rådet att vila och äta min medicinkur minst tre veckor till. Artros kom även till detta ben. 

Humöret är det inte fel på som tur är. Längtar ut men ... Tur att maken numera är pensionär. 

Ha en bra fredag/ kram  <3 

Prommisar är livet!

 

Gillar inte solreflexer på bilder men låter ändå denna bild få komma med  ;-) 

Att kunna gå är en lisa för själen!

Har en tanke i mitt huvud som jag har skrivit om förr. Den tanken är att gå medan du kan. Det ska inte komma en tid då jag ska säga"Varför gick jag inte när jag kunde?". 

Kanske ligger den tanken i mitt huvud för att min mormor fick MS och dog i den sjukdomen? Mormor blev som min mamma endast 63 år. Min mamma dog i cancer.

Visst krånglar lederna ibland men det är bevisat att man ska röra på sig. Dessutom att promenera sliter inte på kroppen.

Beundrar alla som tar sig ut med rullstol eller permobil eller ... 

Nu har vi den bästa tiden med vår vårvinter. Snö och dagsmeja och fåglar som kvittrar. Det är nästan så att jag gör små glädjeskutt.

Jag och maken och Sokko gick två rejäla långprommisar i denna vecka. Varje prommis blev 1 timme och 50 minuter. Vi gick över isen på träsket och gick sen vägen hem.

Kropp och själ mår så gott när man är ute och rör på sig!

Jordgubbar ligger och tinar och sen ska våfflor gräddas. Antar att ni också smaskar på våfflor idag eller ... / kram  <3 

Tävlan med sjukdomar är inget för mig!

Många tycker det är roligt att tävla i olika saker och det är väl kul. Men när det börjar tävlas i sjukdomar då har det gått för långt.

Jag tappar lusten för att läsa eller höra på dessa personer som framhäver hur duktiga de är trots alla sjukdomar de har.

De som verkligen lider är oftast allmänt glada och pratar och värdesätter andra saker. Framför allt så framhäver de sig inte hela tiden. Ibland så skiner det fram hur ont de kan ha och då respekterar man dem för det.

Jag vet att jag har skrivit om detta förr men jag känner hur korvstoppad jag är på de som hela tiden ska framhäva sina sjukdomar. 

Personligen vill jag glömma de skavanker som jag själv har och bara njuta av annat som får mig ännu gladare  :-D 

Visst säger jag också hur ont jag har och så vidare men då är det maken som får veta det och även se det. Han är en klippa på lyssna eller inte lyssna *gapskratt*. Prata får jag då i alla fall  :-D 

Har flera vänner som verkligen skulle behöva säga hur det har de men de är tysta. De öppnar sig i det tysta istället.

Ni som tävlar om att vi ska se och tycka synd om er ... tänk gärna till innan ni klagar var dag. Var istället naturliga och var som ni annars är så tycker vi också om er som ni är. 

Evigt framhållande om hur synd det är om er skrämmer bort personer.

Så tycker jag ... vad tycker ni?

Ha en bra dag/ kram  <3 

Min dikt + min bild

 

Är det verkligen tyst någon gång?


Kroppen ger alltid ifrån sig varierande och annorlunda ljud. Blodet sjuder.

Vinden mojnar. Sinnet lyssnar hela tiden efter ljud i det förstummade landet.


Kylan biter i kinden liksom i trädets pulserande sav. Dragningskrafter låter.

Nordens ljusorgel spelar upp olika spektrum på himlavalvet. Allt sprakar.


När är det tyst egentligen? Är det då man stannar av allt och bara lyssnar inåt?

Är ett med universum inom oss tillika med universum ovan oss. Ankommen.


© Ljusletaren

10 mars 2018 

Äldre inlägg