Måndagen den 29/11 är ordet: Saknad

Saknad (Fiktivt)

Det är kyrkhelg och de små kyrkstugorna öppnas upp. Den vita kyrkan stoltserar vackert i hela byn. Orten lever upp på ett fantastiskt sätt. Det skrattas och minnen staplas upp på rad. Hemgjort fika bjuds det allt på. Trångt men hjärtligt. Det sprakar ljuvligt från olika spishärder.

I denna stuga som jag besöker är det avskilda bostäder för fyra rum. Servicestugan ligger precis utanför. Där hämtar man sitt vatten och där finns också toaletter.

Hela helgen har varit underbar för dessa två systrar. De har fått Guds ord och de har fått träffa sina vänner för att utbyta lite lättsamt skvaller.

Det är nu mysteriet börjar för en behå är saknad. Ägaren letar febrilt och även hennes lillasyster hjälper till. Jag kommer för att hämta hem dessa två systrar för hemfärd.

Givetvis är jag också med på jakten efter behån. Ett enda rum att försvinna i. Vi tycker det är konstigt men lyfter och söker i varje skrymsele.

Då hör vi ett skratt. Ägaren har hittat sin behå. Vi frågar nyfiket var den var?

Ägaren skrattar så tårarna rinner. Den satt fast under min byst. Så komiskt att vi också skrattar med. Försvunnen men ändå inte försvunnen, tårarna sprutar fram av våra skratt.

Nu sitter behån på där den ska vara och vi fortsätter med att bära ut saker till min bil.

Inte nog med det. Väl hemma hos första kvinnan är det isigt så hemskt men upp med bilen på tomten kom jag. Skulle skynda mig ut för att öppna dörren till denna underbara kvinna. Då slogs mina fötter bort och jag hamnade delvis under bilen. Ännu mera skratt efter de båda kvinnorna hade frågat mig hur det gick.

Hem med nästa kvinna och vinkar sen glatt adjö. Tänker för mig själv att dessa kvinnor fick då en riktigt fin Påskvecka med ljus och skratt.

Dessa små kyrkstugor lever kvar ännu idag och det är bra. Men om det är lika många som kyrkar idag det tror jag inte.


© Ann-Britt Berglund

29 april 2021

Söndagens ord är: Sött

Vad söker du där borta i fjärran land? (Fiktivt)

Jag och min man är på resande fot genom Sverige. Vi verkligen njuter av livet i vårt fina land. Förstår inte varför många måste uppleva något exklusivt under sin semester och åker därför utomlands. Många gånger skulle jag vilja skaka om dem och fråga om de har upplevt hela Sverige?

Det måste vara stört omöjligt att hinna med att besöka hela Sverige. Okej om du letar dig till de mest populära ställena så kan du säga att du har sett allt och vill ha nya omgivningar att besöka.

Kan med stor sannolikhet säga att de små söta ställena inte är besökta av alla. Det finns undangömda ställen med egen badstrand. Nära till skogens djur. Lugnt och fridfullt. Ja, listan kan göras lång.

För att återgå till min och min mans resa så har vi hamnat på ett underbart ställe. Vi har gnidit och sparat under hela vintern för att hamna på olika smultronställen.

Vi upptäckte ett litet sött ställe som kallas ”Storheten” och den byn gör själ för sitt namn. Där finns fjäll och djupa dalar. Galaxen heter den stora sjön som ligger invid Storheten.

Här finns ett litet indiantält för fyra personer som är fullt utrustad att hyra. Så klart att vi hyrde det. Varje natt och morgon så vaknar vi till vågornas skvalp.

Sommaren är het så vi går lite klädda dygnet runt. Maten lagas över öppen eld. Fiskarna som vi har dragit upp gräver vi sen ned i kolet. Ljuvliga dofter sprids ut från foliepappret runt fisken då vi öppnar det. Smöret har fördelat sig över hela fisken och det är mer än gott. Vi äter den lokala mjukkakan till det hela.

Vi bestämmer att idag ska vi gå vandringsleden runt sjön för att upptäcka trakterna. Små pittoreska röda hus finns här och där runt sjön. Vi hittar en badbrygga vid en liten sandstrand. Givetvis så var vi tvungna att bada innan vi fortsätter.

Vi noterar var stigen upp till fjället går, för dit ska vi i morgon. Nu är vi inne i ett skyddat skogsområde. Där upptäcker vi olika lavor, fåglar och även små orkidéer. Harmoniskt och fint överallt.

Tillbaka till vårt underbara tältläger. Kokar kaffe över öppen eld. Brer några smörgåsar av det underbara hembakta brödet. Måste erkänna att vi känner oss som människor förr i tiden.

Dagen efter var vi uppe på fjället och blev bedövad av vackerheten. Här står vi som små tändstickor och ser ut över en värld som är jättestor. Allt detta om mer därtill hör till vårt älskade Sverige. Vem vill lämna detta land oupptäckt är för mig en gåta.

Jag är glad att jag är gift med en man som tänker lika som jag.

Sverige är fantastiskt!


© Ann-Britt Berglund

28 november 2021

Dagens ord: Fisa

Fy för den lede vad jag skämdes. (Fiktivt)

Det var lektion och vi skulle sitta tysta och vara koncentrerad på att skriva i morgonens händelsebok. I denna vår bok fick vi skriva om vad som helst bara vi skrev något. Jag visste precis vad jag skulle skriva om.

Börjar därför med att skriva om den underbara kvällen igår när jag hade fått min första kyss. Det kändes fortfarande som jag svävade på rosa moln. Är så inne i min handling att jag inte hör eller känner något.

Tills det börjar sägas usch och fy så vedervärdigt! Stolar skrapas mot golvet och vissa springer ut. Det luktar ”urk” i hela skolklassen.

Till och med fröken ulkar sig och öppnar fönstret. Lisa är det du som har släppt dig frågar fröken mig. Inte vad jag vet svarar jag.

Det var Lisa för jag hörde det säger Lars som brukar sitta bakom mig. Jag blir knallröd i ansiktet. Kryper ihop och skäms som en hund.

Vad åt du igår ropar Kristin från dörröppningen? Var det ruttna fiskar?

Jag är totalt ur balans och vet inte var jag ska ta vägen.

Fröken säger att nu tar vi rast så vi får vädra ur klassrummet.

Jag vågar inte gå ut för jag är rädd för skratten och alla som ska håna mig. Smyger i väg och tar på mig ytterkläderna och drar i väg hem.

Fröken ropar från fönstret och frågar om var jag är på väg? Hem skrek jag till svar.

Väl hemma så gråter jag massor av förnedringstårar. Förbannar mamma för att hon bjöd på ärtsoppa igår.

Tänk om Nisse får höra om detta då vill han aldrig mer veta av mig.

Hur ska jag kunna gå till skolan i morgon? Jag somnar under täcket med kläder på. Mamma väcker mig då hon kommer hem. Börjar fråga ut mig om jag är sjuk eller vad som har hänt.

Mamma fick mig att tro att alla fiser och att alla någon gång har råkat släppa sig i fel sällskap och så vidare. Hon säger att är de dumma med dig i morgon så fråga då om de aldrig fiser.

Jag bävar att gå till skolan men går ändå dit. Skolkompisarna skrattar och applåderar och kallar mig ”storfisaren.” Tänkte vända om men minns mammas ord om att alla gör det.

Fröken har bestämt att idag på morgonen så ska vi prata om hur magen fungerar. Tar även upp att det är omöjligt att hålla tillbaka fisarna ibland. Dessutom så är det inte bra för magen att hålla sig. Kan man så ska man helst gå undan för att fisa.

Då hörs ett jättebrak i skolsalen och alla tittar på Per för fisljudet kom därifrån. Han skrattar så att han råkar fisa. Då blir han jätteröd i ansiktet.

Nu skrattar alla. Har du dubbla fismaskiner säger Edvard till Per? Du skulle ju skoja med denna skämtartikel och så fiser du på riktigt. Allmänt skratt.

Tur i oturen att jag blev bortglömd. Fast denna händelse har gjort så att jag har ont i magen när gaserna tränger sig på. Ser alltid till att jag har nära till en toalett eller något annat utrymme.

Hjälper inte att alla gör det för jag skäms fortfarande.


© Ann-Britt Berglund

27 november 2021

Svart är dagens färg att skriva om.

Funderar lite (Fiktivt)

Regnbågen har inte svart i sin båge och tur är väl det för jag gillar inte svart. Varför gömma sig i denna färg? Tacka vet jag ljusa kläder!

Visst, svart kanske draperar bort många saker som vi inte vill skylta med men likaväl så finns de skavankerna kvar.

Det anses värdigt att bära svart på våra begravningar som att vi sörjer extra mycket då.

Tänk er att hedra en person på dess begravning med att bära klarröda färger. Vi vill minnas dem i färger. Uppskattande att få sin första och sista begravning med hedersamma sånger och dessutom att allt badar i underbara färger.

Kanske till och med att låta några dansare få utöva tjo och tjim. Skratta så tårarna rinner. Sorgens näste släpper då av lite av den tunga sorgen med skratt.

Tror ni inte att han eller hon eller dem som ser detta i himlen stämmer upp i änglarnas sång? Den avlidne ler från mungipa till mungipa och säger sen att detta kallar jag fest.

Äta gott och skåla gott och minnas den avlidne med ljus och värme. Inga stela tal och inga stela telegram. Allt ska vara av kärlek och glädje till färden upp till himlens land.

Alla ska prata och skratta om hur underbar denna begravning var i sin stämning med allt ljus. Personen som begravdes sitter kärt fast för alltid som ett fint minne i mångas minnesbalkar.

Jag har varit på en sådan här underbar avskedsfest och jag lovar att den festen sitter kvar för alltid i mitt minne. Faster Lovisa fick färgen gult som lyste som solen under hela hennes begravningsdag.

Ska vi sitta still och föra oss på ett traditionellt sätt eller ska vi göra denna sorgens dag till något molnfritt och kärt?

Vad tycker du som läsare om dessa tankar?


@ Ann-Britt Berglund

26 november 2021

Ordet är idag: Odåga

Vilken odåga till karl (Fiktivt)

Jag har så ont i kroppen så jag vet inte om jag ska sitta, gå eller ligga. Varenda liten muskel är på topp med att värka så frenetiskt. Antar att vädret hjälper till. Jag måste få hjälp!

Ringer till Hälsocentralen och får lyssna och trycka mig hit och dit. Sedan ska jag bekräfta att de ska ringa mig om två timmar. Detta gör så jag känner mig ännu mera full av värk.

Jag vill ha hjälp nu!

Sköterska ringer och jag berättar om min värk. Kom till lättakuten idag och skriv in dig i den datorn.

Ytterligare väntan!

Tar mig in till Hälsocentralen, skriver in mig och mitt besvär i datorn. Tar sedan en nummerlapp för att betala.

Äntligen blir jag uppropad och få komma in till en ung och jäktande läkare som klämmer på mig. Ta två stycken Panodil fyra gånger per dag. Är det inte bra om en vecka så ring hit igen.

Känner mig nedstämd för detta har jag redan gjort men läkaren lyssnade inte på mig.

Väl hemma så ramlar jag ihop på golvet och kan inte ta mig upp. Handväskan ligger bredvid mig så jag tar fram mobilen och ringer efter en ambulans.

Väl på lasarettet blir jag undersökt ordentligt. De har tagit en hel del prover på mig och ställt en massa av frågor. Jag känner att jag har hamnat i rätta händer hos denna unga kvinna till doktor.

Jag får till svar: ”Tyvärr, så måste du isoleras i några dagar för Covid-testen visar att du är positiv. Jag ska genast ta kontakt med läkaren du hade på Hälsocentralen så att han får söka upp alla som du kanske träffade idag för att undvika att smittan förs vidare.”

Jag hör hur den kvinnliga doktorn muttrar bakom sitt munskydd om varför blev du inte testad i första hand? Vi får hålla tummarna att ingen mer har smittats.

Måste få påpeka att jag hade munskydd på när jag träffade första läkaren.

Jag blev utskriven dagen efter och fick rådet att vara hemma tills jag blev helt frisk. Även plussa på några friska dagar. Undvika att träffa andra personer utom min familj i hemmet.

Fick sedan höra att de hade hittat ett par personer som också bar på smittan plus läkaren jag träffade på Hälsocentralen. Hade den läkaren gjort rätt från början så hade smittokurvan minskat med några personer. Vilken odåga till läkare!

Ps Jag skulle också ha begärt att bli testad men jag var så dålig att inte ens den tanken fanns.


© Ann-Britt Berglund

25 november 2021

Äldre inlägg