Visar inlägg från september 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Moralisk

Hur är din moral?

Håll fast vid din moraliska kompass. Aldrig i livet tänkte Bertil. Till varje pris skulle han skydda dessa ungdomar från den svenska utvisningslagen. Bertil hade en fin gillestuga i källarutrymmet. Där fanns även toalett, dusch och bastu på samma plan. Även en dörr som gick ut till deras trädgård på baksidan av huset. Bertil och hans fru Viola hade baxat ned tre sängar från övre plan. Sängar som deras barn låg i innan de flyttade hemifrån. Vid varje säng i gillestugan hade de ställt en vikbar skärm så att ungdomarna skulle få vara lite enskilt. Viola bakade och lagade mat med glädje. Allt hade blivit så mycket trevligare med liv i huset. Bertil hade även en snickarboa i källaren och försökte att lära dessa tre flickor ett och annat. På något konstigt sätt hade några pojkar fått nys om dessa flickor. De vaktade på dem när de smög ut på baksidan. Flickorna hade berättat om kriget i deras hemländer. Skulle de tvingas tillbaka så skulle de fängslas på grund av deras fäders åsikter hade de sagt till Bertil och Viola. Flickorna var unga och föll för frestelsen att prata med pojkarna. Det blev också någon kram och puss. Kjell hette en av killarna. Han blev arg när en av tjejerna vägrade att låta honom tafsa på henne. Han sa att han visste vad som föregicks i huset och att han skulle anmäla Bertil. Flickan berättade detta gråtandes för Bertil och Viola. Vad skulle de göra? Uppehållstillståndet gick inte att söka längre. Det var utvisning ur landet som gällde. Hur skulle tre unga papperslösa flickor klara sig själva i Sverige? Gav de sig tillkänna så kanske de skulle bli dödade i sitt hemland. Hur länge kan man gömma medmänniskor? Blir de allvarligt sjuka får de vård men det kostar. Moraliskt hur gör man i en sådan här situation? Hur skulle du lösa detta problem plus att ha ett rent samvete?

@ Ljusletaren

30 september

Ungefär i övergången mellan september och oktober

Den noggranna Hilma

Ungefär i övergången mellan september och oktober så gör Hilma sitt årliga besök. När hon hade levt i denna torparstuga hade allt så gott som varit klart till detta månadsskifte. Potatisen var upptagen, bären syltade. Sommarmöbler var bortplockade. Veden var i vedboden sedan försommaren. Hon hade putsat fönster och gnott på. Det enda som var ogjort var höstslakten av grisarna. Hilma avskydde slarv och kunde för allt i världen inte förstå dessa nya som bodde i hennes hus. De var slarver. Fläckiga fönster. Veden var inte ens beställd. Inga bär plockade. De stackars potatisarna de satte på försommaren var kvar i jorden trots att frosten hade börjat anlända. Plocka bär visste de inte ens vad det var. Hilma ryste av obehag. Hon var bara tvungen att göra dessa årliga besök för att se om bättring skett. Vid sina återkommande besök varje år rasslade och prasslade hon i köket när ingen var där. Hon gick uppför och nedför i den knarrande trappen. Skakade dubbelsängen där husfolket sov. Det var endast de små hon lät vara, för Hilma var enormt barnkär. Det var obehagliga upplevelser för hela familjen. Allt detta hade pågått sedan de köpte huset för sex år sedan. Nu var det sjunde året som de bodde där och de var beredda på Hilmas årliga besök. De två föräldrarna och de tre barnen satt på kökssoffan i köket. Flera levande ljus fladdrade mjukt och inbjudande. Den stora golvklockan slog tolv slag. På köksbordet låg den stora och nötta bibeln. De hörde Hilma ute på bron. De anade att hon var i köket för det kändes extra kalla drag. Sedan blev allt tyst! Inte ett knäpp hördes. De såg hur bibelns tunna blad sakta vändes. Alla upplevde ett starkt välkomnade ljus. Ljuset nådde bibeln och de anade att en gammal kvinna gått rakt in i ljuset. Hilma hade alltid varit Gudfruktig och när hon såg bibeln glömde hon av sitt besök. Hon såg sina nära och kära stå där i ljusets öppning och de vinkade till henne. Hilma gick till de sina och fick på detta sätt uppleva en stor frid. Sedan den natten har dessa årliga besök i torparstugan uteblivit.

© Ljusletaren

29 september 2018

Envist

Kommunchef Sixten

Det finns en gåtfullt envis oförmåga att ta vara på kompetens som kommer från andra håll än inhemska. Kommunalchefen Sixten Andersson behöver förstärkning i de kommunala leden men han vägrar att ta in anställda, från andra håll än sitt eget land. Alla vet väl hur de bär sig åt, de är oärliga, smutsiga, slåss och mördar. Dessutom könsstympar de sina kvinnor. Männen blir omskurna. Ja Sixten kan räkna upp hur mycket dåligt som helst om dessa människor. Han har glömt sitt egen barndom när det var andra människor som blev bespottade men som nu är accepterade. Spelar roll hur Sixten har fått tips om den eller den personen, han vägrar stenhårt att ta in någon från ett annat land. Han ser till och med rött när han ser färgade och adopterade barn. Andra i ledningen börjar tycka att det är otäckt att jobba under en chef som Sixten. De har insett värdet med att vara en eller flera för att få den avlastning som de väl behöver. Fast ibland så infinner sig turen när den minst är anad. Sixten var en hurtbulle och sprang och cyklade så ofta han kunde. En vintermorgon så fick han sladd med sin cykel och bröt benet illa. Han fick åka ambulans in till sjukhuset i hans närhet. Där hummade underläkaren och sa att han måste be sin överläkare titta på detta. Sixten blev som en ilsken tjur när han fick se den mörklagde överläkaren Tjad komma in i akutrummet. Sixten vrålade att inte skulle en smutsig utlänning röra honom. Överläkaren Tjad brydde sig inte ett skvatt om Sixten. Gick bara fram för att titta på hans ben. Detta är ett ovanligt brott och det blir mest troligt en operation och då blir det jag som opererar. Sixten sa med ilsken röst att det ska du inte alls. Chad svarade vill du gå med ett ben som är obrukbart i det arbete som du nu har. Kanske till och med att du kanske blir sjukpensionär. Sixten måste motvilligt erkänna att så ville han inte ha det. Röntgen visade det överläkaren Tjad redan hade anat. Operationen lyckades mer än väl. Efter en tids konvalescent var Sixten åter på sitt jobb. Alla tyckte att Sixten såg annorlunda ut. Han var så mycket mera medmänsklig än förr. Döm om deras förvåning när Sixten meddelade att från om med måndag så börjar Ali hos oss. Det var inte bara benet som hade blivit läkt för Sixten utan hans själsliga sinne hade också läkt till det bättre.

© Ljusletaren

28 september 2018

Uttryckligen

Bloggsamhället

Men också de bloggar som uttryckligen handlar om själsarbete är ytterst brokiga. Det själsliga är ett ämne som står mig varmt om hjärtat. Det ska vara ord med djup. Ord som griper tag i mig och får mig att nicka med instämmande. Även att det ska framgå att vissa av dessa tankebanor är helt nya för mig. Då trivs jag. Fast det finns bloggar med olika innebörder för det beror på hur långt man har kommit på sin egen livsväg. Ingen blogg bör man fnysa till för just den bloggen är viktigt för just den personen. Värst är det när man ser bloggar som är härmapor. Dessa bloggar verkar bara samla på många gillande och tyckande kommentarer. Själv skriver jag av hjärtans lust. Blir saligt glad om någon skriver och säger något om det jag har skrivit. Blogga är ett bra sätt att få kontakt med likasinnade. Ni skulle bara veta vad jag har fått kontakter med många bra personer. En del av dessa har fullt upp med sitt liv och sin blogg och dessa personer kan man tappa efter vägen. Vad jag saknar dem ibland men de finns för alltid kvar i mitt hjärterum som tur är. En del bloggar bara sporadiskt. En del utnyttjar gratisbloggar och tröttnar när det börjar kosta. Blogga är ett friskt inlägg i livet. Bara att få skriva av sig är en ynnest. Visa upp egna foton är för mig en stor lyx. Älskar också bloggar med livsinriktning till det andliga. Själen behöver sin näring. Skrivpuff har gett mig en extra skjuts för att skriva texter. Där tilldelas ett nytt ord eller en bild varje dag. Läser varje morgon med en stor iver dagens givna ord, sedan så slår jag på automatpiloten för fantasi och formar bokstav efter bokstav. Glömmer av tid och rum. Då har jag verkligen öppnat själens dörr och står i hemligt samförstånd med något som vibrerar runt omkring mig.

© Ljusletaren

27 september 2018

Förutsätta

Vem var dummast?

Att förutsätta att den som lyssnar eller tittar är lite dummare än man själv är ett stort misstag. Skäms gör Gunnar fortfarande. Hur i hela bomben hade han kunnat gå på så här? Allt började så bra med ett framträdande och han hade hela publiken med sig. Sen började de dumma frågorna som egentligen var så självklara att ett barn kunde förstå. Gunnar svarade först vänligt den äldre mannen som ställde alla frågor. Kände sen hur irritationen växte. Till slut ignorerade han mannen helt. Log överlägset mot den äldre mannen och frågade om det var någon annan som hade en vettig fråga att ställa. Gunnar slog till dövörat när den äldre mannen ställde ytterligare barnvänligare frågor. Sträckte på sig, drog till slipsen rakare, gungade fram och tillbaka för att visa sin pondus och överlägsenhet. Flinade hånfullt mot den äldre mannen. Gunnar ägde hela världen, trodde han. Döm om hans förvåning när frågestunden var över och den äldre mannen ville tala med honom. Mannen presenterade sig som professor Lorentz Karlsson som jobbade med beteendefrågor. Hans uppdrag var att kontrollera olika föredragshållares beteenden. Lorentz förklarade att om man visar sig vara större än vad man är så går inte budskapet fram till publiken. Det gällde att sänka sig under sin egen nivå för att fram sina budskap. Ingen fråga var för dum för att ställas. Gunnar var utan ord. Knallröd i ansiktet. Svettig och dessutom hade skjortan börjat att klibba. Med en ynkligare röst sa Gunnar att detta var en sann minnesbeta han hade fått idag. Ingen är felfri svarade Lorentz. Båda männen tog ett hastigt farväl av varandra.

© Ljusletaren

26 september 2018

Äldre inlägg