Visar inlägg från september 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Försiktig

  1. Vackert trots många tårar

    Omtänksamt ordnade Birgit till hemmet en sista gång. Nästa gång hon skulle åka upp till sitt barndomshem så skulle det se helt annorlunda ut. De hade nyss haft en ljus begravning och en fin minnesstund för deras mamma Greta. Birgits pappa Leonard var död sedan många år tillbaka. Mamma Greta hade fått vård i sitt hem ända till slutet. Det var Birgit tacksam för. Birgit var glad för att hon släppte allt där hemma och tog flyget upp till Kiruna för att hinna vara med om ett sista avsked. Det hade varit en fin sista stund med hennes mamma. Alla sex syskonen fick gå in en och en i sovrummet för att få några ledord på livets stig. Sedan gick alla syskonen in tillsammans i sovrummet. Satte sig på stolar och på golvet. De pratade och skrattade som förr i tiden. Mamma Greta låg med slutna ögon och med ett leende på sina läppar. Helt plötsligt upplevde alla en tomhet i rummet. Det var nästan som att de såg sin mammas själ stiga högre och högre upp. Läkaren som fanns med i sovrummet konstaterade det de redan visste att deras mamma hade gått över till deras far. Mamma Greta såg så fin ut där hon låg leende i sin säng men de upplevde ändå som att kroppen blivit ett tomt skal. De öppnade ett fönster på glänt trots att det var kallt ute. Tände ljus. Någon knäppte deras mammas händer. Tyst rann tårarna på dem alla. De stämde upp i sången ”Härlig är jorden”. Försiktigt släckte de ljusen och tassade ut ur sovrummet. Läkaren hade ringt efter bårbilen. De två männen bugade vackert inför deras fina mor, innan de började göra i ordning henne för vilan i bårhuset, i väntan på begravningen. Birgit visste att nästa gång hon åkte upp till Kiruna skulle det bli helt annorlunda utan sin mamma. Då skulle de dela på hennes mammas saker. Sorgen var djup och intensiv men den sista stunden plus ett fint farväl i kyrkan gjorde allt lite ljusare.

    © Ljusletaren

    25 september 2018


Sällsynt

Sven/Svea

Sven var ett ovanligt barn. Lekte tidigt med dockor. Talade ofta om att han inte var Sven utan han var Svea. Älskade att låna sin mammas kläder. Bäst var de högklackade skorna och det röda läppstiftet. Frökenaktigt gled han fram över golvet i de höga svarta pumpsen. Putade förföriskt med de illröda läpparna. Den grå spetsschalen låg över hans axlar. Klänningen var svart och knälång. På Sven eller Svea som han vill kallas blev klänningen hellång. Det mörka håret var så svart att det skiftade i blått. Han hade begärt att få spara ut sitt hår. Han slängde därför med sitt halvlånga hår när han hasade sig fram över parketten. Hans pappa var olycklig över hans sätt att vara. Sa ofta till Svens mamma Gudrun: ”Har vi fått in dåliga vanor i vår familj?” Gudrun visste inte vad hon skulle svara Svens pappa. Hon såg och förstod att Sven ville vara en flicka. Spelade ingen roll vad någon sa för Sven hette Svea. Det var sällsynt på denna tid att någon öppet ville vara av annat kön. Därför fick Sven lida mycket under sin skoltid. Alla och då menar jag alla gjorde narr av honom. Inte ens lärarna förstod något. Sven var mycket nära att ge upp sitt liv men något drev honom vidare. Så fort han kunde flyttade han till storstaden. Sökte experthjälp. Sven blev en av de första som fick göra en könskorrigering och det var i slutet av sjuttiotalet. Nu hette han officiellt Svea. Han var och förblev anonym bland alla andra i storstaden. Nya bekantskaper visste ingenting om honom och därför blev han fort accepterad som Svea. Det hade varit många mörka perioder under hennes uppväxt och tonårstid men nu hade hon äntligen hittat hem. Sveas pappa förlät aldrig sin son för den han ville vara. Däremot hade Svea kontakt med sin mamma Gudrun fram till hennes död. Svea lever idag med sina två kattor och en älskad man. Skrivit en bok om hur svårt allt hade varit. Vara främmande i sin kropp är inte så enkelt som det låter.

© Ljusletaren

24 september

Fotot

Ett tomt foto

Vitt papper med svarta ramar sitter på väggen och hånskrattar till mig. Fantasin gör djupdykningar med en undran om vad som menas med detta? Inte ens en signatur finns med på detta papper?

Linnepapper med fin struktur. Högblankt. Alltså ett fotopapper av utsökt kvalité. Ramvirket är också av kvalutta.

Måtten är ungefär sextio gånger fyrtio centimeter. Tavlan sitter helt ensam på den nakna vita väggen och på en framträdande plats så att ingen kan missa att se den.

Mittemot finns en skön rosa fåtölj. Slår mig ned i den och blundar. Tystnaden är fullkomlig.

Letar i mitt inre efter ett eget fotografi för att kunna ge liv till detta vita papper. Minns den magiska morgonen med solens uppvisning.

Hela solens sida från sin del av himlen fick mig att vara inne i en magisk värld. Allt skiftade från rosalila/blått till gulorange. Färgerna växlades när jag vandrade fram.

Jag var helt upptagen med att vara inne i ett skimmer av guld och ockra. Husen glänste av onaturlig skönhet. Allt andades frid. Gåtfullt skimrade solens sken.

Mitt hjärta fylldes av varsam tacksamhet. Suddade bort trista effekter som inte gjorde sig bra i detta fullkomliga gudomliga. Bara vara i ögonblickets ögonblick.

Tittar upp och ser att det vita pappret är fyllt av allt detta magiska som jag har upplevt.

Hur är detta möjligt? Fotot är helt fyllt av dessa underbara färger.

Reser mig upp och ser att klockan har förflyttat sig framöver. En hel timme har försvunnit.

Njuter återigen av mitt foto och går sakta ut från rummet. Något ber mig att vända och jag går in igen.

Fotot är nu helt blankt igen.


Ljusletaren

20 januari 2017

Väldigt

Skogen är terapeuten

Men att hon har en väldig styrka i sina åsikter och en trygghet i vem hon är råder ingen tvekan om. Inte påträngande alls. Kerstin är en sann naturbegåvning. Ett av skogens barn. Berättar ofta om viktigheten med att fylla upp sig med jordens klorofyll. Jag har även hört henne prata om småknyttet. Gu nåde dig om du då ifrågasätter Kerstin. Då läser hon genast lusen av dig. Ofta berättar hon om hur viktigt det är att sänka sig ned till ett barns nivå för att må bra. När du är i skogen ska du gå sakta. Sätta dig ned och lukta, känna in och smaka in dofterna som sen ska gå till själen. Vara nyfiken på omgivningen. Ta upp kottar, barr och andra saker bara för att studera dess verk. Måste villigt erkänna att Kerstin liknar verkligen ett skogstroll på ett fint sätt. Mörkt krulligt långt hår. Bruna ögon. Ett glatt runt ansikte med två smilgropar. En smultronröd mun. Liten och satt till växten. Klädd i byxor och skjorta av naturmatrial. Hon är väldigt söt med andra ord. Det strålar alltid om henne. När hon tar i mig känner jag hennes energier föras över till mig. Jag blir uppfylld av kärlek. Denna Kerstin finns överallt i skogen så leta och finn henne. Hon ger dig det lugn som du behöver.

@ Ljusletaren

22 september 2018

Trevligt

Rackarns trevlig karl

Han ler milt och talar trevlig norrbottnisk dialekt. En stor och redig karl. Anar djupet i hans blick. Han presenterar sig som Lars-Gunnar. Det är något med mannen som får mig att tycka om honom. Är det djupet eller är det hans saktmodiga sätt. Lars-Gunnar blir en helt annan man när vi kommer in på hans intressen. Han vevar med armarna och rösten blir till en behaglig baston. Inlevelsen får Lars-Gunnar att tindra likt en varm skön sol. Suggesivt vaggas jag in i hans medryckande berättelse om när han sköt storälgen till fjälls. Sedan övergår han till att berätta om sitt första björnmöte. Lars-Gunnar målar upp allt så fint och jag ser allt framför mig. Bryr mig inte ett dugg om han skarvar lite för jag njuter fullt ut. Lura er aldrig att tro att någon från Norrbotten är sävlig.

@Ljusletaren

21 september 2018

Äldre inlägg

Nyare inlägg