Visar inlägg från november 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Oskyldig

Undra hur filmen slutade? (fiktivt)


Kudden är helt oskyldig. Det ser till och med ut som plymån ler mot mig i sin vackra klädnad av ett blommigt örngott.

Teven blinkar blått och någon pratar och pratar från dumburken. Lamporna lyser vänligt mot mig. Tittar på mobilen och ser att klockan är 00.00.

Känns som att någon har tagit ett starkt grepp om min nacke plus att hela kroppen är stel av värk.

Nu kommer minnet om att jag såg en bra film. Undra hur den slutade?

Dessa reklamer på teve fyra. Tänkte att jag ska bara, blunda en liten stund och vad hände? Jag somnade.

Ute blåser det och kvistarna slår hårt mot fönsterrutan. Riktig spökkänsla.

Stänger av teven.

Går in i köket. Tar fram några värktabletter och sköljer ned dem med kallt mineralvatten.

Börjar med att släcka ned lamporna i min våning.

Gör mina toalettbestyr och går sedan och lägger mig i min säng.

Stört omöjligt att sova. Räknar får. Räknar baklänges från trehundra. Inget hjälper. Går igenom saker som ska göras. Vrider mig hit och dit. Tittar på klockan och ser ur timmarna flyger i väg.

Blir sugen på te med honung. Fast klockan är tre och det är för tidigt för att gå upp
.
Försöker att kontakta De på den andra sidan. Helt tyst! Sover alla?

Måste gå upp och gå för det värker överallt. Lägger mig igen och nu skakar jag och sprattlar med mina ben i sängen för att få igång dem. Armarna sträcker jag på så att inget blir i kläm eller värker.

Räknar får och allt det där igen. Klarvaken!

Hör hur tidningsbudet kommer för det smäller hårt i varje brevinkast. Ligger i dvala och hinner bara tänka tanken om att jag ska hämta min lokaltidning.

Vaknar med ett ryck och med en känsla av att jag bara har sovit ett litet tag. Tittar på klockan och den visar på åtta noll, noll.

Går och hämtar tidningen. Ligger och drar mig i sängen ett bra tag.

Blev en bra natt trots allt!

© Ljusletaren
30 november 2018

Framtid

Framtidsskröna (fiktivt)

Inom en snar framtid så kommer inte Sverige att vara sig likt mera. Stora delar av landet ligger då under vatten efter sista tidens orkaner.

Vi måste ständigt gå med ansiktsmasker då vi går ut på grund av all miljöförstöring. Speciellt byggda är husen så att ingen strålning från himlen kan bana sig in i husen.

Speciella växthus finns insprängda i djupa berg och fjäll. Det hjälper med det vi själva odlar i våra hus med dess speciella sken. Vi måste få tag på mer grödor för att överleva.

Vi slussas ut via olika gångar när vi ska ut från våra hus. Barnen har speciellt inbyggda glaskupoler över sin skolas uteplats. Om jag inte minns fel så har varje hus en liten glaskupol där man kan sitta och mysa eller enbart för barn att leka i.

Solen har blivit en färskvara så den lapar alla villigt under sina skydd eller glaskupoler. Mest är det grått och fuktigt plus hällande regn.

Snö vet snart inget barn vad det är. Det är något som gammelmormor eller någon annan gamling hittat på.

Skogen är borta, åkrarna ligger under vatten. Vägar och stigar är försvunna. Ytterligare en skröna tänker barnen om alla dess fina historier om djur och natur plus alla djupa och stora skogar.

Vill man köpa mer för att äta så startas en liten glasbubbla upp inne i huset. Den lilla glasbubblan slussas ut genom alla olika slussar som förbinder huset. Flygs sen (av husets person) till ett berg eller ett fjäll för att där och återigen slussas in genom skilda slussar för att sen stanna upp. Husets person går ut för att se och köpa det som finns odlat där.

Alla som kan arbetar under jord för att tillverka växthus för alla olika grödor. Det finns gångar till arbetsplatsen under varje hus så då slipper man ansiktsmaskerna.

För födda och döda så finns det vägar som förbinder vägnätet under jord till lasarett och begravningsplats.

Alla kommunicerar numera telepatiskt med varandra. All onödig teknik är borta. Tekniken revs iväg med alla katastrofer som drabbade vårt land.

Tänk om alla hade lyssnat i tid!
Tänk om alla hade tagit varningarna på allvar!
Tänk om alla hade struntat i makt och ära!

Är det på detta sätt som alla vill lämna i arv till de sina, ett konstgjort liv på jorden? Eller finns hoppet kvar att finna en annan planet för att där återskapa allt det som fanns förr i tiden?

© Ljusletaren
29 november 2018

Locka

Min jul


Morgonen rodnar över förtjusningen över att få stiga upp. Lockar med varma sköna färger som får oss att längtansfullt fantisera om dagens skeenden.


Kall natts sista skimmer smeker min kind kall. Älskar denna novemberkänsla.


Saknar min vita och klara vintersnö som får allt att lysa på sitt eget vis.


Om några dagar går vi in i julmånaden december. Då det lyser så hemtrevligt överallt.


Jag väntar mig nästan att alla små olika väsen ska springa glatt tjattrande bredvid mig när jag går på tur med vår hund.


Mustiga är julfärgerna likt varmaste tomteröd färg.


Stjärnor finns både inne som ute plus på himlen den mörka.


Julgranar tindrar och lovar oss alla en fridfull jul.


Ensamhet river i mångas bröst och de inbillar sig att den stora grannfamiljen har det bäst. 


Den stora grannfamiljen är avundsjuk på de som sitter för sig själva. 


Jag älskar mörkret, jag älskar julen med dess färger och dess tema.


Tycker julens månad går för fort för jag vill njuta länge av vackra ljus, julgran och god mat.


Min jul är alltid lugn sedan många år tillbaka. Firas ihop med make och hund.


Julklappar är inte det viktigast längre men en liten julklapp vill jag allt ha under vår gran.


Både jag och min man skrattar gott när vår hund öppnar alla sina klappar.


Hos oss är det ingen hets med bjudningar och julklappar. Någon enstaka klapp ger vi bort.


Julen är så vacker och skön. Bästa klappen kanske är att bli smekt på kind.


Många hundpussar tas också tacksamt emot.


Julen är så fröjdefullt vacker och jag njuter fullt ut. God Jul!


@ Ljusletaren 

28 november 2018

Familj

Idolen Sonja (delvis fiktivt)


Bläddrade fram till familjesidan. Där fastnar min blick på ett foto av min favorit. Sonja 90 år. 


Denna förtjusande kvinna kan verkligen se livet trots många tragedier i hennes liv.


Förlorat sina enda två barn på lika sätt och det skakade om henne rejält.


Hennes man blev hon nästan vårdare till innan han kom in på hemmet. Där besökte hon honom i vått och torrt in till slutet.


En hemsk sjukdom grep tag i henne men hon kämpade sig fri.


Många gånger är stunderna mörka och svåra men ändå ler Sonja var dag.


Blommorna är hennes lunga i livet. Många är de olika och beundrade blickar som har förtjusat sig över hennes olika blomhav.


Fast på senare år så har odlingarna krympt allt mera. 


Nu i våras föll hon olyckligt och fick vårda sig på bästa sätt.


Den kära bilen körs numera endast en mil ned till kyrkogården. Där håller hon familjegraven fin med de bästa blommorna.


Kan bara beundra denna glada och fina kvinna. Trots svåra motgångar ser hon livet.


Släng er i väggen alla gnällspikar som klagar om bagateller i tid och otid.


Gör som denna Sonja och lev i livet trots fruktansvärda smällar.


Jag beundrar denna kvinna som alltid är glad och dessutom kommer ihåg de mina plus alla andra och så vidare.


Sonja du är min idol/kram


@ Ljusletaren 

26 november 2018

Antingen eller

En hård knut (fiktivt)


Antingen eller löd svaret. Liv tittar uttryckslöst ut genom fönstret.


Hur har hon hamnat i denna situation? Stå så rådvill att hon frågar om något så tokigt?


Liv tittar ned på sina söndertuggande naglar. Tänker att ångesten har verkligen tagit ett kraftig tag om henne.


Många är de sömnlösa nätterna. Tårarna är fastfrusna och sitter numera inkapslade i bröstet.


Mattsvetten byter skepnad hela tiden. Från klibbsvett till iskall svett.


Liv vill leva. Hon vill inte må på detta sätt.


Allt hånar henne. Öppnar hon facebook så hånskrattar den lögnaktiga låtsasvärlden mot henne.


Titta vad vi reser och äter god mat. Se på våra fina kläder. Titta in och se på våra vackra heminredningar. Vi är lyckosamma människor och tro inte annat än det.


Liv är kräkfärdig på dessa falska människor. 


Omedvetet stryker hon sig över magen. Då slår insikten ned och nästan knivskär henne.


Här sitter hon och ondgör sig över andra men vad tänker hon själv göra?


Döda ett livsdugligt foster enbart för att det inte passar in i hennes mall. 


Vad är det för fantasivärld hon bygger? Hon är normalt frisk. Fast jobb. Lägenhet. Underbara föräldrar och syskon. Med andra ord har Liv ett bra kontaktnät.


Ensam blir hon men bra möjligheter för att ta hand om ett litet barn finns.


Här blir det inte antingen eller utan här blir det att babyn ska få växa till sig och sen välkomnas till livet av en glad mamma.


Nu löses den hårda knuten i bröstet upp och glädjetårar rinner friskt ned över en leende mun.


@ Ljusletaren 

25 november 2018

Äldre inlägg