Visar inlägg från november 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Galet

Hjärtat höll på att stanna för oss båda (fiktivt)


Är han galen eller? Tuta på honom.


Den lilla mörkblå bilen sväng er ut till höger så fort maken tänker köra om.


Vi är osäker på om det är en kvinna eller en man som kör.


Föraren till bilen kör ryckigt och ojämnt. Dessutom så varierar hastigheten.


Vi irriterar oss väldigt på denna körstil och inte går det att köra om heller.


Nu har vi kört efter denna lilla blå bil i ett par mil. Vi har provat att blinka med halvljuset men ingen reaktion.


Vi har hållit tungan hårt i munnen vid våra enstaka bilmöten. Bilen framför oss saktar ned vid varje möte. 


Vi har bilradion på. Nu hör vi att en varning går ut i etern.


Iaktta försiktighet om ni ser en mörkblå Fiat med registreringsskylt STU 284.


Vi båda tittar på varandra och lyssnar intresserat.


Ring polisen på 114114


Jag slänger mig på mobilen och ringer till polisen. Berättar att vi har kört efter denna bil i cirka fyra mil. Berättar att det inte går kör att köra om och så vidare.


Vi får lämna fullständig redogörelse var vi är. Jag får också lämna mitt mobilnummer till polisen jag pratar med.


 Polisen ska ingripa så fort de kan. De vill att vi ska följa efter bilen och fortsätta med att Iaktta försiktighet.


Efter femton minuters körning ringer polisen till mig. De berättar att en bit framför avtagsvägen till Avesta har de lagt ut en spikmatta.


Nu stannar bilen!


Föraren riktar en pistol mot oss. Jag hukar mig ned och ringer polisen. Låter mobilen vara på så att de hör vad som sägs.


Nu är jag less på ert förföljande säger den långhåriga föraren. Det yr saliv om honom när han pratar. Han är helt vild i sina ögon.


Kom hit skriker han. Ned på alla fyra i diket här. Kallt smutsbrunt vatten möter våra armar och ben.


Ett skott brinner av. Gräs och jord smutsar ned våra ansikten. Mannen skjuter runt våra kroppar. Vi är stela av fasa.


Nu hör vi hur en bil närmar oss. Vi hör skottet och vi hör hur den mötande bilen åker ned i diket på andra sidan vägen.


Det kommer mera bilar och nu händer och sker allt fort.


Mannen har slut ammunition i jaktvapnet och grips fort. 


De civila poliserna som fick sin bils däck beskjutna klarade sig bra och hade bara fått smärre sår när bilens vindruta gick i kras när de åkte ned i diket. Det såg ut värre än det var.


Våra knän skakade när poliserna bad oss gå upp ur diket. Vi fick sätta oss i en polisbil. Där fick vi speciella filtar att ta på.


Vår bil körde en polis till det stället vi var på väg till.  Själva fick vi skjuts in till polisstationen.


Där fick vi höra att det var en förrymd fånge som vi hade stött på. Vi hade tur att allt hade gått så bra. De frågade om vi ville prata med någon om detta men det ville vi inte.


Snart var vi hemma hos släkten vi skulle till. De tog hand om oss på bästa sätt. Vi hade också fått med ett mobilnummer för att ringa om vi ville prata av oss med sakkunnig person om denna händelse.


Både jag och min man hade svårt att sova denna natt. Tack och lov kunde vi prata om detta så mot morgonsidan somnade vi.


Den gripna förrymda fången fick åka till ett ännu säkrare fängelse.


Det var en svettig och pirrig resa att köra hem men vi klarade av det.


Numera så tänker vi sällan på denna händelse som tur är.


@ Ljusletaren 

24 november 2018

Vägra

Är du en av dem? (Fiktivt)

Blir urbota less på de som bara följer med i suget av ett massuppbåd. Sorlet hörs komma och en efter en hoppar på. Det skränas och det skriks. Det viftas med flaggor och vimplar.

Snart är det bara jag och ett fåtal andra människor som står kvar och blickar uppåt mot det stora torget. Vi hör hur speakern eldar upp folket. Det dånar av fötter som stampar i asfalten. Rösterna stiger och höjer sig uppåt och övergår till att ljuda som kanondunder.

Vi som ser på drar oss snabbt undan för vi vet när detta massupptåg kommer mot oss så har vi inte en chans att ta oss förbi dem.

Ut med invandrarna skallar det högt. Ut med invandrarna. De får skyhöga bidrag varje månad från kommunen. Bästa lägenheterna har de också. De är bara tjuvar och banditer som kommit till vårt land. Terrorister är de också. Mördar gör de hej vilt överallt i vårt land.

Nu är massupptåget på G och de gungar i en stor flock av arga och vilda människor upp mot kommunen. En efter en ansluter sig till dem. Grupptrycket gör sig påmint. Inga sunda tankar fungerar för stunden.

När hela den stora folkhopen är samlad nedför kommunhuset så ser de inte ens att de har trampat ned en fin oas med gröna buskar och vackra blommor. Många har i sin iver vält ned bilar för att komma in i folksamlingen. Någon har till och med satt bilar i brand.

De som står i första led har rakade huvuden och batonger i sin hand. De har ett välkänt märke på sin kavajärm. Alla stampar hårt med kängor och olika grova skor. Stämningen är hätsk.

Massan böljar fram och tillbaka och alla blir allt aggressivare. Kom ut nu din fegis till kommunalråd och förklara varför ni tar emot så många invandrare. Vi vill ha ett rent och ariskt Sverige så kom ut nu och förklara för oss.

Kommunalrådet Sten Stensson får rådet att ta på sig en skyddsväst under kavajen innan har går ut på balkongen och pratar med folket. Säpo står beredda på undanskymda platser.

Sten Stensson försöker förklara att många har så dåliga lägenheter att han nästan skäms. Bidragen de får är precis så att det täcker upp med mat, kläder, resor och hyra. Dessutom så får inte alla stanna kvar utan många måste tyvärr utvisas.

Förresten, vem gör alla skitjobben i Sverige idag?

De tar låglönejobben som ni ratar. De sköter om våra äldre medan ni jobbar. De lär era barn i skolor och förskolor. Tar hand om er när ni söker vård. De tar hand om era tänder och så vidare.

Ingen lyssnar på Sten Stensson.

Helikopter är på plats och får nu order att försöka att skingra puben. De ropar ut i en megafon att alla kommer att bli duschade av vatten om de inte skingras nu på en gång.

Någon eller några lämnar genast massuppbådet. Snart är det bara nynazisterna som är kvar och de vägrar att lämna sina positioner.

Nu släpper helikoptern av vatten på dem från vattensäcken som hänger under dem. Nynazisterna springer i väg som de blötaste blötdjur som skådats.

Deras tro och iver finns tyvärr kvar och kommer säkert att eskalera men om alla vill vägra följa John kanske vi kan skapa en bättre och kärleksfull värld. Jag vill då stanna i den tron.

© Ljusletaren

23 november 2018

Obegripligt

Ryser av obehag (fiktivt)


Jag förstår mig inte alls på Gösta. Han är totalt obegriplig. Tolkar allt det han får höra på sitt sätt och ofta till det felaktiga.

Han vrider och vänder på orden och spottar sedan ut dem hätskt till närmaste person. I facebook är han hänsynslös. Sonderar sönder meningar och ord och förföljer personer så att de nästan blir rädd för Gösta.

Han ser ned på kvinnorna och biter sig fast och rabblar ut könsord så att man blir mörkrädd. Spelar ingen roll att han blir anmäld i facebook för han startar ändå upp nya konton.

Gösta är gift och har tre barn. Han sett hans fru Margareta och hon ser då verkligt hunsad ut. Går bakom Gösta med deras barn på rad. Säger inte ett ord. Det var knappt jag hörde att hon sa hej när vi möttes en i Gamla Stan.

Själv är jag inte förtjust i skvaller men något har ändå bitit sig fast i mig och ligger där och skaver. Gösta har suttit inne för misshandel av sin fru. Misstänkt även för barnmisshandel.

Eftersom de bor i Stockholm och på Östermalm så tystades detta ned ganska så fort. Där håller man ihop. Titlar och pengar gör att man kan köpa det mesta utom Göstas fängelsedom. Där fanns för många vittnen till just den händelsen.

Gösta gav sig på mig en gång men så då åkte han på en nit. Jag spände ögonen i honom och sa att minns du vad din pappa gjorde med mig som ung? Minns du våldtäkten som jag aldrig anmälde? Gösta blev svart i ögonen av ilska men sa inte ett ord. Sedan dess har jag fått vara i fred.

Ångrar än idag att jag inte anmälde den våldtäkten men jag var ung och blyg. Mina föräldrar gick hem till Göstas föräldrar och berättade om våldtäkten. Tyvärr, så fick min pappa pengar för att hålla tyst.

Jag har själv fått arbeta mycket med mig själv för att komma ur detta trauma. Tack och lov att jag orkade och kunde gå vidare.

Göstas tendenser är nog nedärvt från kommande generationer. Enligt Gösta ska kvinnan behaga mannen och sedan vara tyst. Hon ska vara som en möbel i deras perfekta hem. Skina och glänsa bland vackra pälsar och dyra smycken. Berätta ofta och gärna om exklusiva utlandsresor. Skryta om sin man fastän hon önskar honom dit pepparn växer.

Gösta är obegriplig och det vet alla i hans bekantskapsgräns om ändå håller de honom om ryggen. Men nu har det hänt en sak som inte går att tysta ned.

Gösta har blivit anmäld för att han har slagit till sin kvinnliga chef. Han kunde inte tolerera att hon fick jobbet de båda sökte. Han med sin pondus och sina fina betyg och sina fina vänner fick inte jobbet. Det kom en hoppetossa och sökte. Hon hade ännu bättre betyg. Gått olika kurser i beteendevetande. Mycket respekterad av alla.

Gösta blev så förbaskat arg när han fick beskedet om att han inte hade fått chefsjobbet. Han sökte genast upp denna kvinna i hennes bostad och pucklade på henne så att hon ramlade och bröt ett ben. Hon fick även sy tre stygn i ansiktet. Hon ringde genast polisen.

Gösta greps i hemmet. Bevis fanns i larmkameran som fanns installerad i den kvinnliga chefens lägenhet.

Under fängelsetiden insåg Gösta till slut att han behövde hjälp. Han pratade och han pratade och han grät och han var arg och han grät. Men till slut så lossnade varbölden och han är numera den gemytligt trevlige Gösta.

Spelar inte roll hur han är idag för jag vill inte veta av honom. Tycker det är underbart att han blev som en normal människa men jag behöver inte gilla honom för det.

© Ljusletaren
22 november

Egendomlig

Det lilla rummet (fiktivt)

Varje gång Jane går in i sitt rum får hon en egendomlig känsla. Det är här hon sitter och författar varje morgon. Rummet är litet och fyllt av böcker, papper, recept och andra saker som hon samlar på.

I bokhyllan finns även pärmar med olika släkters släktband. Det finns urklipp från hennes dikter, bilder och så vidare.

Här är gemytligt fastän det är trångt. Jane trivs här i sin lilla lya. Sitter ofta och tittar ut genom fönstret för att ta in djur och natur.

Fast på sista tiden har en egendomlig känsla infunnit sig. När hon går in i sitt skaparnäste är det som att hon inte är ensam därinne.

Hon överröses av tillgivenhet så fort hon går in i detta lilla rum. När hon skriver är det som att någon styr hennes ord i rätt riktning. Fast egentligen har hon alltid vetat med sig att hon tar in andras bortgångna berättelser ordlöst när hon skriver.

Jane är stolt över att ha fått en osynlig kompis. Hon till och med dristar sig till att säga: Välkommen kära du. Kan du tala om vem du är så blir detta ännu roligare. Inget svar så klart!

En dag får Jane en impuls att ta fram sin släktpärm. Hon bläddrar igenom hela sin antavla. Ska ställa bort pärmen när ett gömt fotografi ramlar ut.

Hon ser en fantastiskt vacker kvinna. Mörkt hår som är uppsatt i en vacker knut. Kvinnans leende får Jane att le stort. Vem är detta?

Bredvid kvinnan står en liten flicka. Hon uppskattar att flickan är cirka fem till sex år. Flickans hår är ljust och fyllt av lockar. Hon håller den vackra kvinnan i handen. Vem är dessa två personer?

Jane vänder på fotografiet och läser att det är hennes mormors mormor och hennes mormorsmor.
Nu kom hon ihåg allt!

Dessa två starka kvinnor hade ett öde som gick till historien. Mormors mormor blev dömd som häxa och fick göra häxprovet i vattnet och drunknade. Hennes dotter fick utstå mycket av hat och ilska under sin levnad på grund att hennes mamma blev anklagad som häxa.

Jane tänker att det är säkert hennes mormors mormor som vill att hon ska skriva om att hon inte var en häxa. Hon var bara en läkekunnig kvinna. Hon kunde även se och tala med döda.

När Jane börjar skriva ned dessa två kvinnors olika öden så blir det tomt på något vis. Det tar ett tag innan hon upptäcker det. Denna sköna egendomliga känsla som fanns i det lilla rummet har försvunnit.

© Ljusletaren
21 november 2018

Äntligen

Jag säger bara wow (fiktivt)


Fick skön distanshealing här om kvällen och det gav mig en av mitt livs finaste drömmar. Var det en dröm eller vad hände mig?

Så här upplevde jag allt detta:

Mår så gott. Kroppen är helt avslappnad. Inget värker eller skaver. Allt är bara så fint som det kan bli. Perfekt sval temperatur i sovrummet. Mörkt. Mannen bredvid mig i sängen och hunden på golvet snusar fridfullt.

Är jag vaken eller drömmer jag hinner jag tänka innan allt börjar.

Ett änglaväsen står helt plötsligt vid min sänghalva. Ängeln växer i omfång. Böjer sig ned och lyfter upp mig. Tillsammans lämnar vi sovrummet, åker ut via taket och ut i rymden.

Stjärnklart och kallt. Fullmåne och massor av gnistrande stjärnor. Norrskenet dansar fram och tillbaka i dess mäktiga färger. Det sjuder och låter av energikrafter.

Vi stiger högre och högre. Är inte rädd alls i ängelns famn. Känner mig trygg.

Nu ser jag en vagn byggd av ljusets strålar. Ängeln sätter mig i vagnen och sätter sig naturligtvis bredvid mig. Tre stycken av mina/våra änglahundar styr denna ljusvagn uppåt mot solen.

Inte hade jag en aning om att det fanns en bakväg in till solens innersta men nu vet jag det. Där inne i solens mittpunkt sitter det människor. När vi kommer närmare ser jag att det är alla mina släktingar som har gick vidare för många år sedan.

Äntligen vänder de sina ansikten mot mig och strålar av glädje. Välkommen hit Maria. Vi har här idag samlats för att berätta underbara saker för dig men först vill vi krama om dig.

Vilka sköna kramar. Vad jag har längtat efter de mina. Bröstet är fullt av empati. Glädjetårar rinner hela tiden från min kind.

Nu ser jag också alla djur som har varit i min/vår ägo som har gått vidare. De kommer fram och slickar bort mina salta tårar.

Jag vill sprängas av lycka.

Kom och sätt dig här vid vårt ovala bord. Morfar säger: Vi har gemensamt bett ärkeängel Mikael hämta hit dig idag.

Mamma tar över ordet och säger att detta är viktiga saker och jag vet att du kommer att minnas detta när du åter är hemma och vaknar upp i din säng.

Vi alla vill förstärka din ljuskraft så att du kan nå ut med din skaparkraft ännu mera. Främst ska du rikta in dig på de som behöver dig mest. Du har alltid varit en vän av djur och de som far illa och det ska du fortsätta med.

Dina ord ska nå ut till läsare som annars inte läser något av dig. Dina ord ska bygga mänskliga bryggor som läker ihop. På dessa bryggor ska människor vandra i kärlekens tecken.

Du skriver enkelt och är därför lätt att förstå. Du berör och du skakar om personer. För att förstå måste man ibland bli omskakad och det vet du om sen förr så sluta inte upp med det.

Dessa människor blir stärkta, växer, får nya tankar, diskuterar och så vidare. Du gör nytta och glöm inte av det.

Nu ska vi alla ta farväl av dig innan du reser hem igen. Djuren kom först fram och sen alla mina släktingar. Stor saknad infann sig i mitt hjärta.

Gå i frid säger alla och ljuset inom mig växte till att bara le och vinka farväl.

Minns inget av min hemresa. Minns bara lyckan av att vakna upp bredvid min man och höra vår älskade hund. Friden inom mig går inte med ord att beskriva.

Än idag så vet jag inte vad som hände. Dröm, illusion eller ett möte med de mina? Spelar roll för jag fortsätter ändå att skriva på mitt sätt och hoppas på att jag berör någon människa.

© Ljusletaren
20 november 2018

Äldre inlägg

Nyare inlägg