Visar inlägg från december 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Frigörande

Sista dagen på detta år.


Idag ska vi frigöra dagens sista dag på året. Summera ihop alla dagar som detta år har fört med sig. Underbar tanke med att få upplösa ett år som aldrig mer kommer att infinna sig.

Vi alla tillsammans har skrivit historia. Gemensamma historier men också hela samhällets berättelse. Häftigt värre att känna en lycka med att säga farväl till ett år som snart skall försvinna.

Digital teknik är underbart flera gånger om men det försvinner också mycket med det. Läste att det är svårare att behålla något till histioren. Handskrivna brev är på väg bort liksom vykort. Fotografier är numera endast bara i digital form. Se bara tillbaka på det årtioende när färgkorten kom. Den färgen är riktigt suddig och dålig idag. Svart/vita fotografier sedan seklets början är oftast i mer än gott skick.

Vad sparar vi ned till eftervärlden? Inte många som tänker på det. Många har slängt handskrivna brev och annat och där går nästa generation bet på att få se och läsa sin släkts historia.

Hela samhället är uppbyggt med bra och säker teknisk teknik eller hur blev det med det?

Är kvalitén på digitala bilder och andra samlade verk lika bra som gamla svart/vita fotografier om cirka tio till tjugo år?

Tycker detta är intressant och en bra tanke nu när vi ska välkomna in året tjugohundra nitton. Kanske ett frö sås och att någon börjar tänka på detta och börjar handskriva och spara på saker som redan är slängt av för mycket.

Med buller och bång ska sista dagen på tjugohundra arton ätas in och glas ska höjas och det ska kramas och skålas in för det nya året som snart ska födas.

Ni som sitter ensamma har radion eller teven som bidrar till ert firande.

En sista tanke till alla som sörjer och till de som ligger på lasarett.

Farväl 2018 och Gott Nytt År 2019


© Ljusletaren

31 december 2018

Låta bli

Chokladasken (fiktivt)


Paradisasken är gyllengul och har den vanliga loggan på sin ask. Skyddspappret är borta och många bitar är redan uppätna.

Men det finns ett lager till med underbart god choklad.

Har lovat mig själv att inte äta mera av denna frestande och goda choklad. Blev för mycket av det goda och chokladen står mig nästan upp i halsen.

Snurrar på mitt vinglas med rött i. Tittar längtansfullt till bordet där chokladasken står. Bredvid står även en full skål med spröda och goda lättsaltade potatischips.

Nej, säger samvetet.

Ställer ned mitt vinglas och tar upp min kära bok istället.

Kan inte koncentrera mig på bokens text. Inom mig ropar en svag röst på choklad eller chips eller varför inte smaka på dem båda.

Huvudpersonen i boken gör allt för att locka mig in till hennes värld.

Jag ställer mig upp och går och fyller på mera vin i mitt glas för här ska mysas och utan snask och chips.

Choklad passar bra till vin grymtar min inre röst. Dessutom så smakar även salt bra till vin.

Jag ropar frustrerat och högt: NEJ

Sa du något säger maken från ett annat rum. Nej, det var inget säger jag. Läste bara något otäckt. Se där är en nödlögn också. Vart är jag på väg?

Brer om mig med ullfilten och lägger upp mina fötter på fotpallen. Smuttar lite rödvin. Lutar mig skönt tillbaka i fåtöljen och läser en sida. Då är rösten där igen. Den där vita chokladen med det bruna inuti som du gillar så mycket.

NEJ skriker jag.

Nu kommer maken in i vardagsrummet. Slår på teven. Smaskar i sig lite choklad och tar sedan några chips. Han är sedan helt försjunken i sporten som visas i teven.

Ska låta bli, var mitt löfte men …

Bara en bit, bara en enda liten bit. Smakar ljuvligt säger rösten. Okej då!

Mera skriker den inre rösten inom mig, mera och gärna ett lite chips efter det.

Var tog min karaktär vägen?

Första biten är alltid delikat och varför stannade jag inte med den biten?

Sitter här och mår urk av sött och salt. Vinet har dessutom gett mig känningar av sur mage. Hur kan jag vara så lättlurad?

Nästa gång då ska jag banne mig stå emot.


© Ljusletaren

30 december 2018

Sanning

Sanningen är alltid bäst (fiktivt)


Eva-Sara är utstött ur den lilla byns sammansvetsade gäng. Beror det på att hon är för hårt hållen och kan inte vara med på alla roliga spektakel som händer eller är barn grymma?

Det är bara när tjejerna kan få fördel av Eva-Sara som hon duger. Då blir Eva-Sara så glad att hon nästan kan ta ned himlen för att hon får vara en i gänget.

Vet inte hur det har blivit så här? Kanske för att hon har blivit sviken sen förr och inte litar på någon annan. Kanske för att det uppstår ett osynligt moln av osäkerhet kring henne?

Hur som helst så har de andra barnen genomskådat detta. De är snälla så länge Eva-Sara ger dem något som de vill ha. Kan vara allt från en kaka till att de är ensamma när resten av gänget är någon annanstans.

Då har Eva-Sara roligt och njuter av barndomslivet. Då springer de barfota och skjuter pil med Eva-Saras pilpåge. De cyklar, bygger kojor av ingenting. De har helt enkelt kul.

Dagen efter är det som vanligt igen och Eva-Sara är åter ensam. Det gör ont i hennes hjärta av sorg och att alltid vara utstött. Varför duger jag bara ibland undrar hon?

Det har pågått så här i några år men nu har Eva-Sara blivit lite mer hårdhudad och har börjat leta efter andra vänner i andra byar.

Helt att lita på andra det går bara inte. Blir man sviken gång på gång, hur ska man då kunna lita på andra människor?

Eva-Sara blev sårad för livet och än idag kan hon inte lita till hundra procent på sina så kallade vänner. Det går bara inte att lämna ut sig till hundra procent.

Hon litade på några vänner under vuxentiden men blev åter bränd. Vänskapen var inte så fast som hon själv trodde.

Eva-Sara har alltid varit ett ensambarn och även som vuxen går hon sina egna vägar. Är inte intressen samma som alla andras så stöts man fort ur gruppen. Fast nu bryr hon sig inte. Hon har hittat hem och trivs med sig själv. Sållat ut alla så kallade falska vänner. Gott om bekanta har hon. Någon enstaka sann vän och det är precis lämpligt.

Eva-Sara lever för sin familj och sina intressen. Försöker att känna in och vara en sann medmänniska för andra.

Som ni förstår så håller Eva-Sara jättehårt på att alla talar sanning. Ljuger någon är det lätt att hon snavar till och ramlar ned på det nedersta pinnhålet.

Jag beundrar Eva-Sara för hennes mod och hennes iver för att ta sig vidare trots allt.

Hur mycket bidrar en människa med att forma en annans liv? Den frågan skulle jag vilja ställa direkt till Eva-Sara? Undra vad jag skulle få för svar?

Sanningen är hård men ändå föredrar jag som Eva-Sara att hålla stenhårt på det.


© Ljusletaren

29 december 2018

Fullständigt

Stellan går nästan in i väggen

Läraren Stellan är helt slut efter en tröttsam höstperiod. Han har aldrig varit med om dess like. Det har varit svårt från den första minuten som han såg Jan Bergstedt.

Deras personkemi krockade rejält. Stellan har varit med om sådana här mänskliga krockar förr och hade då rett ut situationen men inte denna gång.

Envisare elev än Jan Bergstedt har han aldrig mött förut.

Jan ser ut som vilken elev som helst i tonåren. Varken för stor eller för liten. Däremot har han ett munläder som heter duga. Pojken är helt enkelt klipsk men han förstår inte vilken oreda han skapar på lektionerna med sitt frasrika yttrande.

Han ifrågasätter allt. Han ordar emot och driver diskussionerna så långt han bara kan. Storögda sitter resten av eleverna och tittar på när lärare och elev bollar orden som pingisbollar mellan varandra.

En lektion ska vara fyrtio minuter lång men på detta sätt så kortas alltid lektionen ned med tio minuter.

När Stellan tycks ha fått ordning på sin klass och det är tyst och lugnt då ställer sig Jan upp och hittar på något att fråga om och orden bollas åter igen fram och åter.

Jan skryter hejvilt på rasterna om hur lätt det är att dupera Stellan. Ungdomarna flockas runt Jan där han står i rökrutan och pratar.

En liten cigarett går laget runt. Slutet på fimpen hålls med en hårnål så att man kan få i sig det sista av nikotinet.

Planer smids om vad Jan ska ställa till med under de olika lektionerna. Nu ska läraren Janet ha lektion med dem alla om religion och Jan älskar att driva med henne.

Janet är utrustad med en enorm byst och alla tycker det är så kul när Jan ifrågasätter hennes ord. Då blir Janet arg och röd i ansiktet. Hon blir till och med så arg att hon studsar liksom hennes stora tuttar. Lyckan är fullständig i klassen.

Stellan tar upp detta problem om Jan med de andra lärarna i lärarrummet. Alla har insett att Jan är ett orosmoment men samtidigt så har pojken läshuvud och har bra resultat på sina betyg. Det är de andra barnen som far illa men det förstår inte Jan.

Janet berättar att hon är gråtfärdig när denna Jan retar henne så att han hon blir så arg.

En efter en av lärarna berättar episoder om Jan och vad som har hänt under deras undervisningar.

Rektor Märta inser nu först att detta är ett allvarligt problem. Frågar vem som är klassföreståndare för Jans klass. Det är Stellan.

Vi måste kalla till oss Jans föräldrar för att förklara för de om deras sons beteende.

Mötet äger rum den sista veckan innan jullovet. Jans föräldrar satt tysta och lyssnade. De visste med sig att de hade en klipsk son men aldrig förr hade det kommit klagomål om honom.

Rektor Märta var också med på mötet. Hon hade som förslag att kanske Jan behövde mer av mental träning. Då kanske han inte kunde orda så mycket emot.

Alla enades om att så fort Jan ordade mot så skulle hans lärare säga att nu Jan får du ta över lektionen.

De hann testa detta några gånger innan jullovet. Jan kom in i glad i hågen och började orda emot Stellan. Då sa Stellan att nu byter vi plats och du får ta över min lektion.

Jan blev högröd i ansiktet där han stod framför alla sina kompisar.

Stellan undrade vilken sida de skulle slå upp idag?

Jan var tyst!

Alla elever tittade frågande på Jan.

Alla var tysta!

Jan försökte ta orden i sin mun men det gick inte. Han gick och satte sig på sin plats bland de andra och var helt tyst hela lektionen igenom.

Det hade gått lika bra för de andra lärarna.

Nu hoppades alla att de hade hittat rätt metod för att få tyst på denna ordrika och intelligenta kille.

Stellan var verkligen fullständigt slut efter denna hösttermin men nu fanns det hopp om förändringar.

© Ljusletaren

28 december 2018

Julen nalkas

   

 

Vi firade bröllopsdag igår den 12/12 och Sokko gav husse godkänt med de vackra blommorna  @-}-- 


 


 Tomtefar gav tusan i byxorna i år  ;-) 

Nu kommer jag att vara sporadiskt på min blogg så därför säger jag redan nu: 

God Jul och Gott Nytt År / kram  <3 

Äldre inlägg