Visar inlägg från januari 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Överfallen

Byn är i uppror (Fiktivt)


Vår by har blivit i uppror. Förskräckta bybor förfasas över det som hände i går kväll. Jasmine hade gått ensamt hem i mörkret fån busshållplatsen.

Hon och de andra hade anlänt med sista bussen hem till byn. De vinkade av varandra och gick sen åt skilda håll. Jasmine bodde ensligt i utkanten av byn.

Byborna satt framför sina teveapparater, böcker eller vad de nu hade för sina händer. Helt plötsligt får flera personer i byn syn på blåljusen.

Nu är djungeltrafiken i gång via mobiler och alla ställer sig frågan om vad som har hänt? Någon som har blivit sjuk?

Snart nås byborna om att Jasmine hade blivit överfallen. Gösta Persson hade hittat henne när han var ute med sin hund på kvällspromenad.

Jasmine hade legat där på marken. Blodet rann omkring henne i den vita snön. Gösta såg med en gång att det var allvarligt. Han tog genast upp mobilen och ringde 112.

Nu var det fullt med blåljusfolk omkring honom. Gösta blev förd till sidan så att blåljusfolket kunde arbeta bättre.

Till slut så satt Gösta och hans hund i polisernas varma bil. Han tittade chockat framför sig hur de lastade in Jasmine i ambulansen och åkte i väg med henne.

Teknikerna jobbade i fullt tempo. Spärrade av närområdet där Jasmine hade hittats. De kollade in minsta lilla avtryck i snön. Snart var även hundförarna där med sina hundar.

Blåljus, hundskall ekade i Göstas huvud.

Till slut fick han lämna sitt vittnesmål och blev sedan hemkörd till sitt hem.

Alla undrade vem som hade överfallit Jasmine? Var det någon som inte gillade invandrare? Var det någon av deras egna i byn? Oron gick böljande som stora havsvågor mellan alla personer i byn.

Tack vare att Gösta hade hittat Jasmine i tid så blev hon räddad får byborna snart höra.

Det blir en orolig natt för alla bybor. Dörrar och fönster kollades noga.

Morgonen och dess mörker infann sig. Ingen vill släppa i väg en anhörig ensam. Samhörigheten är viktig nu.

Byborna hoppas snart på att få veta om de har fått fast den som gjorde detta mot Jasmine.

Till slut når beskedet alla bybor. Träff i kväll klockan nitton i byaskolan.

Klockan är nu nitton noll, noll, och det är smockat med bybor i skolans aula. Det blir knäpp tyst när en poliskommissarie begär ordet. Han förklarar det som har alla redan vet om överfallet. Berättar att det kommer att ta lång tid för Jasmine att återhämta sig, men hon kommer att bli helt frisk.

Poliskommissarien berättade att sent igår natt fick hundarna upp ett spår efter banemannen. Det ledde fram till en bil. Bilen hade hastigt kört iväg enligt spåren. Det var rena rama turen att bilen strax därefter hade kört av vägen på grund av ishalka.

Mannen hade sprungit därifrån men poliserna hade snabbt hunnit i kapp honom. De hade också hittat ett tillhygge inne i bilen med blod på. Nu hoppades de på att de skulle finna fingeravtryck som kunde binda denna man vid detta brott.

Som ni alla vet så får vi inte säga vem det är. Vi har häktat honom i väntan på bevis. Det var allt. Tack ska ni ha, slutade han med.

Byborna pratade och pratade hela vägen ut från skolbyggnaden. De kände sig oroliga. Några namn på bråkstakar nämndes i all hets.

Nu kom beskedet alla hade fruktat. Det var en man från byn som hade gjort detta och det var den de minst anade. Simon och han var häktad på starka grunder. Denna snälla Simon som inte gjorde en fluga förnär. Byborna förstår ingenting!

Jasmine har sedan berättat att Simon hade ringt till henne dygnet runt. Han hade fått för sig att hon ville gifta sig med honom. Det hade varit en outhärdlig tid för henne. Det var hotelser. Det var stönande i mobilen. Berättande om hans begär till henne.

Till slut hade Jasmine bestämt sig för att flytta från byn för att slippa Simon. Detta hade hon sagt i mobilen till honom för ett dygn sedan. Därför var Simon beredd på att slå ihjäl henne med yxan.

Det var rena turen att hon överlevde hans brutala slag plus att Gösta hittade henne i tid.

Simon blev dömd till psykiatrisk vård på obestämd tid. Jasmine flyttade från byn då hon blev helt kroppsligt frisk. Byborna lever kvar i sin rädsla om att psykvården ska släppa ut Simon. Fast de har blivit lovade om det skulle hända så får inte Simon bo kvar i denna by.


© Ljusletaren

26 januari 2019

Fängelse

Ett hemskt sms kom till mig (Fiktivt)


Sabina minns det som att det var igår när hennes mammas sms nådde henne. Där stod det att hennes mamma hade blivit dömd till fängelse.

De flesta slutade att vara med mig när jag berättade för dem att min mamma satt i fängelse. Det var som att allt var mitt fel.

Tänk er att jag bara var tolv år då detta hände. Klockan var runt kvart över elva. Jag kunde inte äta mat för jag var helt förstörd.

Eftersom mamma hade ensam vårdnad om mig så fick jag flytta hem till min moster under min mammas fängelsetid. Barnen i det området fick snart veta via skvallervägen att min mamma satt inne. De undvek mig totalt.

Jag var helt ensam. Saknade min mamma trots att jag hade det bra hos min moster.

Det var enormt svårt att kunna besöka min mamma för det var nästan ingen som ville köra mig dit. Alla kontroller för att träffa min mamma var också besvärliga. Sedan att lämna en ledsen mamma kvar i fängelste fick nästan mitt hjärta att brista.

Tur att mamma och jag var så tajta. Vi räknade tillsammans ned dagarna tills hon skulle vara fri.

En gång dömd – alltid dömd. Dessutom så blir hela familjen dömd. Jag har läst mig till att det är cirka trettio tusen barn i Sverige som har sin förälder/föräldrar i fängelse eller i frivård.

När mamma kom ut ur fängelset hade vi inte kvar vår lägenhet. Inte gick det att få hyra någon ny lägenhet för att min mamma hade suttit i fängelse.

Till slut så fick vi hyra ett skabbigt hus av en bekant till min moster. Det var ett dragigt hus. Mamma hade dessutom tappat sitt jobb och något nytt jobb gick inte att få.

Socialen försörjde oss. Bara det är skamligt nog. Dessutom så ville ingen vara med mig i skolan.

Det gick som det brukar när man inte får någon hjälp. Mamma började med att dricka. Hon var full varje dag när jag kom hem från skolan.

Jag började skära mig med ett rakblad för det gjorde så ont i bröstet och den smärtan ville jag känna på min kropp.

Ingen brydde sig om mig. Min moster var snäll när jag bodde där men hon visste inte hur hon skulle göra för att förklara allt för mig.

Ingen från fängelsevården brydde sig om de intagnas barn. Skolan eller socialen gav bara blanka tusan i mig.

Det som räddade mig var valpen. Mamma hade blivit vän med en kvinna i fängelset. Den kvinnan och hennes man hade hundar. En tik hade fått valpar. Mamma och Kristina (som kvinnan heter) kom överens om att jag skulle få denna valp för att bli glad.

Vad jag älskade denna Snuffe. Han var helvit med en svart teckning runt ett öga. Den hunden fick ta emot många kramar och tårar.

Snuffe och jag hängde ihop i vått och torrt. När jag började gymnasiet så var allt glömt om min mamma. Visst kunde det skvallras men jag blev inte längre utstött.

Mamma hade slutat upp med att dricka och hade träffat en ny man som var bra för både henne och mig. Håkan såg alltid till vårt bästa. Till slut flyttade vi alla till Håkans hus.

Nu går vi alla och väntar på att vi ska bli en familjemedlem till. Min mamma ska föda vilken dag som helst. Nu först känner jag mig riktigt trygg.

Hur framtiden blir har jag inte en aning om. Men jag har mamma, Snuffe, Håkan och snart ett syskon.

Fast jag grubblar ofta varför det inte skrivs och talas om vi barn som drabbas så orättvist när en förälder sitter i fängelset. Vi har inte gjort något men ändå straffas vi?


© Ljusletaren

25 januari 2019

Fortsätta

Vi vill att du ska må bra, så köp mig (Fiktivt)


Linnea tycker att hon överöses med olika tips för att må bra. Vart än hon vänder sig så riktar sig reklamen till henne.

Hon vet med sig att många vill sko sig på denna trend så det gäller för dem att smida medan järnet är varmt.

Ibland undrar Linnea vem av dem alla som vill hjälpa människor i nöd utan att ta något betalt?

Varför ska något så viktigt som att stärka en människas själ kosta? Är inte det viktigaste att man ser människan och försöker att finnas bredvid människan för att styrka upp denna person?

Linnea är kräksjuk på böcker, goda ord, köp och var med i denna grupp som hjälper dig och så vidare.

Varför förstår ingen att man kan skapa sig goda grogrunder att stå på utan att det ska kosta så mycket. Böcker, program, tidningar har bidragit till att hon är den person som hon är idag.

Låter lite dubbelt detta med att inte gilla böcker men för att sedan skriva att man gillar böcker. Men det är då Linnea har fått ramla över sin litteratur som berör henne. Blev säkert mycket billigare än det som visas upp flera gånger om dagen året om.

Varför är samhället uppbyggt så att allt ska spelas in på den svages karaktär?

Rannsakar sig alla dessa hälsomänniskor och må bra människor så ser de att de för sin talan för att få sälja mera.

De har tryckt på en punkt som ömmar. De lyckas vända allt till sin fördel. Den olycklige köper. Blir helt fel för människan är lika olycklig ändå.

Linnea har blivit immun mot dessa falska påståenden om att bli hjälpt. Hon kör sitt eget race. Litar på sin egen trygga värld.

Gallrar hårt bland ord och böcker och annat av hälsohjälp. Det ska hon fortsätta med. Förresten har hon mått bra hela tiden men bokmal som hon är, så finns vissa böcker som har berört och gett henne visdom via dess texter.

Inte heller har hon gått på all denna reklam om ditt som datt. Linnea är en trygg person med fötterna på jorden och kompassen inställd på att leva som hon själv känner är rätt.


© Ljusletaren

24 januari 2019

Kämpar för

Jag kämpar med gråten (Fiktivt)


Med förfäran ser jag mig runt omkring. Ett stort kalhygge återigen.

Mitt inre gråter av sorg. Här har jag gått som barn bland björk och fura. Plockat mina bär. Lyssnat och sett på olika skogsfåglar.

Kvar är nu djupa spår efter skördare och skotare. Vissa kvistar är inte helt av utan sönderslitna och vassa som projektiler. Tänk om något djur spetsas på dessa kvistar?

Område efter område skördas. Helt öppet. Ingen vind som kan tas emot av skyddande skog. Öde och kalt. Inte ens ett djur vill vistas här. Mil efter mil. Pengarnas makt är stor.

Privata skogsägare försvarar sig med att så här har det alltid varit men det köper jag inte. Då fanns endast häst och vagn plus markägaren. Skogen togs ned på noga sätt. Det blev inte skövlingar av skogar. Större hyggen utfördes av lejt mansfolk.

Nog sjutton måste det väl gå att uppfinna något annat som gör så att skogen får vara kvar? Allt annat uppfinns. Kan vi åka till månen och mars så nog går det väl att uppfinna nya träslag av annat slag? Likaså papper med mera.

Jag kämpar med mitt inre för att förstå hur det har blivit så här men jag får det inte att gå ihop?

Nu är det dessutom så modernt att vi ska kunna skogsbada för att hämta kraft. Hur går det med det när skogar försvinner.

Alla vet hur skönt det är att gå bland skog och mylla och bara vara. Känna dofter av myr och växter. Höra fåglarnas kvittrande. Hitta en liten kallkälla. Gotta sig med naturens bär. Åka skidor bland vajande skogskronor. Allt detta blev borta i nafs med skördare och skotares hjälp.

En tröst i nöden är att det finns någon liten avvikelse i det hela. Det går att anlita hästar och vagn med förare plus en liten skördare för att gallra snyggt i sin privata skog. Hästar gödslar dessutom på ett naturligt sätt. Inga fula spår blir det i markerna. Skog som är kvar får växa sig raka och ståtliga.

Det suckas och det stönas över alla fulheter som kommer fram när skogar läggs ned. Ingen gör något mera. Finns en och annan ivrare som protesterar för att skog ska bevaras så att de stora skogsfåglarna ska få finnas kvar. Lyssnar de stora skogsbolagen på dessa människor. Nej.

Moder Jord vrålar av ilska men ingen bryr sig och snart är det försent!


© Ljusletaren

23 januari 2019

Attackera

Flygtur i det gröna (Fiktivt)


Vad kul att Eva-Lena ska komma idag. Jag har bestämt att jag ska se om hon törs känna på det strömförande stängslet in till vår kossa med kalv. Jag hade sagt till Eva-Lena att ta med sig sina gummistövlar så hon skulle bli bättre skyddad för stötar.

Jag har tagit fram mina gröna stövlar med nedfällt skaft. På de nedfällda stövelskaften har jag skrivit mina idolers namn.

Har på mig shorts och linne för det är varmt idag. Eva-Lena har också shorts och linne på sig när hon kommer cyklandes hem till mig.

Bak på sin cykel har Eva-Lena med sina badkläder för vi ska hinna med att bada också.

Nu har vi båda stövlar på och går med bestämda steg ned till kohagen. Jag berättar om att vår kossa Docka är så snäll. Berättar sen flera episoder om hur Docka och jag har haft kul ihop.

Nu tog jag i ståltråden in till kohagen. Det pirrade lite olustigt i kroppen men det var ändå fränt att göra så. Nu var det Eva-Lenas tur. Hon tog på tråden och skrek rakt ut av obehag. Du får inte hålla så där länge sa jag och visade hur hon skulle göra. Fast Eva-Lena ville inte prova någon mer gång.

Ska vi gå in till Docka och krama henne sa jag. Absolut sa Eva-Lena.

Jag springer i väg till Docka för jag vill vara först framme. Docka blänger surt på mig och går närmare sin kalv.

Nu går vi båda fram mot Docka för att krama om henne men nu är Docka arg. Attans vad hon attackerade oss. Vi sprang för livet!

Precis innan kostängslet så slängde Docka upp mig i luften. Eva-Lena hann hoppa över stängslet. Tur i oturen att jag blev slängd över kostängslet.

Dockas ögon var hårda och hon sparkade argt med sina framben i gräset.

Men vad i hela friden gör ni hör vi min pappa ropa uppifrån vår gård? Du Klara vet mycket väl om att Docka är rädd om sin kalv. Hon gör allt för att skydda den. Hur kan du inte komma ihåg det?

Jag bara darrade av förskräckelse. Blev några riktiga blåmärken på kroppen. Eva-Lena cyklade argt hem och hon kom aldrig tillbaka. Hon sa bara att jag inte var riktigt klok.

När kalven hade blivit större blev Docka som förr igen men att krama om henne ville jag aldrig mer göra.

Detta blev en bra minnesbeta för mig att inte leka så tuff inför andra, för innerst inne visste jag om att kor kan göra på detta vis.


© Ljusletaren

22 januari 2019

Äldre inlägg

Nyare inlägg