Visar inlägg från februari 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Kyrka

Chock, sorg och livet går vidare trots allt. (Fiktivt)


Han tänkte på en kyrka, ett kors och en grav. Ludde närmar sig byn Hortlax. Ser välkända miljöer träda fram efter vägen där han sitter i sin bil.

Är det bara ett år sedan han lämnade detta ställe? Ja, det stämmer. Han bävar för mötet på kyrkogården där hans kära finns i sin grav.

De hade det så bra han och Sixten. De var så kära. Allmänheten sa inget om deras samboförhållande trots dem var män. Lyckan bara log mot de två.

Planerna för framtiden var vigsel och barn. Huset var nyköpt. Det var begagnat och de hade mycket att fixa men kärleken trotsar allt.

Det hade börjat med ett födelsemärke på Sixtens ben. Precis under där fotbollsstrumpan brukade sitta. De skojade om att det är nog sviter sedan du spelade fotboll.

Märket började växa och skiftade nu i brunsvart. Jag surrade om att Sixten skulle ringa till Hälsocentralen. Sixten ringer och får en tid för undersökning.

Doktor Lundström inser med en gång att detta inte är ett vanligt födelsemärke. Skriver ut en remiss till Sunderby Sjukhus.

Det går fort. Redan efter en vecka är de båda på sjukhuset i Sunderbyn. Sixten går in själv till hudspecialisten.

Jag tycker det tar tid men han ska väl undersökas ordentligt hinner jag tänka.

Sixten kommer ut i väntrummet och vill att jag ska följa med honom in till specialisten. Jag hinner notera att Sixten är askgrå.

Doktor Svanström vinkar att jag ska sätta mig på en stol bredvid Sixten. Börjar sedan berätta att de har tagit snabba prov på detta märke och allt ser inte bra ut men det är ännu för tidigt att säga något.

Jag bara stirrar på doktor Svanström och får inte fram ett ord. Det är Sixten som tröstar mig och säger att vi vet ingenting än. Doktorn har bett oss båda att ta in på patienthotellet över natten i väntan på alla prover ska bli färdiga.

Sixten leder ut mig ur doktorns rum. Vi går till avdelningens expedition och får anvisningar om patienthotellet och när vi ska komma tillbaka till avdelningen i morgon.

Hotellvärden visar oss våra rum och har även pekat ut var vi kan äta mat om vi vill i restaurangen.

Vi båda gråter och håller om varandra så gott som hela natten. Blev inte mycket till sömn.

Nu ska vi snart få beskedet. Det är aggressiv cancer men det går att operera bort. Sedan så blir det strålning eller cellgift efter operationen. I och med att Sixten är så ung så ska han opereras redan idag. De hade turligt nog fått ett återbud tidigt på morgonen.

Nu har det gått ett år och jag är tillbaka i Hortlax. Medan jag kör så smyger jag min hand till Sixten som genast tar tag i den. Jag bävar för detta möte och det vet Sixten om.

Min älskade mamma dog under det året som Sixten blev opererad och behandlad. Jag ville bara bort från Hortlax där så mycket av tråkigheter fanns. Efter mammas begravning sålde vi huset och flyttade norröver.

Sorgen har slagit ett fäste i min själ liksom alla begravda känslor från tiden när Sixten var sjuk.

Vi båda blev överlyckliga när vi fick beskedet att Sixten var frisk. Han ska fortsätta med att gå på täta kontroller. Jag ville så gärna dela denna lycka med min mamma men hon finns inte längre.

Jag parkerar vid kyrkogården. Tar ut de långa röda rosorna. Sixten sitter kvar i bilen. Detta ska du göra för din egen skull säger han bara till mig.

Solen värmer. Fåglarna kvittrar. Allt är nyfött i skirande grönska. Den vita vackra kyrkan tycks blinka glatt till mig.

Graven är så fin. Fina nyplanterade vårblommor. En liten statyängel som står inom gravramen, ler mot mig.

Jag hämtar en grön plastvas och fyller den med vatten. Låter rosorna fylla vasen. Sticker ned vasen i jorden. Faller på knä. Gråter och gråter. Allt lossnar. Jag ställer mig upp och smeker mammas gravsten.

Då känner jag Sixtens hand i min hand. Vi är två och vi ska snart bilda familj. Först ska vi gifta oss.

Säger högt att nu har jag kommit över den värsta smärtan av sorg. Tack Sixten för att du övertalade mig att åka hit plus att du lät mig själv gå fram till min mammas grav.

Nu vill jag gifta mig i denna vackra kyrka. Känna att min mammas ande är med när vi gifter oss.

Sorg tar tid att bearbeta och det gäller att låta allt ta sin tid. Tur att jag har min Sixten som visste hur han skulle hjälpa mig ur den svåraste tiden.

Ibland måste man konfrontera sorgen så att allt ska lätta.


© Ljusletaren

23 februari 2019

Förförisk

Lexies förföriska blick


Lexie var ung, för ung för att vara så förförisk, men med ögon som talade om tusentals år.

Jag kände att vi hörde ihop med en gång. Fast jag hade insikten klar om att inte låta henne få veta det.

Axellångt ljust hår. Ögon som blåa havsvikar. Liten och nätt. En ung kropp som hade fått sin första yppighet. Lexie visste inte om sin vackerhet och det var jag säker på.

Hon tittade rakt igenom mig. Talade med en vis kvinnas röst. Talade om att hon var endast fjorton år men hade hittat igen mig, sin kärlek sedan några passerade liv.

Minns du hur oskiljaktiga vi var säger hon till mig? Något rör sig inom mig men jag förstår ändå inte vad hon menar.

Jag heter Rickard och är tjugosju år och är för gammal för att låta min kärlek och åtrå blomma ut till denna vackra men unga kvinna.

Ska inte berätta allt det jag minns för dig Rickard säger Lexie men dig ska jag gifta mig med när jag blir myndig. Jag försökte förklara att åldersskillnaden var för stor. Men Lexie såg bara vist på mig och sa: ”Vi får se.”

På natten drömde jag om mig och Lexie i ett annat århundrade. Tror att det var Frankrike som det handlade om. Där ägde vi ett litet pensionat. Vi hyrde ut rum till resande. Vi bodde i en pittoresk stad.

Vårt ställe var omtalat vida omkring för dess charm och goda mat. Varje kväll fanns det en trubadur som underhöll gästerna. Vi serverade öl och som tur är gick det alltid lugnt tillväga.

Jag kan till och med i drömmen känna min och Lexies stora kärlek till varandra.

Fast nu rinner tårar på min kind. Jag ser hur pesten tar min älskade. På hennes dödsbädd lovar hon mig att aldrig släppa mig. Hon sa att jag kommer tillbaka till dig i ett nytt liv.

Jag vaknar upp och min kudde är blöt. Mina kärlekstårar plus sorgetårar har vätt kudden blöt.

Är detta sant frågar jag mig? Jag har väl aldrig förr varit med om något sådant här. Fast inom mig så vet jag att detta är min älskade från ett helt annat liv i ett annat tidevarv.

Vad ska jag göra?

Lexie är ännu för ung men ändå så är det henne jag vill ha.

Rickard beslutar sig för att resa till Norge och jobba där i några år. Går ut med någon vacker kvinna då och då men det blir inget mer för allt känns fel.

Lexie har nu fyllt arton år. Skrivit ett brev till Rickard. Adressen fick hon via hans föräldrar.

Käresta, du måste komma hem nu för nu är jag myndig och vi kan gifta oss. Bryr mig inte om att du är äldre för vi har lovat varandra trohet. Det minns du väl?

Rickard läser om brevet gång på gång. Han är ju förnuftig men samtidigt så har denna unga kvinna och hans dröm längtat länge efter henne.

Han säger upp sig och reser hem.

Där på perrongen står en otroligt vacker kvinna och väntar på honom. Pulsen slår fort. Han djupandas och bara ser in i hennes förföriska ögon.

Rickard ser och ser på Lexie. Kan inte se sig mätt på henne. Till slut omfamnar han henne. Känner en hetta som han aldrig förr har varit med om.

De står så i flera minuter. Tar varandras händer och flätar ihop sina fingrar. Springer sen i väg till bussen.

Väl hemma hos Lexie i hennes lägenhet, kysser de varandra ömt och försiktigt. Lustarna vill mer men det får vänta ett tag till.

De pratar och pratar hela natten lång. Nu under denna natt har de bestämt vigseldatum. De ska gifta sig så fort som möjligt. De får bli rådhuset. Lexie har bara hört gott om vigselförrättaren Lindha så henne vill de båda önska för att viga dem.

Det var ett otroligt stort skimmer över detta brudpar när Lindha vigde dem. Ja, allt var som taget från en annan värld. Än idag så pratar Lindha om denna ovanliga och kärleksfulla vigsel.

Vilket bedårande par de är. Det lyser om dem var helst de går. Tänk att kärleken kan leva kvar genom flera århundraden tillbaka.


© Ljusletaren

22 februari 2019

Hon älskade åskmys.

Gudarna rasar


Hon älskade åskmys. Hon ville då sitta tillsammans med sin älskade tant Beda i hennes röda timmerstuga.

Hon cyklade ivrigt för att hinna fram innan åskvädret skulle var över henne. Den mörkblå himlen var väl förberedd och hon väntade bara på att få se första blixten.

Hon hann fram. Andfådd springer hon in i stugan som nu ligger i halvmörker. Ropar glatt hej och sätter sig på en stol bredvid tant Beda.

Du hann fram i tid sa tant Beda. Visste att du var på väg så jag har satt fram saft och nybakade bullar till dig. Antar att du är hungrig som vanligt? Ja, svarade jag glatt.

Vi sitter som vi brukar och undviker att ha något vägguttag riktat mot oss i fall blixten kommer på besök.

Jag njuter av saften och den halvljumna vetebullen. Vi ser hur det blir mörkare och mörkare. Tant Beda skakar på huvudet och säger att nu kommer det att bli ett sjuhelsickes väder.

Hon hinner inte mer än säga det så börjar det blixtra och mullra. Vi försöker att räkna hur långt bort åskan är. Vi kom fram till att den är cirka sex kilometer bort.

Då plötsligt kommer blixten och smällen i samma andetag. Vi ser hur blixten åker ut från ett vägguttag till det andra. Vi måste ut fort, ropar tant Blenda.

Vi vräker oss ut genom ytterdörren och springer hukandes mot ladugården. När vi väl har kommit in till djuren hör vi hur hagelkornen slår mot plåttaket. Vi tittar ut genom fönstret och ser jättestora hagelkorn. Hagel stora som små barnhänder.

Haglet slår i sin ilska ned allt i sin väg. Säden bara lägger sig slätt på backen. Blommorna niger djupt av förtvivlan i sina blombänkar.

Blixten lyser kors och tvärs på himlen. Tor slår med sitt städ så att även vi som annars gillar åska blir skrämda.

Nu brinner det för fullt i den röda timrade stugan. Vi vågar oss inte ut för att hämta hjälp.

Tala om att gudarna är ursinniga.

Kor, kalvar och fåren råmar och bräker i förfäran. Hönorna kacklar och tuppen försöker samla ihop sin trupp.

Vi måste släppa lös djuren säger tant Beda. Vi hjälps åt med att släppa lös djuren och att fösa ut dem till det fria.

Tillsammans med djuren söker vi skydd bakom ladugården. Regnet piskar oss blöta. Det luktar fränt från all elektricitet som har laddat ut.

Stora lågor härjar i den timrade stugan och rödorange flammor lyser upp hela himlavalvet. Vi hör hur stock efter stock bryts sönder av eldens framfart.

Helt plötsligt som allt började, slutar allt.

Brandbilar kommer in på gården. Brandmän försöker att släcka tant Bedas hus men nej det är bara att låta huset brinna ned.

Mer människor kommer för att hjälpa till. Djuren förs ned till hagen där de annars brukar vara. Där får de vara tills de har lugnat ned sig.

Det är endast hönorna och tuppen som springer helt virriga bland alla hjälpande människor.

Tant Beda vaggar sig frampå gården medan tårarna sprutar. Var ska jag nu bo nu?

Någon säger: Kan du inte bo i ladugården tills du har fått ett nytt hus? Vi hjälper dig att inreda ett litet rum där. En liten kokplatta får du låna av oss. Av oss får du låna en liten kyl. Hos oss kan du sätta dina frysvaror. Vi har en säng och så fortsatte alla att komma med vad de kunde avvara till tant Beda.

Måste säga att det blev ett hemtrevligt rum i ladugården. Luktade såpa i det nya och avskärmade rummet. Gardiner till det lilla fönstret. Gulligt överkast till sängen. Trasmattor på golvet. Kokplatta och kyl. Rinnande kallt vatten fanns i vattenhon i ladugården. Värma vatten gjorde tant Hilda i vattenvärmaren som också fanns i ladugården. Där bodde tant Hilda fram till sena hösten.

Ett nytt litet hus blev uppbyggt för försäkringspengarna. Brandsläckare fanns numera i huset.

Något mera åskmys vill vare sig jag eller tant Beda vara med om längre.


© Ljusletaren

21 februari 2019

Ps Första meningen är hämtad ur boken "Den du var" av Frida Hallberg

Leda

Gossen har ett uppdrag (Fiktivt)


Gabriella sitter försjunken i sin vilfåtölj. Lyssnar på meditationsmusiken i rummet. Åker längre och längre in i ett nytt tillstånd av varandet.

Hon ser ljuset. Underbara och klara färger i regnbågens alla skiftningar. Solen lyser och himlen är blå. Näktergalen sjunger med sin underbara stämma.

Gabriella åker ännu längre in i den förtrollande världen.

Silverglittrande fiskar simmar och hoppar glatt i den lugna havsviken. Den gyllengula sanden värmer hennes bara fötter.

Långt där borta i den soliga himlaranden ser hon en gosse klädd i vitt. Han närmar sig henne. Den behagligt varma vindilen hjälper honom att komma snabbare fram till henne.

Nu ser Gabriella att den lilla gossen bär en martyrkrans på sitt ljusa huvud. Pojkens klarblåa ögon ser på henne.

Det är tyst. Inte ett ljud kommer från hans läppar men ändå så hör hon vad han säger.

Gossen har fått i uppdrag att leda henne in till himlen. Han tar varsamt hennes hand. Ber henne blunda och lita på honom.

Gabriella lyder gossen.

Nu vandrar hon i en himmelsk sfär. Godhjärtenheten rusar mot henne och omfamnar henne i ett mycket behagligt rus.

Full av lycka tar hon emot allt det hon kan få av detta himmelska. Gabriella ser och tar emot så mycket av detta kärleksfulla. Kärleken bara växer i omfång.

Nu stiger två keruber fram och leder henne upp till en stor balkong. Där tittar hon ned och ser sin egen livsbok ligga uppslagen på ett vitt altare av vit alabaster.

Bredvid står en kärleksfull himmelsk varelse. Vinkar att hon ska komma ned och komma fram till hennes egen bok.

Tillsammans bläddrar de igenom boken. Den himmelske visar och berättar om de val hon redan har gjort. Visar även att det finns gott om blanka sidor i hennes bok.

Gabriella bara förstår hur allt hänger ihop. Stor sorg när hon inser att hon inte är klar med sitt jordearbete och måste återvända.

Helt plötsligt hör hon rösten som säger att hon ska sträcka på sig. Räkna långsamt från tio till noll innan hon slår upp sina ögon.

Gabriella är åter i sin fåtölj. Sträcker på sig, gäspar och slår upp sina ögon.

Hon är i ett underbart sinnestillstånd.

En del av det som hon fick vara med kommer hon inte ihåg men hon minns i alla fall hur underbart allt var.

Logiken säger Gabriella att hon älskar sitt val med att vara en ljusvarelse. Bidra till att ljuset får ett starkare fäste på denna planet.

Än har hon mycket kvar att utföra.

Gabriella vill skriva klart sin bok och fylla sina sidor med många viktiga saker som hjälper hennes medmänniskor att se glädjen i ljuset. Vara i ljuset. Bidra till att låta kärleken vinna terräng.

Förstå att vandringen genom mörker fyller människan men ny tro och hopp till hela Alltet.


© Ljusletaren

20 februari 2019

Snygg

Servisen (Fiktivt)


Det var en snygg samling. Tant Hilda ser nu på mig och väntar på att få höra min uppskattning. Det var ett måste att få detta godkännande från de som såg på hennes vackra servis.

I årtal hade hon gnidit på med olika ströjobb för att kunna köpa in olika delar till denna fantastiska servis.

Servisen står väl gömd i ett stort ekskåp. Under varje assiett, djup- som flattallrikar ligger ett speciellt tyg för att skydda porslinet mot oväntade stötar.

Likaså är kaffekoppar och dess fat skyddade på samma sätt. Det finns sockerskål, kaffekanna, sockerskål, såssnipa, liten gräddkanna. Till och med att Hilda lyckades med att köpa in tekanna och tekoppar med fat plus ett fat för att lägga tepåsar i.

Allt är i toppskick. Vitt porslin med guldkant, röda rosor som dekoration på porslinet.

Vad i hela världen ska jag säga? Tanten väntar på att jag ska ge henne ett bud på hela hennes samling. Något som hon värderat högt och är så rädd om.

Jag hatar just nu att vara antikexpert när jag ser tantens hoppfulla blick glänsa mot mig.

Ska jag säga sanningen?

Vill inte ta död på tantens glöd. Hon kanske bara lever ett par år till. Fast man ska vara sanningsenlig.

Sekunderna har gått och Hilda ser på mig och väntar på mitt svar.

Underbar samling du har sparat på. Får jag kika på porslinet?

Hilda nickar glatt.

Undersöker den perfekta samlingen. Letar efter något som gör så jag kan gå rakryggad härifrån. Hittar ingenting.

Då sträcker Hilda fram ett brev. Läs här. Jag läser och läser och jag skiner nu upp som en sol.

Läser att detta är handgjort och finns endast i ett exemplar. Brevet är undertecknat av en mycket känd konstnär. Wow.

Hilda berättar att hon och konstnären hade varit förlovade en gång i tiden men allt tog slut då hon mötte sin man som numera var död sedan flera år tillbaka.

Konstnären hade aldrig glömt sin kära Hilda. Det var därför som han gjorde denna servis till henne. Hon hade fått betala extremt billigt för varje del, bara för att det var hon.

Alltså Hilda vilken skatt du äger?

Ja, jag vet, svarar hon glatt.

Det här rör sig om otroliga summor.

Ja, jag vet, svarar hon.

Jag vill bara att den dag jag dör så ska denna samling komma till någon som värdesätter den lika mycket som jag. Mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn bryr sig bara om pengar. Jag vill inte att min servis ska komma i fel händer. Vill du ha servisen?

Ja, gärna, men jag får inte ta emot den via mitt jobb. Jag ska vara neutral och får inte heller ta emot eller köpa saker.

Då gör vi så här säger Hilda. Jag testamenterar hela servisen plus brevet till ditt företag och utser dig till servisens beskyddare. Det måste väl vara lagenligt?

Svar: Ja

Nu är det bara jag som ler med hela ansiktet.

Jag går fram och sluter om hela denna lilla tant med en bamsekram. Jag torkar bort hennes tacksamhetstårar som rinner.

Vi båda känner i det ögonblicket hur tiden står stilla. Stumt har vi nu slutit ett förband om denna gåva. Det är en magisk stund.

Jag berättat genast allt för min chef som blev väldigt gripen och rörd. Den dag tanten dör så ska det finnas ett speciellt papper om att servisen ska skötas om hemma hos dig i ett likadant ekskåp.

Finns inte firman när du dör så ska dina släktingar ärva denna servis. Vet att du har en son med samma intresse som du.

Tala om att jag är i himmelriket just nu.


© Ljusletaren

19 februari 2019

Äldre inlägg

Nyare inlägg