Visar inlägg från mars 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Ring

Ring om det är något (Fiktivt)


Är så ledsen. Allt bara gräver ned sig inom mig. Det känns som att någon skottar jord över min själ. Jag kommer inte ens upp till ytan. Jag vill djupandas men det går inte.

Hjälp mig!

Snälla någon hjälp mig!

Allt började med sjukdomar på olika sätt. Det kändes som att varenda en jag tyckte om hade drabbats. Snart var jag också där, i dödens svarta käftar.

Lyckligtvis blev jag befriad med en operation.

Då kom nästa käftsmäll med order om en dödlig utgång för en av min kära.

Inte konstigt att jag famlar i mörkret.

Ger allt av mig själv för att göra sista tiden extra ljus för min käresta. Blir dränerad på kraft på alla de sätt men jag vägrar att ge mig.

Vänner säger: ”Ring om det är något du vill prata om?”

Vilket hån! Var har de tänkt att jag skulle få den kraften från?

Allt jag vill är att krypa upp i knät på någon. Sen att någon håller om mig hårt och vaggar mig fram och tillbaka. Säger sen att allt är bara en dröm.

Jag ber till den högste men allt är tyst!

Vill inte förlora mig själv en gång till!

Attans var tog alla vägen?

Ge mig kärlek, ge mig värme, ge mig ert stöd.

Visa mig att ni finns och att ni är närvarande med mig i mitt mörker. Jag är just nu längst ut på den svaga grenen och det är så svårt att klamra sig fast.

God Gud hjälp mig!

Varför tuktar livet mig på detta sätt?

Då plötsligt öppnas mitt hjärta upp och kraft strömmar till. Kärleksfull kraft. Ljuset pulserar åter i mina ådror. Jag djupandas av friska krafter.

Sorgearbetet hade börjat innan det ens var inlett. Så kan det bli ibland. Nu är jag så mycket starkare trots det smärtsamma som jag just nu går igenom.

Jag tvivlade på den högste, på ljuset, på mina sanna vänner. De fanns där. Jag såg dem inte i mitt famlande mörker.

Allt är inte över än men värsta biten är banne mig över för det kan bara inte bli värre.


© Ljusletaren

25 mars 2019

Skär

Du måste bara följa med på denna dansfärja (Fiktivt)


Marie förstår inte hur hon kunde gå med på denna resa men Sofia hade varit så bestämd. Du ska med. Du kan inte bara sitta där hemma i lugn och ro. Du måste röra på dig!

Spelade ingen roll att Marie sa att hon trivdes med sitt liv. Sofia sa att varje människa mår bra av att dansa och vara i farten. Äta och dricka gott.

Marie sa ja i ett svagt ögonblick. Hon ångrade sig redan när Sofia hade åkt hem. Fast hon visste att Sofia var bestämd av sig och hade hon bestämt sig för något var det bara för andra att säga ja.

Nu var de ombord på denna berömda dansfärja. Vi satt vid bordet nära dansscenen. Sofia med sitt glas röda vin. Jag med ett glas vitt vin. Sofia tittade sig vällustigt omkring. Ser du vad folk det redan är? Det kommer att bli en perfekt kväll. Mari suckade tyst för sig själv.

Efter maten som faktiskt var riktigt god började orkestern spela upp. Sofia var redan uppe för att söka sig en danspartner. Det gjorde ont i Maries huvud. Människorna kändes som att de kom närmare och närmare. Musiken skvalade i hennes huvud. Hon såg en man närma sig hennes bord. Hon reste sig fort och gick iväg och ut från denna festlokal.

Marie sökte sig ut på däck. Satte sig på en bänk som låg vindstilla i aftonsolens sken. Hon såg hur kobbar och skär svischade förbi. Hon blundande och luften var så klar och fin. Huvudvärken hade lättat.

Det började bli lite småkyligt så hon var tvungen att gå in. Gick förbi festlokalen och sökte med sin blick efter Sofia. Såg Sofia virvla förbi med en danspartner. Hon gick fram till dem och sa att nu går jag tillbaka. Fick en sur nick som svar innan de virvlade ut bland de andra dansparen.

Tillbaka i hytten. Skönt. Hon tvättar sig och borstar tänderna. Tar på pyjamasen och kryper till sängs. Boken som hon läser är underbart bra. Till slut släcker hon lampan och sover så gott.

Mot morgonsidan rycks hyttdörren upp. En skrattande och flamsande Sofia ramlar in. Sofia bubblar av lycka över kvällens framgångar och tar inte hänsyn till sin sovande kompis.

Marie trycker ihop huvudkudden hårt. Säger vänligt med bestämt: ”Bra! Kan du vara tyst nu så att jag får sova vidare?” Sofia svarar att hon är en torris. Lägger sig sen fullt påklädd i sin säng och somnar direkt. Snarkar gör hon också.

Aldrig mera ska jag följa med Sofia på hennes resor. Vi är för olika. Vad har vi egentligen tillsammans? Ingenting. Vi resonerar inte ens på samma sätt.

Sofia suger energi. Hon tänker alltid på sig själv i första hand. Förstår inte hur hon har kunnat bli så ego. Fast jag med är ju ego på mitt eget lilla vis.

Det går inte att sova. Sofia går ut och sätter sig i morgonsolen. Snart öppnar restaurangen och då får hon sin frukost och sitt älskade kaffe.

Ett plus med denna resa var att rannsaka sig själv. Sedan att bara få sitta så här och se på naturen. Följa vattnets olika riktningar. Ser hur måsarna flyger kärvänligt med deras färja. Iaktta en havsörn. Se sälar på någon kobbe. Ren och naturlig meditation.

Till slut anländer färjan till deras hamn. Kommunikationen mellan dem båda är låg. Båda känner att detta med att prägla sitt intresse till någon annan person var nog inte så bra.

De kramar om varandra lite stelt och går sedan åt varsitt håll.

Sofia ringde Marie en gång men samtalet var stelt och opersonligt. Det var sista gången som de hördes av.

Vad jag vet så dansar Sofia och hennes man ofta på denna färja. Jag själv går i skogen med min man och hund och vi trivs båda två på våra olika håll.

Acceptera att man inte kan tvinga på någon ett intresse som man själv har. Framför allt gå alltid efter din inre röst. Tvinga dig inte till att göra något som du själv inte känner för.


© Ljusletaren

24 mars 2019

Krona

En krona, det lät frestande.  (Fiktivt)


Gerd minns mycket väl hur obehaglig en händelse sedan tonåren var. Hon skälver till bara vid tanken om hur allt hade kunnat sluta.

Hon gick efter vägen hem till sitt hem. Var djupt försjunken i sina tankar när en bil bromsar in. En man frågar henne efter vägen till närmaste bensinstation.

Gerd förklarar så gott hon kan. Kan du inte följa med för att visa mig? Du får en krona för besväret. Tänk så mycket godis du kan köpa för det.

Gerd hinner tänka att det blir ett hundra stycken av Ahlgrens bilar. De kostade ett öre styck och gick bara på den tiden att köpa i lös vikt.

Mannen skådar in henne från topp till tå. Han stannar upp vid hennes små och toppiga bröst. Gerd skälver till av obehag.

Kom och sätt dig i bilen så har du snart din krona att köpa godis för.

Han slänger ut sin arm och drar henne intill sig. Var nu hygglig och visa mig till bensinstationen. Hans andedräkt luktar konstigt. Luktar som gammal sprit.

Gerd försöker att komma loss men mannen håller hårt i henne. Han öppnar sin dörr och tar ännu hårdare i henne. Drar sen in henne i bilen. Startar med en rivstart.

Han flåsar. Han tafsar. Han tar på henne överallt.

Gerd försöker få upp sin bildörr men det går inte. Mannen skrattar rått, den där dörren går bara att öppna utifrån.

Han kör snart in i en skogsglänta och börjar strax dra i hennes kläder. Gerd får oanade krafter. Hon böjer sig mot mannen och över honom och får upp hans dörr.

Springer som en besatt. Hör hur han ropar att du får fem kronor om du kommer tillbaka.

Tur att Gerd kan omgivningarna och är snart hemma. Hon öppnar dörren och bara skriker. Hennes mamma och pappa frågar: ”Vad har hänt?” Mellan gråtattackerna berättar hon allt.

Gerd beskriver mannen och hans bil för sina föräldrar. De ser från sitt hus ena fönster som ligger mot vägen hur mannen kör fram och tillbaka som för att söka efter Gerd.

Gerd har ofta tänkt på denna händelse. Hade det skett idag så hade nog en polisanmälan blivit gjord. Fast å ena sidan så kunde hon inte bilmärket, visste inte heller vad mannen hette, visste inte bilens registreringsnummer.  

Gerd blev väldigt vaksam efter denna händelse. Såg hon någon bilist som hon blev rädd för efter vägen så sprang hon till skogs.

Till slut så blev denna händelse till ett vagt och obehagligt minne. Det bästa var att familjen flyttade in till närmaste stad. Där kände sig Gerd trygg.


© Ljusletaren

23 mars 2019

 

 

Skjuta

Brage har längtat efter denna jaktdag (Fiktivt)


Brage har längtat hela veckan till denna helg. Hösten har kommit med sina vackra färger och framför allt så är jakten igång. Det kan inte bli bättre.

Med lätta steg kliver han upp när klockan ringer klockan 05.00 på lördagsmorgonen. Allt är förberett kvällen innan inför dagens jakt utom kaffet. Det är bara att packa ned korv, mackor plus kaffet i ryggsäcken.

Brage tittar på termometern som visar plus minus noll. En svag sol sveper sina strålar över träd och buskar. Allt skimrar i kulörta och vackra höstfärger.

Stövaren Rex gnäller av förväntan. Han känner igen husses jägarkläder och vet vad som komma ska ske.

Brage öppnar dörren till hundburen och Rex hoppar in där bak i Volvon. Brage sätter sen in gevär och ryggsäck. Visslar glatt hela vägen medan han kör. Nu är det dags att vika av från stora vägen och in på grusvägen.

Äntligen framme. Brage sträcker vällustigt på sig och djupandas in skön och klar höstluft. Axlar ryggsäck och gevär. Släpper ut Rex och låser bilen.

Ett härligt drev börjar strax.

Nu knakar det till i björkskogen och ut kommer en vacker rådjurshind. De tittar på varandra. Brage tycks drunkna in i hennes stora och vackra bruna ögon. Han lyfter geväret för att skjuta. Det går inte. Han kan inte. Ett sådant vackert djur bör få leva tänker han. Han har mat så han behöver inte svälta och varför då skjuta?

Det är som att rådjurshinden förstår honom för hon bockar majestätiskt och försvinner in i buskarna igen.

Brage förstår inte vad som har hänt? Förr kunde han skjuta på alla djur men inte nu längre.

Nu hör han hur drevet kommer närmare honom. Strax ser han en hare som har börjat få lite av vinterpäls. Tar upp geväret igen. Samma procedur infinner sig, han kan bara inte skjuta haren.

Brage gör upp en eld av gamla och torkade gråa grenar. Sitter på sin campingstol och bara vädrar in höstluften. Snart kommer Rex tillbaka och sätter sig vid sin husse sida. Tillsammans delar de på mackor och grillad korv.

Höstsolen smeker och lindar in dem båda i en magisk värld av gult, rött, grönt och brunt.

En liten mus prasslar förbi dem i torrt höstgräs men vare sig Brage eller Rex bryr sig för detta är livskvalité att få vara ett med naturen.


© Ljusletaren

21 mars 2019

Knäppa

Kroppen lyder inte Laura (Fiktivt)


Vilken natt det hade varit. Värken hade väckt henne tidigt. Styvt i alla leder och det värkte som bara den. Laura hade vänt sig hit och dit och snart hade hon även och ofrivilligt väckt sin man Tage.

Men Laura har du ont nu igen? Kan jag göra något för dig? Ja, tack om du vill lägga din hand på ett av mina knän. Din hands värme och din närhet lättar lite.

Snart hade Tage somnat och handen var borta från hennes onda knä.

Laura blev till slut så less på värken så hon gick upp för att ta sina värktabletter för att sen lägga sig igen. Det blev många tankar som gicks igenom innan en lätt sömn infann sig.

Vaknar igen. Tittar på klockan. Ingen idé att sova när det värker på detta vis. Går ut efter lokaltidningen som finns en bit bort vid allas postlådeställ. Hunden följer med för att göra sina morgonbestyr.

Perkulatorn ska sättas på men hennes fingrar vill inte lyda. Hon försöker att knäppa på Perkulatorns knapp flera gånger men hon orkar inte trycka på knappen.

Det blåser och yr snö ute och det är nog det som har bidragit till att värken är värre än vanligt.

Hon vill inte väcka Tage så hon får vara utan kaffe ett tag till.

Kryper ned i en fåtölj och drar en filt över sig. Inte bekvämt alls. Upp och hoppa, går och går, fram och tillbaka. Hunden undrar riktigt vad hon gör så Laura ler och börjar prata mjukt med honom.

Nu har Tage vaknat och kaffet är påsatt och klart.

Efter kaffet och någon macka så känns allt lite bättre.

Laura kan till och med bläddra i sin lokaltidning. Hon vet också med sig att allt blir bättre om någon dag bara hon tillåter sig att vara i stillhet.

Den som lever med värk hittar alltid ljuspunkter och olika sätt för att härda ut. Det finns alltid de som har det värre än vad hon har, säger hon ofta. Humorn är också ett viktigt vapen att bidra med.

Värst är det med alla dessa människor som inte ser hur hon brukar må. De ser henne bara när hon mår bättre och därför förstår de inte hur värken kan vara.


© Ljusletaren

20 mars 2019

Äldre inlägg

Nyare inlägg