Visar inlägg från maj 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Åtta (åtta)

Mamma ska få en blombukett (fiktivt)


Åtta dagar och åtta nätter hade gått sedan lilla My försvann. Förstår ni vilken vånda jag och min man har?

Vi har fått lugnande för att varva ned plus sömntabletter. Jag vägrade först att ta emot några piller men blev övertalad till slut.

Allt började med att vi satt vid en älvkant och grillade korv. Det var jag och min man och vår minsting My plus hennes storebror Klas och storasyster Agneta.

Maken Jan tog fram gitarren och vi sjöng av hjärtans fröjd. Det var blandat med barnsånger och lugna och kära visor.

Lilla My blev kissnödig och skulle gå in i skogen för att kissa. Behöver du hjälp frågade jag? Nej, är man sex år så kan man själv fick jag till svar av My.

Vi tog upp sången igen. Efter åtta minuter började jag titta in i skogen och undrade var My var?

Ställde mig upp och gick in där hon försvann. Hittade bara en pappersbit så kissat hade hon i alla fall gjort, men ingen My fanns där.

Jag började ropa på henne. Min make och de andra barnen kom efter och frågade vad som hade hänt? Jag snörvlade och grät och sa: Var är My?

Min man tröstade mig med att vi hittar henne för hon kan inte vara så långt bort. Det har endast gått tio minuter sedan hon försvann.

Vi letade och vi ropade men ingen My.

Till slut var vi tvungen att ringa polisen och det blev ett stort rabalder på en gång.

Vi sökte och sökte och att sova var inte ens att tänka på. Till slut så var vi så nedkörda att läkaren ordinerade tabletter och vila.

Allt var som i ett töcken. Det var som att vi har gått in i den tjockaste dimma och inte kunde hitta ut.

Våra två barn fick bo hos mormor och morfar som bodde i vår närhet. Syskonen fick all stöd och hjälp som fanns att få så att de skulle orka med skolarbetet.

De har draggat, de har sökt med hund men ingen My. Nu ska Missing People hjälpa till från och med idag.

Jag kände mig bara tvungen att ringa till min vän Caroline som är certificerat medium. Äntligen ringer du Ulla svara hon. Du vill se om jag kan se var My är? Ja, svarade jag.

När My hade kissat såg hon en sådan vacker blomma som hon ville ge till dig. Sedan såg hon mer blommor och skulle plocka en hel bukett till dig.

Hon gick över vägen och plockade blommor vid vägkanten. Då stannade en man som My känner. Han sa att ni hade åkt hem och han skulle skjutsa hem henne.

My hoppar in i bilen och håller sin vackra bukett i sina små händer. Mannen fäster säkerhetsbältet omkring henne och kör sen vidare.

Du kör fel väg säger My. Nej, jag måste hämta min hundvalp innan vi kör hem dig. Hundvalp tänker My och blir salig av förtjusning.

När det kommer fram tar mannen tag i henne och bär henne och blommorna in i huset och låser in henne i en kammare.

My finns där än. För mannen kan inte förmå sig att ta livet av henne än.

Ta nu din man och någon mer med er och kör dit. Du har fått beskrivningen av mig var huset ligger.

Jag ropar på min man plus en civil polis och berättar allt. Den civila polisen kontaktar sin ledningschef och så åker vi i väg. Bakom oss och väl skyddat kommer polisbilar till vår hjälp.

Jag känner igen huset efter beskrivningen på en gång. Bilen hinner inte ens stanna innan jag rusar in i huset. Som tur var är huset tomt.

Vi tre springer in till kammardörren som är låst. Bankar på dörren och ropar Mys namn. Vi får till svar en tyst men dämpad gråt.

Som tur är hade den civila polisen hjälpmedel med sig för att få upp dörren.

Där ligger My helt utmattad på golvet. Bredvid sig har hon en vissnad blombukett. Lamt lägger hon armarna om sin pappas hals.

Vi bär henne in i ambulansen som också fanns med i följet bakom oss.

My var chockad och uttorkad. Efter ett dygn på lasarettet fick vi hem henne.

Hon berättar att det var en farbror från förskolan som hade tagit henne. Jag berättar för henne att nu har polisen tagit fast denna man så att han inte kan göra någon mera illa.

Vi vet med oss att det tar tid för vår lilla My att läka men med proffshjälp plus vår hjälp ska det nog bli bra till slut.

Mannen som jobbade på förskolan fick genast avsked plus att han fick ett långt straff.

Jag vet inte hur jag ska kunna tacka min vän och medium Caroline nog mycket? Allt det hon såg stämde in i varje detalj.

Hur jag och resten av min familj ska komma över detta svåra blir nog jobbigt. Men med proffshjälp så fixar det sig nog?

Tur att det gick bra och tur att det finns medmänniskor som vill hjälpa. Tack till blåljuspersonal och tack min bästa vän Caroline. Tack för att ni ville ansluta er Missing People.

/ Ulla Wänersborg


© Ljusletaren

30 maj 2019

Mars

Tycker om dig (fiktivt).


Siv känner ett sug av dess like. Hon har satt sig för att inte äta godis efter maten. Siv försöker därför att tränga bort dessa tankar Hon till och med går och bortstar tänderna för det ska visst hjälpa.

Mätt och fräsch i munnen. Sätter sig i fåtöljen och tar upp sin spännande bok. Då börjar allt om igen och hon kan inte koncentrera sig alls på boken.

Till slut ställer sig Siv upp och går in i köket och sätter på kallvattnet. Tar fram ett vackert grönt glas och fyller det till hälften. Inbillar sig att det är godare än det är och sveper allt kallvatten på en gång. Det ska också hjälpa säger de som kan.

Går tillbaks till fåtöljen och tar upp boken. Läser några sidor och nu börjar allt om igen. Nu går Siv in i köket och öppnar skafferidörren och ser en god kaka som hon genast stoppar i munnen.

Går tillbaks till vardagsrummet och tar upp sin bok. Nu kan hon läsa i hela tio minuter innan begäret sätter in igen.

Siv har en godisbit som heter Mars i sin handväska i fall att. Samvetet säger nej och den inre rösten säger ja. Det gör de om vartannat. Ja-rösten vinner.

Till slut ställer sig Siv upp och går till hallen och hämtar sin handväska. En halv Mars kan väl inte skada?

Siv bryter njutningsfullt av en halv Mars och stoppar in i munnen. Sött och gott!

Tar med sig godsaken och lägger den på vardagsrumsbordet. Läser nu i hela femton minuter. Då börjar suget åter om.

Siv tittar argt på godsaken. Ska nonchalera den helt men den lockar och pockar på henne. Det var då självaste … tänker hon och hämtar godsaken. Pular i sig ena halvan som är kvar plus en hel styckebit som finns i förpackningen.

Nöjd, nej inte alls!

Nu blev det för mycket av det goda. Sött och äckligt och samvetet skriker om hennes dåliga karaktär. I morgon ska hon banne mig ha en bättre karaktär.


@ Ljusletaren

29 maj 2019

Kalkon

Fest för alla bybor (fiktivt)


Byn har återigen ställt till med en fest för alla bybor. Tillställningen har börjat och det äts och det pratas som aldrig förr.

Martina hajar till och undrar vad mannen med långt hår gör. Kvackade han som en anka eller kluckade han som en kalkon?

Intresset för vad denna man gör så att det blir helt tyst i hela lokalen.

Skrattsalvor bryter lös.

Peter ställer sig skrattandes upp och undrar om Lennart har fått fnatt? Det är så den långhårige mannen heter.

Lennart skrattar till. Ropar sen till Peter att han ska härma älgen.

Nu bräks det och muar, kluckar och djurljud av alla de slag hörs i festlokalen. Man kan säga att stämningen är på topp.

Festlokalen är fylld av goa vibbar. Alla ler och skålar glatt med varandra oavsett vad det är i glasen. Martina erkänner för sig själv att detta är en fest att minnas för tider framöver.

Efter alla goa uppträdanden så stuvas borden om. Nu är allt ändrat på scenen för snart ska byabandet spela. Först ska lite utmärkelser delas ut.

Marina halvlyssnar och vrider sitt vinglas, runt, runt. Ler och klappar händer till dem som har blivit hedrade.

Då plötsligt hör hon sitt namn ropas upp. Helt perplext ställer hon sig upp och går fram och upp på scenen.

Martina Karlsson vet alla vem det är eller hur? Ja, skriker alla. Visst är hon värd ett hederspris. Ja, skriker alla.

Martina hinner tänka att vad har jag gjort för bra?

Då säger byaåldermannen i mikrofonen att Martina alltid har skrivit och fotograferat bra saker om byn och detta är värt mer än något. Positiva ord och fotografier väcker extra uppmärksamhet för byn och det ska Martina ha sitt pris för.

Martina får en handgjord kamera och en handgjord dator. Båda gjorda av finaste träslag. Det är till om med graverat in hennes namn, dag och årtal plus hederspris på en liten silverruta på båda dessa saker.

Det är första gången som Martina blivit så överraskad att hon blir utan ord. Hon tackar lite tyst och kramar om byaåldermannen och vinkar till alla i publiken.

Det busvisslas och det stampas i golvet och det applåderas medan Martina går ned för scenen. Alla vill se och beundra dessa fina saker som Arne Svensson har täljt till.

Nu kör byabandet igång. Alla äldre lyssnar ett litet tag innan de går hem och så gör även Martina och hennes man.

Dessa saker smeks med öm hand flera gånger denna sena kväll. Värmen i Martinas bröst vill aldrig lägga sig och inte Martina heller. Denna lycka ska sugas länge och väl på.

Hon bara älskar att fotografera och skriva och helst om det hon har i sin närhet. Inte ens i sin vildaste fantasi hade hon någon gång trott på att bli ärad på detta vis.

När man minst anar det slår lyckan till tänker Martina när hon till slut lyckas med att somna.


© Ljusletaren

28 maj 2019

Vind

Mitt kära barndomshem (fiktivt)


Fönstret står öppet och en vind rör gardinen. Känner hur det suger till i magen av hemlängtan. Väntar mig nästan att mor ska springa ut på stenbron.

Tårarna rinner av djup saknad!

Ut kommer istället Lady min systers vackra svart/vita collie. Lady springer glatt mot mig. Jag sätter mig ned på huk medan Lady slickar bort mina salta tårar.

Nu kommer min syster emot mig med stora famnen.

Vi kramas och vi kramas.

Allt är sig likt inomhus. Gabriella min syster vill ha det så. Ingen gladare än jag.

Vissa saker har bytt färg och tyg. Men möblerna är detsamma.

Prunkande fina pelargonier i tre köksfönster. Det brinner i den gamla järnspisen. Det luktar hemgjord köttsoppa. Min mage kurrar och min syster Gabriella skrattar. Idag är det renköttsoppa med nybakad mjukkaka.

Jag bara ler och ler. Glada tårar rinner i rännilar över mina kinder.

Min syster babblar på liksom vår mamma gjorde. Jag känner mig verkligen välkommen.

Du har kvar ditt rum på vinden. Allt är precis som du hade det när du bodde hemma. Tänkte fråga dig när du kom hem vad du vill ha för färger och dylikt. Kanske du vill behålla allt som det är?

Jag bara skrattar och säger: ”Du Gabriella är så lik vår mamma och det gör mig så glad. Visst får jag riktigt landa innan vi planerar vidare”. Gabriella skrattar gott medan hon njuter av köttsoppan.

Lady ligger parkerad vid mina fötter under köksbordet. Hon vet att jag även älskar henne.

Varit hemma endast någon timme och känner ändå hur stressen rinner av mig.

Nu ska det bli kokkaffe med hembakad vetebrödslängd.

Jag är mätt och nöjd. Till och med jag har fått upp ångan med att prata. Ännu är inte min vinflaska öppnad men man kan tro det som vi båda skrattar och pratar.

Vi två frånskilda kvinnor har mycket att ta igen. Jag bor så långt bort från Gabriella. Jag bor i Stockholm. Hon i Norrbottens län.

Stockholm suger energi av mig. Stressen har krupit in under skinnet på mig. Jag blir tröttare för var dag som går. Vet att min personlighet inte passar för att bo i en stor stad.

Jag har ännu inte berättat för Gabriella att jag har sagt upp mig och att jag kommer att stanna för gott. Den överraskningen vill jag hålla på.

Småler för mig själv när Gabriella säger att tant Greta har dött och att gården har varit till salu. Hon undrar vem som har köpt huset osett?

Då kan jag inte hålla mig längre. Det är jag som har köpt det huset. Gabriella skriker av glädje. Är det på sant säger hon flera gånger. Ja, svarar jag skrattandes.

Flyttbilen kommer i morgon. Jag börjar nytt jobb om några veckor. Jag har fått fast jobb i stan.

Vad vi firade den kvällen!

Det räckte inte med min vinflaska utan vi öppnade även Gabriellas vinflaska.

Huvudet värkte dagen efter men det var det värt.


© Ljusletaren

27 maj 2019

Prästkrage

Brevet till just dig och just idag.


Det är mors dag och tårarna stiger upp för att fukta ögat. Man ska äta tårta och man ska få presenter och fina blommor. Annonser och glada tillrop är det i flera veckor i förväg.

Ser tillbaka och minns prästen med hans vita prästkrage som markerade allvaret när han försökte hitta de rätta orden för att göra begravningen av mor, så ljus och fin.

Nu är gravarna smyckade med blommor för att minnas alla fina mammor och svärmödrar som inte finns med längre.

Bilar körs med familjer som har barn och barnbarn för att uppvakta mor/mormor. Ser fina buketter och små och stora presenter. Likadant är det när det är fars dag.

Ibland undrar jag varför inte det finns någon dag för ofrivilligt barnlösa plus för de som inte ha kvar sina föräldrar i livet. Småler när jag tänker på det. Kanske det inte är så stor procent att tjäna pengar på? Fast affärsägare gör allt för att få in mer till sin kassa.

Kanske ämnet är känsligt, vad vet jag?

Antar att många torkar sina tårar idag och kanske känner av ensamheten värre än andra dagar.

En del familjer skiter i dessa jippodagar och firar livet med de sina på precis vilken dag som helst. Smarta människor som jag verkligen ser upp till.

Vissa som har syskon håller ihop så länge en mamma eller pappa finns i livet. Sen skingras de och förlorar nästan kontakten med varandra. Det var deras mamma som höll ihop hela familjen.

Låt oss hedra alla människor vare sig de lever eller inte. Låt oss göra det året om och utan några speciella dagar eller krav från affärsmännen.

Jag tänker på dig som läser detta nu. Du ska ha en stor kram. Du är inte ensam för jag tänker på dig. 

Ha en bra dag/ kram


© Ljusletaren

26 maj 2019

Äldre inlägg