Visar inlägg från maj 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Jag ljuger ibland

Fy för nödlögner (fiktivt)

Det tar mig emot att behöva ta till en nödlögn återigen. Jag avskyr att ljuga men ibland måste man. Hela min kropp skakar i förtvivlan och tårarna rinner.

Tittar ned på mitt älskade barn och han frågar mig ideligen om han kommer att bli frisk. Jag har inte hjärta att säga att hans dagar är räknade.

Är man fem år så förstår man mycket och jag vet att han förstår men jag kan ändå inte säga att det bara finns en väg ut ur det hela.

Mitt eget kött och blod. Min egen lille vackra son. Min klyftiga son. Min älskade son.

Hur ska jag klara av detta? Jag vill bara skrika rätt ut och klösa och riva mig full av sår. Men jag får inte göra så. Jag ska vara ett stöd för min lilla guldlockiga älskling till son.

Jag är änka sedan två år tillbaka. Min älskade man Kurt dog hastigt i en hjärtinfarkt endast trettio år gammal.

Tragedin med att komma igenom det har jag knappast tagit mig ur när nästa smäll kom att vår son har fått cancer. Obotlig cancer.

Jag ljuger ibland för min son för att lindra verkligheten.

Sonen är stark och verkligen stark. Mamma jag vet att du ljuger bara för att göra mig glad säger han ofta. Tar sina små händer och torkar bort mina tårar som rinner nedför mina kinder.

Gud vad jag vill skrika och nedkalla allt vad som går att nedkalla. Varför just jag? Vad har jag gjort för ont? Ta båda mina älsklingar ifrån mig.

Jag ramlade totalt ihop efter min sons död. Begravningen var som i ett töcken. Tur att jag har släkt och vänner som har ställt upp för mig. De har turats om att vara med mig dag som natt i ett par månader. De har lagat mat och gjort all markservice. De har tagit min hand när det var som värst. Bara suttit bredvid mig och låta mig få tala eller gråta eller bara vara tyst.

Jag kan aldrig tacka dem nog för det stöd som jag fick!

Nu har det gått några år och jag sitter här och ser ned på en växande mage. Jag fann kärleken i min mans bästa vän som alltid fanns vid min sida vid dessa två tragedier.

Jag är lite orolig över att det ska komma mer av tragiska besked men min man säger att nu har du fått ditt i livets lotteri. Du ska älska och vara glad och njuta av varje lyckat ögonblick som du får till dig. Ingen människa orkar med att gå och undra när nästa smäll ska hända. Min man har så rätt.

Nu sparkar denna baby mig på revbenen för att visa att nu ska hon eller han ha sin uppmärksamhet.

Kommer aldrig att glömma av min första man och mitt första barn men jag ska ändå leva och vara lycklig. Ser ljust på framtiden.

© Ljusletaren

24 maj 2019

Klara

Till Klara, min mamma (fiktivt).

Jag saknar dig så mycket och kan än idag inte förstå vad som hände?

Vet att du hade en taskig uppväxt för det berättade du ofta om till alla som kom i din närhet.

Hela min uppväxt har jag saknat kramar och pussar från dig. 

Varje kväll bad jag i min aftonbön att du skulle bli som alla andra mammor.

Tur att pappa fanns med i mitt liv upp till tonåren. Han blåste alltid på mina sår. Kramade om mig i tid och otid. Utan honom hade jag nog gått under. 

Till slut fick pappa nog och tog ut skilsmässa från dig. Han liksom jag längtade efter din kärlek.

Ett under att jag blev till?

Fast du visste att man måste ge ibland för att kunna fortsätta att vara gift.

Nu sitter jag här med min underbara och nyfödda baby och önskar att du hade varit här.

Du blev heligt förbannad när jag flyttade ihop med min kära Micke. Hur skulle du nu klara dig utan mig och min markservice? Det var det enda du pratade om.

Till och med pappa ringde till dig och bad på sina bara knän att du skulle söka vård. 

Spelade ingen roll vad vi båda sa till dig, för du var inte sjuk. Det var vi två som var sjuka.

Jag var bara tvungen att bryta kontakten med dig. Lämnade inte ens ut våra mobilnummer till dig. Vi orkade inte med dig och dina anklaganden i mobilen. Du kunde ringa när som helst på dygnet. Vi behövde vår sömn för att orka med våra heltidsjobb.

Pappa ställer upp så mycket han kan för oss båda. Avgudar sitt barnbarn. Frågar ideligen om och när han och hans nya fru får vara barnvakt.

Har alltid trott att om ett nytt barn föds inom familjen att alla välkomnar det med kärlek men där hade jag fel.

Tänk om du hade sökt hjälp kanske allt hade blivit annorlunda?

Jag och Micke och lilla Nathalie har det bra. Att bli mamma var stort. 

Du ska bara veta hur mycket pussar och kramar vårt kärleksbarn får. Tror att jag ger mer än det går på grund av allt som jag saknade som liten.

Jag hoppas alltid på att du ska skulle söka hjälp men har insett att så kommer det nog inte att bli.

Dörren står på glänt för dig när du är redo och vill.

Vår dotter ska få ditt tilltalsnamn som andra namn. 

Hoppas att du får bli lycklig någon gång under din levnad.

Din dotter Marie

Ps Brevet blev aldrig skickat.

@ Ljusletaren 

22 maj 2019

Tuva

Se upp med var du sitter? (fiktivt)

Jag har precis satt mig på en brun jägartuva. Tittar ut över gärdet. Noterar att grönskan har börjat inta vår värld. Det är endast gräset som ännu är i fjolårsfärger.

Hör viskningar och små skratt. Ser mig omkring  och noterar att det finns ingen i min närhet.

Det sticker till i min socka. Jädra mygg tänker jag och ska just slå till på ankeln då jag ser en pytteliten varelse vid min fot.

Han skrattar så han kiknar. Ramlar omkull i det torra gräset. Pysslingen skrattar så tårarna rinner.

Han ser så lustig ut i sina gröna kortbyxor med hängslen och illröda kortärmade skjorta.

Jag brister ut i ett stort anfall av skratt. Den lilla pyssligen blir så rädd att han springer in i jägartuvan som jag sitter på.

Mitt anfall av skratt blir ännu värre. Det sprutar av tårar och jag ojar mig över skrattkramperna. 

Då kommer det ut en arg pyssling ur jägartuvan. Hon har en brun lång kjol. Brun skjorta och ett grönt förkläde över det.

Hon skriker att jag ska sluta skratta för deras hus håller inte för alla skakningar från min kropp.

Hennes kolsvarta ögon nitar fast mina blå ögon. Jag blir så häpen att skrattet fastnar i halsen.

Jag ställer mig upp och hostar och hostar.

Känner att herr och fru pyssling klättrar upp på mig och att de sen bankar på min rygg så att jag slutar att hosta.

De glider varsamt ned på marken igen. 

Jag sätter mig ned bredvid dem. Frågar dem om deras boende och vem de är.

Vi har hela vår by på ditt gärde. Förr i tiden vaktade vi på boskapen som fanns här runt omkring.

Nu har vi all möda med att bevara vår by för ingen bryr sig om att hålla dessa marker öppna.

Det är med sorg i hjärtat vi ser hur allt växer igen. 

Vi måste tacka dig och din man som gör allt för att inte denna mark ska växa igen.

Tack vare er så lever vårt samhälle kvar.

Vi ville busa med dig och så gick det så här skrattar den manlige pyssligen. 

När jag tittar efter på jägartuva som jag nyss satt på så ser jag tre fönster. En dörr plus en skorsten.

Herr och fru pyssling berättar att de håller ett öga på vårt hus när vi är borta.

Som tack för att vi lejer bonden att välta en viss del av marken så att inte allt växer igen ska jag få önska mig en sak.

Tankar om guld och rikedom rinner igenom mina tankar. Mycket om välstånd dyker ideligen upp i tankarna. 

Sen rannsakar jag mig själv!

Jag brinner för djur och natur. Varför inte önska en oas av lycka samspelt med djur och natur och dessa små pysslingar. 

Det blir min önskan!

Herr och fru pyssling ler och de ler. Klappar i händerna och nu kommer en hel by fram. (Varje jägartuva var bebodd).

De hurrar och skrattar och lovar att vi ska vara tillsammans livet ut. 

Min önskan gick i lås. Finns mer att berätta om livet med dessa pysslingar  men det tar vi en annan gång.

@ Ljusletaren 

20 maj 2019

Koppar

Bortplockat men nostalgin finns ändå kvar (fiktivt)


Äntligen ska jag komma till skott. Har tänkt på detta i så många år men det har inte blivit av. Jag ska städa upp i uteboden. Där finns möbler och kartonger sedan lång tid tillbaka.

Jag går ut till utomhuslängan och öppnar dörren in till utebodan. Det finns kartonger staplade på varandra. De är märkta med vad de innehåller. Hurra vad glad jag blev!

Ut med några kartonger i solskenet. Nu finns det bara staplade möbler kvar inne i boden. Det första som jag ser är ett gammalt teakbord. Ropar på maken och vi bär ut bordet.

Fullt av vita fläckar av för varma koppar plus något svart märke av någon cigarett eller om det är av en pipa?

Nostalgin slår till. Jag förstår varför jag inte har gjort mig av med detta bord. Jag ser allt framför mig som i en film.

Där sitter pappa i soffan med sin pipa och röker. Mitt emot sitter mamma med sin virkning. Till höger om pappa sitter min bror med en cigarett i sin hand. Till vänster om pappa sitter jag med en kopp kaffe i min hand.

Teven brusar hemtrevligt. Programmen är svart och vitt i teven på denna tid. Tror det visas Hylands Hörna på teve. Jag ställer ned min varma kopp på teakbordet. Mamma är så inne i programmet att hon inte märker det för annars brukar hon säga att jag inte får göra mer vita fläckar på bordet.

Spelar ingen roll att mamma gnuggar på de vita fläckarna för dem är strax tillbaka. Det är inte bara jag som ställer varma koppar direkt på bordet för det gör alla i familjen utom mamma.

Måste bara spara detta bord!

Jag kilar snabbt i väg och in i bodan efter en kartong märkt med kaffekoppar och fat. Öppnar kartongen och hittar genast kaffekoppen jag söker. En stor röd ros finns på den beige koppen plus en guldkant längst upp. Den är lite naggad i kanterna men det är dessa kaffekoppar som jag minns bäst.

Öppnar en kartong till och minnen flödar över mig.

Reser mig till slut upp och går in och tittar på möblerna. Där finns mormors gungstol. Där finns pappas mjölkpall och så vidare.

Maken frågar om jag vill ha hjälp med att köra detta till Röda Korset? Det är med vemod jag vill skiljas från dessa saker men vet med mig innerst att det inte går att spara på allt.

Jag tar till vara på vissa saker som jag vill måla om. En kaffekopp spar jag av nostalgiska skäl. Teakbordet spar jag också för att ha ute som ett planteringsbord under sommaren.

Min lilla kaktus ska få bo i min egen kopp sedan barndomen.

Solen skiner, nyutslagen grönska, fåglarna kvittar. Min gråt rinner av tacksamhet nedför mina kinder.

Tänk så skönt det var att få återvända till mitt barndomshem i tanken.


© Ljusletaren

15 maj 2019

66

Fyrtio eller sextio sex år? (Fiktivt)


Rolf sextiosex år tittar ut genom fönstret i sin villa i ett tätbebyggt område. Småler lite när han ser en tafatt sextonåring kratta.

Hur håller han krattan egentligen? Några hastiga svep med krattan och sedan ska skyffeln fram. Rolf ser hur sextonåringen trycker ihop allt skräp på krattan på den lilla skyffeln och så lastas allt i vagnen bakom fyrhjulingen.

Ja, ja, alla är barn i början. Fast nog krattade jag raskare i den åldern!

Nu ställer sig Rolf upp och går till fönstret på baksidan och tittar ut. Där går duktiga Anita och krattar med långa och energiska tag. Den kvinnan hon kan hon, tänker Rolf!

Lite längre bort efter gatan ser Rolf den pratglade Ernst. Han är bra på prata. Tar varje chans till ett samtal efter radhusvägen.

Ett helt liv ryms på detta villaområde med det så innefattar det allt i en människas liv. 

Rolf tycker det är värst med dessa människor som har åldersnoja. De som ser ned på människor i hans ålder. De verkar inte förstå att de också, om de har tur, kommer att hamna där.

Själv är Rolf förnöjsam och duktig. Allt går i en rask takt då han gör något jobb ute. Ändå så tittar de i yngre medelåldern med förakt på honom.

Rolf har många gånger velat skaka om ungtupparna och berättat att åldern sitter inte i några siffror. Han kan säkert mer och är säkerligen mer uthållig än de som skrattar åt honom bakom hans rygg.

Fast varför bry sig!

Rolf går in i köket och häller upp en kaffetår. Tar på sig sina arbetskläder och går ut och krattar raskt färdigt det han har kvar på sin gräsmatta. Sedan kärrar han bort allt löv och skräp.

Ser hur någon har samlat gräshögar i ett dike. Småler och tänker, tog energin slut för denna ungtupp.

Prata högt och vitt kan han men han kan inte ens ta reda på sitt eget skräp. Yngre medelålders man i sina allra bästa år. Alla säger att han jobbar heltid och han hinner inte. Det gjorde väl även jag för ett år sedan tänkte Rolf men nog hann jag med allt jobb ute ändå.

Varför detta åldersförakt?

Kan inte mycket bero på hur man vill ha det runt omkring sig?

Det är stress säger många. Visst det kan vara sant, men en stund med krattan kan ge utlopp för tankar plus lite gratis motion plus frisk luft.

Förresten hinner vårt stressade samhälle bli ännu stressigare på ett år?

Rolf lägger sig ned på gräsmattan och börjar ansa lite ogräs runt sina buskar.

Vad han inte vet är att närmaste grannen står undangömd i fönstret bakom gardinerna och tittar på Rolf och på hans ork. Den där mannen vill jag också bli lik när jag kommer upp i hans ålder tänker grannen.

Sextiosexåringar i dag är inte alls gamla! Många gånger har de bättre ork och fysik än fyrtioåringar. Det är samhällstänket som bör ändras för när blir man gammal egentligen?


© Ljusletaren

13 maj 2019

Äldre inlägg

Nyare inlägg