Visar inlägg från juli 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Lyckliga tider

Ytterligare en dag förkortas i ditt liv. 


När är en lycklig tid? Kan man vara lyckligare än man är?

Stora frågor som behöver stora och innerliga svar.

Likaså undrar jag om man kan få för mycket lycka?

När ska man känna lycka?

Kan det vara när du ser något nytt som är fött för dagen? Allt från en underbar tanke till någon som ser livets första ljus.

Jag tror på att man kan träna upp sig med att känna lycka.

Ser jag med öppet hjärta på varje liten detalj som kan bringa lycka för mig blir jag glad.

Känna hur en varm hand ger mig trygghet via en enkel smekning.

Någon skiner upp av glädje när de ser mig.

Det finns massor av fina guldstunder under ett liv så varför är vi inte mer rädda om de stunderna?

Att bry sig om är att känna lycka!

Sätt för allt i världen inte på dig masken "tuffing".

Tänk inte på att du klarar av allt mycket bättre än andra.

Var ödmjuk och lär dig att känna in dina medmänniskor.

Ingen är felfri och det vet alla om. Erkänn saker som du behöver träna på för det vinner du på. 

Spelar ingen roll om du har en titel eller en välfylld börs för kärlek går inte att köpas för pengar.

Ödmjuk var Ingvar Kamprad som delade ut sina kramar friskt. Levde enkelt och kände kärlek till världen. Visst gjorde även han fel ibland men kärleken övervann allt.

Måste erkänna att jag har fastnat för Lillbabs dotter Kristin Kaspersen. Hon bjuder på sig själv och skrattar och älskar livet liksom sin bortgångna  mamma.

Det finns många fina förebilder att berätta om här men jag nöjer mig med det här.

Livet är här och nu och inte sen och då.

Gläds för varje morgon du får vakna till en underbar värld.

Försök att undvika smittan negativitet för den söndrar och sprider elakheter.

Lär dig att se kärleken på alla sätt och vis. Då finns lyckan gåendes vid din sida. 

/kram

@ Ljusletaren 

17 juli 2019

Gult är fult (fiktivt)

Vad har du för färg skorna (fiktivt) 


Jag håller på att storkna av. De fulaste gula gympaskor som jag någonsin har sett ser jag just nu. 

Jag som annars ser in i folks ögon om de är snälla eller onda.

Vad fick mig att se skorna före denna människa?

Kan det vara för att de ser overkliga ut i sin hemska färg?

Tanken slår mig hela tiden. Vem har kissat på dessa skor?

Det är nästan så att jag känner urinlukten. Tvi vale.

Tankarn går på högvarv om varför denna person går i dessa skor? Vad har hänt? Har kvinnan kissat på sig eller ...

Likt en spårhund sniffar jag in doften. Ja, det luktar äckligt av kiss.

Höjer blicken och tittar in i två skämtsamma ögon. Kvinnan ler.

Säg din första tanke säger hon till mig skrattandes?

Ärlig som jag är säger jag sanningen. Kvinnan skrattar så att hon nästan kissar på sig.

Aha hinner jag tänka, är det så här det gick till. Hinner inte mer än att tänka det så skrattar kvinnan så att hon kissar på sig.

Visst är livet trevligt säger hon sen skrattandes.

Lite förnärmad vet jag inte vad jag ska svara på det.

Var inte så allvarlig utan njut av livet och bry dig inte om vad som är rätt eller fel.

Kan vi skratta så kan vi inte skapa någon ondska eller krig.

Nu kom mitt förlösande skratt.

Attans vad denna person är ärlig om livet. Och du, bry dig inte om hennes färg på skorna. 

@ Ljusletaren 

15 juli 2019

Pannkaka

Rör mig inte (fiktivt) 

Ensamheten gör Vera tokig. Hon ville bli fri från Emil. Tog babyn med sig och flyttade in i en andra hands lägenhet.

I huset där hon bor är det lyhört. Hon hör hur olika väckare ringer för att berätta att nu ska du och du vakna.

Spolandet i toaletterna. Duschar som startas. Ja det är nästan så att Vera hör när de äter frukost.

Givetvis går det inte att somna om. Dessutom så väcks även lille Stefan av alla dessa ljud.

Upp ur sängen för att lyfta upp Stefan ur hans säng. Byta blöja. Balansera med barn och vällingsflaska vid spisen.

Lägga ned Stefan i barnvagnen. Skynda sig att göra sina egna morgonbestyr innan Stefan vill ha mer av hennes uppmärksamhet.

Balansera med barn och barnvagn nedför tre trappor ut.

Nu ligger pojken stilla och nöjd i vagnen. Tittar på Vera och Vera känner sin starka kärlek till sin älskade son.

Det kurrar i magen på Vera för hon hann inte äta någon frukost.

Det hörs röster och barnskrik från andra hyreshus. Hon till och med känner att det luktar soppkok och av pannkakor som steks. 

Alla dessa lever ett normalt liv tänker Vera. Inte sjutton trodde hon att hon skulle bli så här ensam. Ensam om allt!

Vad gjorde så att hon lämnade Emil? Vera har inga svar på det.

Hon var så trött efter förlossningen. Hon orkade inte med att Emil ville krama om henne för då blev hon som en isbit.

Vera visste att Emil tog hänsyn till henne och skulle aldrig tvinga sig på henne men hon rådde inte för detta med sin kyla mot honom.

Emil protesterade inte ens när hon sa att hon och Stefan skulle flytta.

Gud vad hon älskar Emil! 

Vera vänder fort barnvagnen och halvspringer hem till hyreshuset.

Kånkar upp med barnvagnen uppför de tre trapporna.

Inne i lägenheten. Stefan sover gott i vagnen så Vera ringer genast till Emil på hans jobb.

Hon frågar om hon får komma hem igen och givetvis får hon det.

Emil berättar att hans mamma ska komma och hjälpa Vera ett par dagar oavsett var Vera bor. De har förstått att Vera behöver avlastning.

Emil har även pratat med Veras föräldrar och de har lovat att ta hand om Stefan då och då.

Vera inser till slut att hon bör inte klara av allt själv. Hon har många fina människor runt omkring sig och framförallt hennes man.

Det är som att det ramlar av stora tyngder från hennes hjärta. Nu ska hon få sova och vila för att orka med sin son och sin man.

Vera kände hur allt skulle bli bra igen.

@ Ljusletaren 

14 juli 2019

Den fula ankungen

Sluta mobba mig (fiktivt) 

Mobbad sedan födseln. Alla hackar på mig. Det är tjuvnyp här och där.

Fast min vackra mamma ser bara gott gry i mig. Hon tar mig i försvar och säger så ofta hon kan. Kom hit och in i min famn.

Så i hennes famn gick jag ofta in i  när jag var liten. Men upptäckte snart att mobbarna blev värre.

Jag rår inte för att jag ser annorlunda ut. Mitt hjärta och mitt blod och min själ är lika fint som ert.

Numera så gråter jag inombords. Kapslar in min smärta.

Vägrar att gå till min mammas famn. Jag är stor nu. Hela tolv år.

Fast när mamma smeker mig på huvudet innan jag ska somna, då öppnas mitt hjärta av stark kärlek.

Ja, jag har en pappa och tre syskon. Fast min pappa skäms över mig för att jag ser så annorlunda ut.

Jag är kortväxt och mycket kortväxt. Stort huvud, korta armar och ben. Med andra ord en dvärg.

Dessutom är jag adopterad från Kina så jag har sneda ögon med mera.

Mamma fick tjata på pappa så att jag skulle bli adopterad. Hon kunde inte få mera barn men en pojke önskade hon sig så hett och även min pappa. 

Även om jag ser konstig ut så fungerar jag som alla barn ändå.

Lärarna på skolan har försökt att tala om mobbing men ingenting hjälper.

Mamma har hört sig för överallt var jag kunde passa in.

Till slut fick mamma nys om en skola för dvärgar. Hon gick genast med i den facebooksgruppen och fick stöd därifrån. 

Den skolan låg bara ett par mil från mitt hem så jag kunde åka buss dit och hem var dag. 

Vilket mottagande jag fick. Känner värmen fortfarande från detta första möte.

Alla barn ser ut som jag förutom mina sneda ögon. Alla barn skiftar i olika och vackra kulörer. 

Här kommer jag att trivas minns jag att jag tänkte.

Redan första terminen blev jag och Sara ihop.

Vi har nu varit tillsammans i två år. Vi ska snart börja gymnasiet och bland alla andra ungdomar.

Nu är vi två ihop om mobbingen skulle börja om, men det tror jag ingen fortsätter med. Vi är så gulliga och vackra ihop och alla vill vara kompisar med oss.

Nu är jag ingen ful ankunge längre.

/ Kim

@ Ljusletaren 

13 juli 2019

Överförfriskad

Yvonne ska få sin nål (fiktivt)


Tjattret från danslystna och lätt överförfriskade damer i varierande åldrar och som tvättar händerna, ordnar sina frisyrer eller bättrar på makeupen, får Yvonne att helt osökt att associera till papegojor.

Deras klädsel är som påsatta skinn på deras kroppar. När de rör på sig rasslar deras smycken likt fängelsekedjor runt dem.

Vore det inte för de olika färgvalen skulle Yvonne tro att de alla var skapta i samma mall.

Brösten ligger väl uppumpade i deras väl till tilltagna urringningar. Säkert med hjälp av pushup.

Parfymdofterna blandas och det blir ett stort moln inne på damtoaletten. Absolut inget för allergiker.

Yvonne är så bitter på sig själv som lovade att följa med till denna dansrestaurang. Det är samma sak varje gång och varje år och varje årtal och varje sekel.

Med rätt sorts utstyrsel lockar kvinnan på mannen likt en spindel i sitt nät.

De överförfriskade männen vill helst dansa tryckare och även trycka sig lite hårdare mot kvinnan än normalt. Yvonne hatar dessa tryckare.

Männen är som jägaren efter sitt offer. De vädrar lovliga byten.

Yvonne längtar redan nu ut till naturens sus och brus. Andas in luft som inte luktar parfym eller rakvatten.

Fast det gick inte att avstyra detta danstillfälle. Alla som hade varit anställd i firman i många år skulle hedras med en nål.

När Yvonne hade fått sin nål skulle hon tacka för sig och vandra hem i sommarnatten. Bara vara tacksam för att hon får vara som hon själv vill vara. De som gillar dessa parningsdanser får ha det för sig själva.

Dessutom är hon lyckligt gift sedan många år tillbaka.

Musiken tystnar och nu ropas hon och hennes kollegor upp på scen. Chefen är lullig och när kvinnorna får sina nålar smeker han hastigt över deras bröst. Yvonne ryser. Chefen är givetvis korrekt mot männen när han fäster fast deras nålar.

Blommor och applåder och höjda skålar och sen är allt över och musiken startas upp igen.

Det var knappast någon som satt kvar vid deras bord men Yvonne tackar de få som sitter kvar och som hoppas på att bli uppbjudna och går sedan ut.

Djupandas och tar av sig dessa skor som klämmer så hårt om tårna. Går barfota ned till stranden. Låter sina ömma fötter få svalka sig i det ljumma vattnet.

En mås skriar. Vågorna rullar. Månen lyser halv. Det luktar lite av bräckt vatten. Själen ropar frihet!

Hon vandrar sen barfota och sakta hem i natten.


© Ljusletaren

7 juli 2019

Äldre inlägg

Nyare inlägg