Visar inlägg från augusti 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Matta

Obehagskänslor vid det gamla ödetorpet (fiktivt)


Det finns en ödetomt i denna by. Den har varit förfallen med en rutten ladugård plus ett gammal snett utedass. Varje sommar har gräset varit halvmeterhögt. Inte en angenäm syn med andra ord.

Inte ens barnen har velat leka på denna plats.

Det har alltid varit en olustig stämning kring denna tomt. Inte för att jag har hört något speciellt men alla ryser till när de går förbi denna ödeplats.

Eftersom jag gillar att forska om sådant som har hänt förr så var intresset redan väckt för de som har bott här någon gång.

Ja, det har hänt en hel del på denna mark. Det har varit häxbränning, skumma figurer har drivit olaglig pubverksamhet. Sedan flyttade det dit ett skötsamt par men de flyttade snart för det spökade i huset. Den sista som bodde i gårdshuset var en farbror som hette Gösta. Han bodde i detta hus fram till sin död. Hans barn ville inte ha huset eller tomten. De ville inte heller sälja så allt fick stå och förfalla.

Fast efter något år blev boningshuset snabbt rivet och bortforslat. Har hört att barnen sålde timret via en annons.

Fast denna sommar har det skett förändringar.

Allt är rivet. Gräset är kort. Gamla bondpioner blommar bland blåa riddarsporrar. Syrén och hägg har blommat ut. Fruktträden är omskötta och vackra.

Sist jag gick förbi stod det en massa bokhyllor och till och med en matta låg på marken.

Nyfikenheten i byn var väckt.

Vad ska det bli av detta?

Många går, springer eller kör förbi denna tomt för att inte missa någon förändring.

Nu är ett stort tält rest över bokhyllorna och mattan. Det står bord och stolar under tältduken. Bordet är dukat med vita linnedukar. Sommarens vilda blommor står i olika vaser på detta bord.

Vem ska hit?

Det går som en löpeld av ord och spekuleringar via ortsborna.

Till slut får gåtan sin upplösning via lappen på anslagstavlan vid skolan.

Alla bybor är bjudna på kaffe och tårta idag klockan femton noll, noll. Adress: Skogsvägen femton. Undertecknat: Nya ägarna.

Äntligen är rätta klockslaget inne för att få gå på denna fest.

Kristallkrona i tälttaket. Fullt av böcker i bokhyllorna. Levande ljus på borden.

Ett vackert medelålders par välkomnar alla och ber oss sitta ned vid de olika borden.

Förstår att ni undrar vem vi är och vad vi har hittat på säger mannen som står vid kortsidan av ett bord. Jag heter Erik och det här är min fru Elsy. Vi är faktiskt barnbarnsbarn till Gösta som har bott på denna tomt en gång i tiden. Vi tänker bygga oss en liten stuga på denna tomt men först så ville vi ha en sommarfest för er alla i byn för att få bekanta oss med er alla.

Vi applåderar och tjoar och tackar och ropar kul och välkomna.

Efter denna trevliga sommarfest var vi mycket vänliga och tjänstvilliga med att hjälpa detta par med dess uppbyggnad av deras hus.

Inget oknytt har hörts i det nya huset. Allt är frid och fröjd. Numera när man går förbi deras hus så är det bara kärlek som vi känner.


@ Ljusletaren

24 augusti 2019

Bärs

En sorg kan också bli ljus och fin (fiktivt)


Hur kan en sådan sorgsen stund ändå bli så fin? Jag tänkte det flera gånger under jordfästningen. Solen som sken in i kyrkan spelade mig ett spratt eller så var det en hälsning till mig.

Ovanför prästens huvud ser jag hur en duva lösgörs från målningen i taket. Den vita duvan med en olivkvist i munnen cirkulerar runt prästens huvud som en gloria runt hans huvud.

Jag tittar mig försiktigt omkring i kyrkan men ingen mer än jag tycks se duvan.

Nu tittar duvan dessutom rakt på mig och gör mjuka vinkningar mot mig med sina vingar. Mina tårar rinner av glädje och sorg. Det är Lisa som gav mig det tecknet som vi hade kommit överens om.

Jag vet nu att det finns en värld efter detta för det har Lisa nyss visat mig. Jag vet också att det som sägs är sant att den avlidne alltid är med på sin egen begravning.

Sorgen river i mitt bröst efter min fina vän Lisa som dog så relativt ung i cancer. Trettiofyra är för tidigt för att lämna detta jordeliv. Fast jag har fått lära mig så mycket av henne att jag förstår att hennes tid var utmätt.

Det är en sådan ljus och fin begravning. Prästen har lyckats med att få med Lisa som person på rätt sätt via sina ord.

Musiken är lätt att tycka om för dess musik rör vid våra innersta. Solisten sjunger en vardagliga visa som också berör på djupet.

Jag tittar på det vackra kortet av Lisa framför kistan. Nu ler hon till mig. Bästa Lisa vad jag saknar dig!

Lisas två barn sitter bredvid sin pappa på första bänkraden. De vänder sig om då och då för att se på mig i bänkraden bakom den. Jag ler lugnande. Lovade Lisa att jag ska finnas som ett stöd för hennes barn.

Jag har följt dessa barn sedan de var små och de känns nästan som mina egna barn. De älskar mig och det har de sagt flera gånger.

Barnen är vana att komma och gå som de vill hos mig. De till och med har egna sängar i min lägenhet. Själv är jag ensam. Har inte hittat den rätte än. Så barnen har det bra även hos mig.

Nu går vi fram bänk efter bänk för att ta ett sista farväl och lämna en blomma. Jag bara stryker lätt på kistan, niger lite fint och lägger min orange ringblomma på kistan.

Bland alla röda rosor så ska min blomma sticka ut i mängden.

Lisas man Christer kommer ut ur kyrkan i samband med att kistan bärs ut. Jag går fram och kramar om Christer och barnen.

I sakta mak går vi ned till församlingsgården för att möta upp de andra. Även denna minnesstund blir ljus och fin och jag anar även Lisa här.

Jag stuvar in Christer och barnen i min bil och åker sedan hem till mig.

Jag tänder upp ljus och tillsammans går vi igenom hela denna fina akt. Jag berättar vad jag har sett och barnen och Christer ler med hela ansiktet. De säger i korus detta var det bästa vi har hört sedan Lisa blev sjuk. Nu vet vi att hon är med oss och det gör detta sorgearbete så mycket lättare.

Vi äter tillsammans. Jag ber Christer stanna över och barnen går in till sina rum hos mig.

Jag och Christer sitter länge uppe och pratar om Lisa. Snurrar på våra vinglas och bara minns vår vän och hans fru med glädje.

Lisa du var solsken i våra liv och minnet av dig ska vi alltid bevara i tiders tider.


© Ljusletaren

23 augusti 2019

Ränna

Katja har sagt att det är säkert med att åka kanot (fiktivt)


Jag och Katja ska ut och paddla med hennes kanot. Jag tycker det är läskigt men Katja har sagt att allt är säkert.

Vi har packat ned det vi behöver i kanoten och våra smidiga flytvästar har vi på oss.

Usch vad kanoten gungar när Katja med säker hand paddlar ut på en stilla och lugn sjö.

Aftonsolen är på väg ned och allt är så vackert. Givetvis så dokumenterar jag allt med min kamera.

Jag känner lugnet och tryggheten och jag känner mig säker där jag sitter i kanoten.

Vi styr in till en vacker strand. Gör upp eld och äter några smörgåsar och dricker varm choklad till det. Hämtar våra sovsäckar från kanoten och lägger oss till ro på gräsbevuxen mark en liten bit från stranden.

Månen speglar mig i ansiktet och jag ler. Silvervita månstrimmor leker tafatt på min kind. Ugglan hoar och storlommen låter.

Jag och Katja bara insuper naturen och somnar så gott.

När morgonen kommer gör vi upp en eld och värmer oss lite mat som vi har med oss. Packar sen ihop allt i kanoten. Katja paddlar in i en ränna av vass.

Vår vän solen är på väg att stiga upp och allt skimrar i gult och rött.

Helt plötsligt är det grått och en fuktig dimma lägger sig som ett lock över morgonens gryning.

Katja får därför känna sig fram med paddeln i denna vassränna. Faktiskt lite otäckt men det vågar jag inte ens säga högt.

Till slut är vi ute på sjön och dimman lättar lite.

Långt där borta i horisonten ser vi hotfulla moln. Det blir inte kul om detta väder möter oss säger Katja. Du Erika har väl flytvästen säkert på? Ja, svarade jag med oro i magen.

Vi hamnade precis i ovädret. Stora vågor gör så att kanoten slängs hit och dit. Nu går åskan också. Gäller att försöka ta oss in till land någonstans. Inte bra att vara högsta punkten på sjön när det är åskoväder.

Men en enorm viljestyrka så styr Katja in mot land.

Kanoten ankrad. All last har vi packat ur kanoten.

Till vår lycka ser vi en stuga ligga i en glänta en bit ifrån oss. Dyblöta och hungriga går vi dit. Knackar på dörren och en liten svag röst säger kom in.

Det var den minsta lilla gumma som jag någonsin har sett. Jaha säger hon, kommer ni nu? Vi förstår ingenting?!

Ta av er de blöta kläderna och ta dessa handdukar för att vira in er i. Sen sätter ni er vid brasan. Vi gör som den söta gumman säger.

En liten söt kattunge hoppar upp i mitt knä och börjar med att spinna. Katja och jag hör hur den lilla söta gumman plockar fram saker på köksbordet.

Kom nu och ät säger hon. Vi bara gapar av förvåning när vi ser vad som finns på bordet. Katjas och mina älsklingsrätter stod uppdukade.

Mätta och belåtna sitter vi återigen vid den öppna brasan. Sömnen gör så att vi båda nickar till.

Jag mår så gott. Kudden och täcket är så sköna. Då plötsligt ringer en väckarklocka och det tar ett tag innan jag fattar att det är min väckarklocka som ringer.

Vill inte vakna upp efter denna fina dröm. Blundar och försöker ta tag i drömmen igen men det går inte alls. Bara att stiga upp och gå in i verklighetens morgon igen.


@ Ljusletaren

22 augusti 2019

Surr

Något stör mig men vad (fiktivt)


Boken är verkligen bra. Läser sida upp och sida ner. Är helt inne i min värld. Då börjar allt.

Kan inte koncentrera mig. Läser några lösryckta ord ur boken men nej. Vad är det som låter så ynkligt? Ställer mig upp och går på tur genom min lilla lägenhet.

Hörseln har jag ställt in på högsta nivå. Nu ska detta jäkla surr lokaliseras.

Så klart att allt är tyst. Till och med knäpptyst. Hör endast min egen andning och ljud av bilar från gatan.

Sätter mig ned igen och börjar läsa och precis som det är som mest spännande återkommer ljudet igen.

Är det någon som driver med mig tänker jag?

Detta surr retar gallfeber på mig. Nu ska jag banne mig hitta vad som felar.

Öppnar skåp och garderober. Hittar ingenting. Ingenting som låter från badrummet. Inga skålar eller fat som står för tätt. Inget på balkongen.

Hittar ingenting!

Vad är det som händer och sker?

Häller upp en kaffeskvätt från termosen i kaffekoppen. Dricker med små klunkar och det lugnar ned mig.

Skjuter till mig min underbara bok igen för att läsa. Just som ett mord sker i boken så börjar surret om igen. Nästan lite kusligt!

Jag lyssnar helspänt och nu kan jag lokalisera att ljudet finns bredvid mig. Tittar upp och hör att det finns något på fönstret närmast mig.

Söker bakom gardinerna sitter en humla på fönsterrutan och vill ut.

Men lilla vän vad gör du där?

Vill du komma ut?

Surr, surr.


© Ljusletaren

21 augusti 2019

Usling

Det hände det som ingen trodde skulle hända (fiktivt)


Kraschen var väntad men ändå oväntad för många i samhället. Allt stannade av på natten. Ingen ström alls. Allt var becksvart.

Det blev tyst och totalt tyst!

Värmen är borta men än så länge så sover den mesta av befolkningen i svala sovrum.

Kall morgon vaknar många upp till. Inget vatten finns det heller.

Vad är klockan? Alla är van vi vid att se tiden digitalt. Glömde att säga att mobilnätet inte fungerar.

Vad har hänt?

Jag har bunkrat upp mitt förråd med torkad mat plus mat i konserver. Har en krisradio så att jag kan lyssna på vad som har hänt. Ficklampa finns även batterier. Tabletter för att rena vatten. Lite kontanter. Plastkassar för att sätta fast i toalettstolen när man gör sina behov.

Jag rattar in rätt station på radion och får veta att kriget har börjat. Vi ska söka oss till de få skyddsrum som finns.

Här på landet finns inga skyddsrum.

Alla vill ju leva, alla, alla – till och med den uslaste usling skriker efter att få leva.

Paniken är utspridd i hela landet och värst är det i städerna. Allt står stilla och det bekväma folket är helt handlingsförlamade och kan inte ens tänka klart.

Vi är varnade för detta men ingen trodde på att detta kunde hända.

Jag tar min lilla familj och min krispackning med mig upp till grottan i bergets fot. Där har vi sedan förr ställt in tältsängar. Satt dit inplastade sovsäckar. Fyllda vattendunkar som vi har bytt ut var vecka. Vatten kan hålla sig upp till ett halvt år i mörker. Dessutom har vi ju vattenreningstabletter med.

En gång per dag hör vi på radion som vi har med. Varningar och åter varningar hör vi. Människorna är desperata och slår sönder butiksfönster för att få mat och kläder.

Städerna börjar lukta av avföring och urin. De på landet gräver ned avföring och urin.

Denna vecka blev en prövning för hela den svenska befolkningen.

Allt var iscensatt så att vi ska vara bättre rustad när nästa krasch av samhället kommer, för tro mig, för den kommer snart och då är allt på riktigt.

Nu tänker alla på ett vettigt sätt. Till och med att människor vill återgå till samhället som det var förr i tiden.

Skyddsrum ska återupptas och även byggas och utrustas med vatten, mat och gasmasker.

Hur är du rustad om något liknande skulle hända i vårt samhälle?


@ Ljusletaren

19 augusti 2019

Äldre inlägg

Nyare inlägg