Visar inlägg från september 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Perplex

Tågbiljetten (fiktivt) 

Mikael stod perplex kvar på perrongen och såg tåget rulla ut.

Förbannade sig själv gång på gång för att han alltid var ute i sista minuten.

Hur skulle han nu göra för att komma snabbt upp till Norrbotten? 

Tar upp mobilen ur fickan och ringer sin syster i  Piteå för att meddela att han har missat tåget.

Får en redig utskällning av henne. Du måste vara med på vår mammas begravning. Ta flyget.

Mikael säger att han har kärvt med pengar. Det hjälps inte. Kommer du bara hit så har du mat och sovrum.

Han lovar sin syster att skrapa ihop sina sista slantar till flyget. Lovar också att höra om han kan få igen sina pengar för tågbiljetten.

Mikael går in i Centralstationen och söker upp en biljettkassa. Fel kassa så han får gå vidare till nästa kassa.

Han förklarar att han har missat tåget. Ska hem till sin mammas begravning. Går det att få igen pengarna?

Få se på din biljett säger den gulliga kassörskan.

Nu ler hon med hela ansiktet. Du har sett fel på din biljett. Ditt tåg går om fyrtiofem minuter.

Mikael blir omtumlad av glädje och vet inte hur han kan tacka kassörskan nog.

För en gångs skull är han i tid. Nu ska han sitta ned och vänta in tåget.

Tar upp sin mobil igen och ringer sin syster och berättar. De skrattar tillsammans över hur allt kunde bli bra till slut.

Då hämtar jag dig i Älvsbyn så att du slipper missa bussen där. De skrattar hjärligt varmt mot varandra.

Vi syns i morgon. Ja, det gör vi.

Mikael kom tryggt i väg med tåget. Blev hämtad av sin svåger i Älvsbyn. 

Begravningen av deras mor blev ljus och fin. Likaså minnesstunden. 

Hans syster pysslade om honom och sin familj. Förmannade honom nästan lika mycket som hans mamma brukade göra.

Givetvis så såg hon till så att han kom iväg hem med tåget i tid.

Tänk så olika två syskon kan bli!

@ Ljusletaren 

28 september 2019

Äckel

Trevlig på fel sätt (fiktivt) 

Jag gruvade mig alltid för att gå in i kuren där vår förman satt.

Han är trevlig och mycket trevlig och på gränsen att det slår över.

Vår förman heter Kjell och han skådar varje person oavsett kön uppifrån och ned.

Vi kvinnor känner oss avklädda. Kjell stannar alltid upp vid brösten och sen vid skötet med sin blick. 

Vi har kallat till oss skyddsombudet och berättat om hur vi känner äckel för detta. Men som vanligt så måste det finnas bevis innan skyddsombudet kan gå vidare med detta.

Nu har jag fel på tekniken till min maskin och måste ha en order påskrivet för att få hjälp av fabrikens verkstad.

Jag bävar inför detta möte med Kjell. Jag darrar av olust. Men jag måste ta fan vid hornen och gå in till Kjell.

Kjell flinar upp sig och säger: Vad vill min söta sockerpulla en dag som denna dag?

Han spänner fast blicken vid mina bröst. Slickar sig om munnen och vandrar med blicken ned till mitt sköte. Slickar sig om munnen och gör obscena gester med sina fingrar.

Jag mumlar fram mitt ärende snabbt.

Kjell börjar att skriva på ordesedeln. Ber mig komma fram för att  hämta ordesedeln.

Tar fast den ena av mina armar med en hand. Gör några juckrörelser samtidigt som han stryker på mina kläder mot skötet.

Kjell var så upptagen på mig så han hade inte märkt att jag hade lämnat dörren helt öppen. 

Det är fullt av fönster i förmanskuren plus att dörren är öppen. Lisa har i smyg videofilmat allt.

Nu är du fast ditt jäkla äckel skriker Lisa och springer snabbt därifrån.

Kjell blir stel och likblek. Jag skyndar mig i säkerhet hos några manliga kamrater.

Kjell fick ögonblickligen avsked när ledningen hade sett filmen.

Det var som hela fabriken drog en suck av lättnad.

När Kjell nu var uppsagd och hemma så var det både män och kvinnor som vågade berätta vad de hade blivit utsatta för.

Hur det sen gick för Kjell bryr jag mig inte om.

Vår nya förman blev en kvinna och tack gode Gud för det.

@ Ljusletaren 

27 september 2019

Men

Men hur gick detta till? 

Stress överallt säger vi. Fort ska det gå.

Till slut är vi så härdade att vi inte märker hur vi kör över varandra för att saker och ting ska gå i lås.

Alla vet att ekorrhjulet måste bromsas men ändå så ställer sig ingen på bromsen.

Det klagas här och där när folk sitter fast i rävsaxen "stress".

Alla bara följer med på det löpande bandet.

Någon kliver av i farten och sadlar om i tid och tur är det.

Pengar, vi vill ha mera pengar ropar de flesta. Om vi köper det och det så kan vi frigöra vår stressade själ ett litet tag.

Men naturen har har inte bråttom och tur är väl det. Där går allt i sin gilla gång. Så länge vi får ha en frisk värld så är det där vi ska läka oss.

Det sägs att många tillsammans kan förflytta berg. Varför ställer sig inte alla på bromsen och visar att de har fått nog?

Måste landet behöva var med om något riktigt hemskt innan vi tänker rätt?

@ Ljusletaren 

25 september

Jäst

Se upp med vem du ska lita på (fiktivt) 

Charlotte ger ett intryck av att kunna mycket och att veta det mesta om det som händer och sker. 

Skrattar och är trevlig och lurar människor att berätta mer än de hade tänkt.

Så fort människan som har anförtrott sig till Charlotte gått hem så görs narr av hen till en andra personer. 

Allt för att stå högt i kurs i kursen om de som vet mest. Skina som en sol och vara stolt över förtroendet som hon fick.

Eva-Lena får höra om detta som hon anförtrodde sig till Charlotte på omvägar och hennes hjärta drar ihop sig av tårdrypande smärta.

Allt detta onda, småktiga och elaka prat fick jäsa i lugn och ro under en yta som alltid skulle vara välputsad.

Trots det så går Eva-Lena på denna nit en gång till hos Charlotte. Nu hade Charlotte fått ur Eva-Lena en hemlighet som för allt i världen inte skulle få komma fram.

Charlotte smörar på för Eva-Lena och mutar henne med god mat och dryck.

Eva-Lena invaggas i tron om att de är bästa vänner.

Så trevligt de hade det. Kvällen gick fort och snart tog de så kallade vännerna ett farväl.

Så fort den kalla höstvinden letade sin in under kappan så ångrade sig Eva-Lena. Tänk om detta också kommer ut. Ve och fasa! Hon har inte ens angett till socialen vem som är pappa till hennes son.

Vad ska hennes son säga om han får veta vem som är hans far?

Hon tar upp mobilen ur fickan för att ringa Charlotte men det är upptaget. Hon försöker lite senare men det är upptaget.

Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde denna orm krypa inom mig så jag att jag berättade?

Så fort hon kommer hem väcker hon sin tolvåriga son Emil.

Sätter sig på sängkanten och stryker honom på kinden. Mamma vill berätta en sak för dig. Jag vet att du har undrat vem din pappa är och nu är tiden inne för att du ska få veta det.

Din pappa känner du till och tycker dessutom om jättemycket. Det är din ingifta morbror Jens.

Vi båda kom överens om att inte berätta detta för någon när du annonserade din ankomst.

Tänk så ledsen moster Eva skulle bli om hon fick veta detta. De som alltid har önskat sig ett barn men så blev det aldrig.

Nu vet du sanningen så sov nu vidare älskade son.

Hennes syster Eva ringer vid middagstid och skäller ut henne efter noter. Gråter och förbannar Eva-Lena gång på gång. 

Charlotte hade slängt sig på mobilen så fort Eva-Lena gått hem. Ringt alla hon kom ihåg för att berätta vem som var pappa till Eva-Lenas son.

Nu tog det hus i helsike för Eva-Lena och hon stormade in hos Charlotte och läste eder över henne.

Efter cirka fyra månader ringer hennes syster Eva henne.

Det tog ont att veta att du och min man Jens var otrogna en gång. Men jag och Jens har pratat igenom detta.

Vi älskar Emil som han vore vår son. Varför ska detta få skilja oss åt? Nu är Emil ännu mera vår son så jag förlåter er båda.

Fast en sak måste du lova Eva-Lena och det är att aldrig mera umgås med Charlotte.

Den människan vill jag inte ens ta i med tång. Falskare stycke får man leta efter. 

@ Ljusletaren 

21 september 2019

De två sista raderna i boken du läser just nu

De två sista raderna i boken du läser just nu

Idag ska vi skriva de två sista raderna i en bok som vi just nu läser. Vägrar att bläddra fram i min bok så jag valde boken ”Hon som ser” av Eva Wiklund. En sann historia om Anna-Lena Wikström.

Den trygga värmen från Benny har spridit sig i hela kroppen, i hela lägenheten, i hela världen. I Anne-Brittas mage gör sig Johanna beredd.

Värkarna nästan chockar Anne-Britta. Det skulle gå fort och det skulle inte alls ta så här länge och vara så ont. Barnmorskan är underbar och får henne att jobba på med värkarbetet trots alla smärtor.

Något är tokigt! Det känner Anne-Britta. Det ser hon även på barnmorskan.

Fort i väg för att snittas. Barnmorskan håller hennes hand och lugnar ned henne. Detta är inte farligt alls utan bara en säkerhetsåtgärd.

Läkaren jobbar snabbt och effektivt. Snart ser Anne-Britta bakom skärmen hur de lyfter ut Johanna och springer fort i väg med henne.

Det är tyst i operationssalen och då hör alla hur Johanna gallskriker. Alla andas ut. Barnmorskan sa att Johanna hade navelsträngen runt halsen och det var bråttom. Skulle förlossningen fått pågå så fanns det risk att babyn skulle ha kvävts.

Nu kommer personalen in med Johanna som är röd i ansiktet och gallskriker än. De lägger henne vid Anne-Brittas bröst. Då först tystnar flickan.

De gör klar Anne-Britta och kör sedan in henne till hennes avdelning. Under tiden så mäts och kollas Johanna upp igen.

Anne-Britta hinner inte mer än in på avdelningen så kommer de tillbaka med hennes vackra baby. Vad hår hon har sa en ur personalen. Mitt modershjärta klappade då extra mycket.

Tänk att denna tös är min och endast min. Den som gör mitt barn något kommer att få mig att bli en lejonmamma.

Johanna växte upp som en självständig tös. Kärleken till henne från Anne-Britta och hennes familj har gjort denna tös självständig.

Visst saknar Johanna sin pappa ibland men han hade valt ett annat liv och det får stå för honom.

Livet är som det är och stigar ska vingla på innan man hittar den väg som man vill gå på. Känslor går inte att köpa om de inte finns där sen förr.

Johanna var sin mors stolthet. Visst hade det var kämpigt ibland för Anne-Britta men hon var ung och stark och gav sig inte i första taget.

Ofta sitter Anne-Britta och tänker på hur fin dotter hon begåvades med. Det måste ha varit Guds största underverk som gavs till henne. Fast så säger väl alla föräldrar som älskar sina barn. Synd om de barn som inte blir älskade. Louises hjärta slår dubbla slag av oro för just de barnen.


© Ljusletaren

20 september 2019

Äldre inlägg