Visar inlägg från oktober 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Affisch

En fråga till er? (fiktivt)


Jag går och strosar efter älvkanten. Luktar in försommarens aromatiska dofter. Björken luktar aldrig så gott som denna tid på året. Sött, fräscht och syrligt grönt. Häggen överfaller mig med sina essenser och jag fylls på med friskt klorofyll.

Gula Kabbelekor lyser som solar vid älvkanten. Hittar även några gula maskrosor. Solen lyser. Allt skimrar i gult mot det gröna och det blåa i älven.

Jag förlorar mig i tankar. Ser knappt var jag går.

Stannar upp vid en badhytt och får se en något nytt som har affischerats på ena badhusväggen under natten. På affischen ställs frågan: ”Tänk om Hitler hade haft tillgång till internet?”

Jag ryser till av obehag. Ser mig snabbt omkring. Allt ser ut som vanligt.

Min goda stämning försvann i ett nafs.

Alltså kan ni tänka er hur många människor Hitler skulle ha hjärntvättat via internet? Kanske även ha haft tillgång till att se vem som gillade och inte gillade hans propaganda?

Man skulle inte bara bli avstängd via internet. Man kanske skulle ha blivit uppsökt och bortforslad och sen åkt in i gaskammaren.

Helt plötsligt går solen in bland molnen. Allt blir kallt och grått. Jag ryser av obehag.

Det råder knappast någon källkritik via internet. Barnen får lära sig om det i skolan. Men det finns gott om vuxna som tror på allt det ser och läser.

Hemska tankar, på hur många Hitler skulle ha indoktrinerat om han hade haft internet som tillgång.

Fast även idag så görs intrång till viktiga saker som inte ska nå befolkningen.

Ja, detta med internet är bra men också ett mycket sårbart system.

Sedan detta med att det alltid kommer att finnas någon som är som Hitler och som vill besegra alla med mord och krig. Värst är det när de sprider ut olika gifter och att de små blir drabbade och som ingen hjälp får på grund av en hemsk och mordisk krigsherre.

Tur att detta är en fiktiv historia men vem om den kan bli sann?


© Ljusletaren

23 oktober 2019

Experimentera

Carola mår piss (fiktivt)


Jaha då var det åter dags igen, suck och stön. Ska det aldrig ta slut tänker Carola? Biter sen ihop sina tänder hårt så att huvudvärken kommer som ett skott. Hela hennes kropp är hårt spänd. Muttrar irriterat att denna skitvärld är det bara fel på.

Först slog hon lilltån i sängens ena ben i morse. Hoppade och skrek och haltade ut från sovrummet och in i köket.

Hittar inte dagens lokalblad på bordet. Var tusan har maken lagt tidningen? Ja, visst ja, tänker Carola han muttrade något om att jag skulle få hämta in tidningen själv.

Tar på sig makens stora träskor för lilltån ömmar än. Tar upp tidningen och ska precis gå in när hon halkar till. Det var då den vad det går tok idag, mumlar hon för sig själv.

Tidningen läst och frukosten goar till sig i hennes mage.

Nyduschad och klar så backar hon ut bilen från garaget. För en gång skull är hon tidigare än vanligt till jobbet. Upptäcker då först att hon inte kan koden till dörren för att komma in till arbetsplatsen.

Carola är nu så sur som det bara går. Får vänta fem minuter innan hennes glada arbetskompis Tilly kommer.

Käckt trycker Tilly in koden och de går in. Carola har alltid tyckt att Tilly är överspelat glad. Så kan man väl inte vara alltid eller hur?

Tilly gnolar medan hon fyller på vatten och kaffe i kaffeautomaten. Vänder sig om och säger till glatt till Carola ”Vaknat på fel sida?”

Då brister det för Carola och hon skäller ut Tilly.

Tilly bara gapar och tittar med pigga ögon på Carola. Du ska inte tro att detta stjälper mig. Jag vill bara meddela dig att ditt humör har sänkt många på företaget. Fast det är bara jag som vågar med att säga det till dig.

Nästa gång världen känns otäck och grå och är emot dig. Lova mig då att experimentera med att tänka din alternativa tanke när du hamnar i den situationen och se vad som händer.

Titta dig omkring på dina arbetskamrater och se vad många har fått lida och gå igenom hemska saker. Är de sura var dag?

Carola måste erkänna att Tilly har rätt i det hon säger.

Det blir tungt för alla om du sitter och suckar och drar upp allt dåligt som händer här och i världen. Det går att förändra saker utan att vara sur allt jämnt.

Allt som behövs är att du förändrar dina tankar lite grand. Du är en fena på jobbet och det vet alla om. Blir du lite gladare så blir hela vår avdelning gladare.

Carola ler nu. Lovar att försöka att ändra på sina tankar.

Bra svarar Tilly och ler.


© Ljusletaren

22 oktober 2019

Intervjua

Luthersk eller fri som en fågel (fiktivt)


Att intervjua handlar om att förmedla och berätta. Inte så konstigt att Clary därför bad mig att intervjua min mamma. Inte för att jag har tänkt bli journalist utan bara för att jag var mest lämpad för detta.

Min mor är åttioett år. Varit med om en hel del i livet och helst före min födsel.

Jag hennes son har alltid undrat vad som gör henne till denna sköna och frispråkiga kvinna som hon är. Nappar på idén och åker hem på en weekend till min mor. Min älskade far lever tyvärr inte längre.

Min mor heter Anria. Bara det namnet är eget. Hon är född av sina svenska föräldrar Bo och Annika. Jag älskade min mormor över allt annat. Min morfar har jag inget minne av för han dog när jag var ett år i en bilolycka.

Jag ställer frågor till min mor Anria och hon berättar.

Som liten reste jag omkring mycket för mina föräldrar Annika och Bo var rastlösa av sig. Ibland både vi på ett kollektiv och ibland bodde vi i tält. Vi kunde även ibland bo i ett billigt pensionats rum.

Jag hörde aldrig min mor och far gräla. De var fullt upptagna med att upptäcka världen. Det är nästan konstigt att jag fick bli till när de var så nyfikna på allt världsligt.

Det var trångt många gånger men kärleksfullt. Lite oroligt blev det när jag skulle börja skolan för nu var de tvungna att vara kvar på orten eller i staden i ett helt år. Jag gick alltid i nya skolor för varje år som jag hade skolplikten.

Tur att jag var ett tryggt barn som hade sett och hört mycket plus att jag var mycket talför. Blev det bara en chans för att mobba mig så fick barnen på nöten varje gång. De började till och med att se upp till mig.

Värre var när skolplikten var över. Vad skulle jag nu ta mig till? Föräldrar som var rastlösa och jag vuxen och utan jobb.

Fast jag var inte rådvill och det har jag fått i arv efter mina föräldrar.

Snart hade jag ett jobb och mina föräldrar reste vidare. När jag hade jobbat precis i ett år i denna butik så började jag skruva på mig och längta ut.

Jag gick in till chefen och sa upp mig på momangen. Sa upp mitt rum som jag hyrde av en gammal tant. Reste till mina föräldrar.

Hade med mig goda vitsord från butiken plus hyrestanten så snart hade jag ett nytt jobb och ett nytt boende. Träffade mina föräldrar ett par gånger innan de reste vidare till en ny ort.

Varje dag kom det in en ung man som ville att jag skulle expediera honom. Jag vet inte hur många klädesplagg han köpte innan det sa klick även för mig.

Nu kom åter oron om att flytta efter ett år men nu kunde jag inte lämna din pappa, Steve. Vi flyttade ihop, förlovade och gifte oss. Snart var du kommen till jorden. En mer älskade son får ni leta efter.

Snart får jag budet att min pappa har dött i en bilolycka. Jag åker för att hämta hem min mor. Ordnar och fixar så att kistan och begravningen sker här där jag bor.

Snart hade min mor även en egen lägenhet. Det var svårt för henne att häva längtan efter din morfar plus längtan med att flytta. Tur att du fanns och även din lillasyster för ni gjorde mormors liv så levande glatt.

Även jag hade varje år ett sug att ge mig av men jag kom på knepet. Jag skulle inte vara som alla andra. Jag fortsatte att gå mina egna vägar. Sa saker som kändes rätta för mig. Klädde mig som jag själv ville. Följde inte modet. Jag var jag och jag ville utmärka mig genom att bara vara jag.

Du och din syster kanske har fått lida för att jag var den jag är?

Nej, inte alls! Vi var enbart stolta över dig för att du sa och var som du själv ville. Ditt klädintresse var unikt men mycket fint.

Jag fortsätter med att säga att jag älskar dig för ditt sätt att vara. Vackrare och ärligare mor får man leta efter. Älskar när du går med en färgstark turban runt ditt långa gråa hår. Dina färgstarka kaftaner får dina vackra ögon att lysa som vackraste stjärnor.

Steve, jag ångrar inget i mitt liv. Tänk att ligga på sin dödsbädd och ångra att man inte gjorde det och det. Det är inte jag. Dessutom är jag stolt över dig Steve och din lillasyster Saga för att ni båda också har gått rakryggade och säkra genom livet. Ni har som jag följt era impulser.

Behöver jag säga att denna artikel i vår landstidning gav mersmak. Min mamma blev intervjuad flera gånger om och hamnade till slut i teve.

Nu ligger hon begravd bredvid min pappa och jag är säker på att hon ler där hon är nu.


© Ljusletaren

21 oktober 2019

Oceanen vid vägens slut

Oceanen vid vägens slut (fiktivt)


Längre bort fanns floden som var bred som ett mindre hav och rann ut i Atlanten. Oceanen som skiljde mitt liv från det främmande jag befann mig i just nu.

Jag har massmedia som rapporterade ut olika saker var dag om mina fel som jag har gjort. Nu har allt blivit till en hiskelig stor händelse. Min hustru är helt knäckt och visste inte vem hon skulle tro på.

Jag erkänner att jag har fört henne bakom ljuset med att vara otrogen. Det var så lätt att få kvinnorna dit jag ville i min maktposition.

De nästan bad om att jag skulle ta dem. Så kändes det i alla fall i den heta stunden. Samvetskvalen kom sen men de bjöd ju ut sig så. Kände mig utvald och sexig.

Det var som att plocka mogna äpplen och sen suga musten ur dem i vilda exotiska lekar. När jag hade fått som jag ville så tittade jag inget mera på dem. De var utraderade ur mitt minne.

Till slut så briserade bomben.

Nu har jag rest ned hit till varmare land och följt vägen till dess slut. Jag funderade på många utvägar om mitt liv. Skulle jag ta livet av sig? Skulle jag byta identitet och försvinna med båt ut över oceanen för att sen ta mig in till nytt land med falska identitetshandlingar? Eller skulle jag stanna upp och bara fundera över mitt liv?

Det fanns en byggnad vid denna vägs slutstation. Där går det fullt av orangeklädda munkar. De utför sina vardagliga sysslor. Konstigt nog känner jag mig dragen till deras tempel.

Måste gå till detta tempel i dag tänker jag för mig själv. Väl därinne fylls jag på med en frid som inte går att ta på. Vill inte gå därifrån. Försöker att få kontakt med en av munkarna. Munken pekar på en annan munk.

Jag går fram till den munken och ber om ett samtal med honom. Han visar mig in ännu längre in i templet. Öppnar en dörr till sitt besöksrum. Pekar att jag ska sätta mig på en stol. Själv sätter han sig mitt emot mig. Vill att jag ska tala om vad som tynger mig.

Som ett forsande vatten rinner alla ord ur mig. Måste erkänna att jag kände skuld och skam liksom att tårarna rann.

Denna kloka man erbjöd mig att bo hos dem i några veckor. Delta på samma villkor som de andra munkarna. Detta lugn skulle få mina känslor att hitta rätt.

Givetvis tackade jag ja till det.

Detta var inte en lätt sak att göra. Allt blev helt olikt det jag hade gjort förr i mitt liv. Så mycket av ensamhet och tystnad hade jag aldrig upplevt förr.

Det var meditativa stunder. Det var böner. Det var naturen. Det var närheten av att vara med i något stort som sker i alla människors liv. Jag läktes sakta men säkert. Stunderna med den högste inom denna tempelordning gav mig kraft att tänka igenom mitt liv.

Efter sex veckors vistelse där kände jag mig beredd att åka hem till min fru.

Väl hemma var allt om mitt personliv glömt för media för nu fanns det andra att skriva om.

Min fru erkände att hon också hade tänkt mycket. Hon hade gått till en kunnig person för att få prata ut. Även besökt kyrkan flera gånger.

Vi tar varandras händer. Vi kramar varandra. Vi gråter båda två. Vi erkänner att det har varit svårt men tillsammans kan vi åter göra något fint av detta liv.

Livet är hela tiden och livet lär hela tiden. Vem gör rätt och vem gör fel? Många stora frågor utan svar.

Jag fick en chans och den chansen ska jag ”banne” mig sköta om på ett hederligt och bra sätt.


© Ljusletaren

19 oktober 2019

En mening från Skrivpuff som inledning

Bortgjord (fiktivt)


Taxichauffören verkade pinsamt berörd över att det inte fanns någon som hälsade mig välkommen, inte en portier i receptionen.

Vad chauffören inte visste var att jag hade sagt till om det. Jag ville smita in på hotellet så osynligt som möjligt för de anställda. De visste mitt namn och det räckte.

Chauffören lyfter ut alla mina väskor och ställer de på en vagn med hjul. Jag betalar med mitt Visa kort och drar sen in vagnen och in i hotellets hiss.

Väl där uppe vid min svit står hotellchefen och önskar mig välkommen. Vi småpratar lite om hur jag vill ha det innan jag går in i sviten.

Champagnen står väl kyld på ett litet bord med linneduk plus mitt champagneglas. Jag går genast dit och slår upp lite av den guldiga och bubblande dyra drycken.

Jag kände mig lugnad. Smuttade på drycken medan jag inspekterade den lyxiga sviten.

Slår på värmen till bastun för jag fryser så att jag skakade. Fyller på ännu mera champagne. Njuter av utsikten ut mot vattnet.

Mobilen är avstängd sedan flera timmar tillbaka för jag vill gå igenom detta åter och återigen.

Äntligen är bastun varm och jag går in där och sitter och känner hur värmen tinar upp mig men inte mitt frusna hjärta.

Känner för att supa mig full för att glömma av det jag fick vara med om.

Jag har alltid haft ett bra självförtroende plus att jag trodde jag var en god människokännare men nu har jag verkligen fått mig en minnesbeta.

Min närmaste man i förtaget jag driver har förskingrat varje öre så nu är mitt företag i konkurs. Tur i alla fall att jag har fonder och aktier som kan hålla mig vid liv resten av livet. Plus att jag har pengar på banken.

Fast lyckan med att driva ett bra företag är bortfluget på en gång via denna min närmaste man. Jag som litade fullt ut på honom. Hur kunde han lura mig så?

Jag fick honom att erkänna allt. Han berättade att allt började samma dag som han hade börjat jobba i mitt företag. Ganska stora pengasummor förde han över till sitt konto. I och med att jag litade på honom så blev summorna större och större.

Han hade alltid bra förklaringar som jag köpte när jag frågade var företagets pengar hade används till.

Jag arbetade som en tok för att jobba upp den rakt nedstigande kurvan av förlorade inkomster till företaget. Hur jag än gjorde så dalade kurvan nedåt. Tillslut var jag tvungen att ta en expert till hjälp. Då först fick jag svaret.

Jag tog in min närmaste man i mitt kontor. Ställde honom mot väggen. Han bröt ihop och berättade om sina spelskulder. Pengarna låg mitt framför honom på ett papper och det var så enkelt att föra över pengar för att betala första skulden. Sedan var han fast. Han spelade för större och större summor och lånade större och större summor av företaget.

Jag blev i chock. Jag som hade bedömt denna man som ett säkert kort och litade på honom till hundra procent.

Inga pengar fanns kvar. Snart har detta nått skvallerpressen. Därför kände jag mig tvungen att åka bort för att tänka.

Vill jag framstå i pressen som en dum blondin som driver ett stort företag och som har blivit lurad av sin närmaste man? Ska jag anmäla denna man för förskingring men ändå få skratt bakom ryggen? Eller ska jag ta på mig skulden med att inte kunna driva ett stort företag? Då skulle mina manliga affärskollegor skratta stort.

Beställer upp en flaska champagne till. Känner berusningens varma framfart. Tankarna går varma. Olika scenerier spelas upp inför mitt inre.

Går och lägger mig och sover några timmar. Vaknar med ett beslut. Jag måste stå för det jag har gjort. Det är bara erkänna att jag litade för mycket på min närmaste man som körde slut på mitt företag.

Sätter mig upp i sängen och tar fram mobilen. Gör genast en polisanmälan om detta. Ringer min sekreterare om ber henne att ordna ett pressmöte på eftermiddagen.

Beställer upp frukost och samtidigt beställer jag hemresan.

Åker med en annan taxichaufför till flygplatsen.

Min sekreterare hämtar mig med sin privata bil. Vi åker genast till kontoret. Jag rabblar upp hur jag vill ha det och hon skriver ned det.

Pressmötet gick bra. Jag berättade hur jag har jobbat upp detta företag från scratch. Påpekar hur många år som företaget gick bra. Förklarar också att det känns surt att någon som man litar på för en bakom ljuset. Nu är det som det är och polisanmälan är gjord. Företaget i konkurs. Någon rekonstruktion blir inte gjord. Jag är femtio år och jag har andra saker att ägna mig åt i livet.

En journalist frågar vad jag ska göra? Först och främst ska jag tänka igenom detta mycket noga. Sen får vi se om det blir att starta upp något nytt företag eller om jag ska ägna mig till något som jag länge har vurmat för.

Vad är det frågar en annan journalist?

Öppna ett hem för hemlösa hundar och kattor. Djuren ljuger aldrig skrattar jag ironiskt.

Tror aldrig att någon utblottad och lurad företagschef fått sådana fina ord i pressen. De gick helt på min sida och framhöll mig som en mycket duktig affärskvinna.

Min närmaste man blev fälld och dömd. Pressen ondgjorde sig verkligen på honom och det bekymrar jag mig inte alls om.

Jag står på noll igen och känner tillförsikt för att öppna upp ett hem för alla hemlösa hundar och kattor i denna stad.

Lutar mig ned och pussar min hund på nosen och säger till honom att nu blir allt bra igen. Får en glad svansviftning och en slick på handen som ett glatt tack.


© Ljusletaren

18 oktober 2019

n

Äldre inlägg

Nyare inlägg