Visar inlägg från oktober 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Kuvert

Se våra medmänniskor (fiktivt)


Tilly jobbar inom hemtjänsten och får se lite av varje dag. Mycket av det hon ser gnager inom henne själv. Jag får inte vara tillräcklig och ge mina vårdtagare det de behöver mest. Det är kärlek.

Allt detta med data tar sin tid. Det ska knappas hit och det ska knappas dit. Planering av schemaläggning och så mycket mera. Förstår kommunen egentligen vad tid detta tar av vårdtagarna?

Tilly är precis likadan mot alla sina vårdtagare men en tant har hon bundit närmare sig. Tant Gerda är dement. Hennes barn bor långt bort och märker inte hur det är fatt med deras mamma. Tilly har försökt att prata med dem om att tant Gerda behöver få komma till ett hem för dementa.

Givetvis så skyller barnen på varandra. Det är fullt upp i deras Agendor. De ska på semester. De ska åka på olika och roliga evenemang.

De till och med säger att deras mamma alltid har varit lite glömsk. De lyssnar inte med ett öra när jag försöker förklara hur dement deras mamma är.

Det gör ont i mitt hjärta varje gång jag ska göra mitt arbete hos tant Gerda. Hon vill att jag ska sitta ned och lyssna på henne. Gång på gång säger hon att det har varit tjuvar hos henne. De har tagit pengar av henne. De har gömt saker på de mest konstiga ställena. De har även slagit på spisplattorna och det är rena rama turen att hon har sett det.

Tant Gerda är väldigt orolig. Gråter också för det minsta lilla. Saknar sin bortgångna man. Gråter för att barn och barnbarn aldrig hälsar på henne.

Jag tar upp detta gång på gång på våra personalmöten men vår chef lyssnar inte. Det gäller att utföra sina arbeten snabbt och hinna med så många vårdtagare det går per dag.

Snart har jag gått in i väggen av oro för tant Gerda.

En dag sjukskriver jag mig för jag har beställt tid för tant Gerda hos en läkare som kan detta med demens. Alltså detta är solklart fall och tant Gerda behöver komma till ett hem säger läkaren nästan direkt.

Jag berättar för läkaren om allt som jag har kämpat för tant Gerda. Denna läkare tar sig tid och ringer ett samtal till ett av tant Gerdas barn.

Det blev tyst i luren.

Är det så illa?

Ja och en av er eller alla barn bör genast komma upp och skriva på papper och dylikt för att söka plats på ett demenshem för er mamma. Er mamma behöver lugn och ro och slippa oroa sig för allt. En tid kommer då hon kan göra sig illa om hon inte får tillsyn dygnet runt.

Nu händer allt snabbt!

Alla barn kom upp till sin mamma. Hjälpte till att flytta. Nu bor tant Gerda på ett demenshem och tack för det.

Barnen hade vid flyttningen hittat femtusen i kontanter som låg i ett kuvert. Det var tjugolappar, hundralappar plus tiokronor.

Tant Gerdas guldringar var fastsatta på en klädhängare. Ja, det var många konstiga ställen som de hittade värdesaker på. Först nu gick det upp för dem hur dement deras mamma var.

När alla barnen skulle åka hem så kom de hem till mig en kväll med en jättestor blombukett plus en stor chokladask. De kunde inte tacka mig nog för att jag hade en sådan stor medkänsla för deras mamma. Tänk att jag frångick principen med att inte bry sig för mycket när inte ens de eller chefen hade lyssnat.

Mitt hjärta växte till dubbel kärlek av detta gensvar. Jag besökte tant Gerda ända in till slutet. Jag blev speciellt tackad i en minnesruna om deras mamma. Det gladde mig mycket.

Jag orkade inte jobba kvar inom hemtjänsten utan jag sadlade om så nu jobbar jag på ett demenshem. Där hjälper jag många med denna sjukdom. Visst kan det vara tungt där också men när de boende ler och kramar om mig så glömmer jag av allt.


© Ljusletaren

15 oktober 2019

Porträtt

Det blev helt tyst i rummet (fiktivt)


Äntligen så skulle jag få besöka det fina godset som jag har tittat på och beundrat under många år. Det stora och gula huset som stod vackert uppe på en höjd. Inramad med vackra björkar hela grusgången upp till godset.

Stallbyggnaden var målad i Falurött. Faktiskt lite konstig att båda byggnaderna inte harmonierade med varandra. Fast det kan bero på att den bortgångna godsherren dog för några år sedan. Allt blev sålt och nu fanns det andra planer på att driva godset vidare.

De som ägde godset nu hade börjat med att renovera ladugården för att göra ett stall till alla hästar. Hoppet var att många som gillade att rida skulle leta sig ut till denna vackra landsbygd..

Själva godset skulle bara målas om plus lite små justeringar på nedre plan. Övervåningen skulle få bli små och trevliga rum för att hyra ut.

Tänk vad jag minns godsherren med sina yviga mustascher. En parant herre som alltid var korrekt klädd. Godsherren vinkade så värdigt till mig när jag var ute och gick.

Det var ofta jag drömde om att jag var hans barnbarn och att mamma och pappa hade adopterat mig. Godsherren hade därför ångrat sig och ville därför le och vinka så glatt till mig från sin bil.

Var får alla småflickor sin fantasi ifrån kan jag idag tänka som en vuxen kvinna. Jag ler sött när jag tänker tillbaka på detta.

Visst det har gått massor av skvaller om godsherren och jag vet inte ens om det ligger någon sanning i det. Fast visst funderade man när ryktet sa att det ofta var militärer där på besök. Vissa påstod att det var män från Gestapo som de hade sett.

Det hade också gått ett rykte om att människor som inte var helt ariska hade försvunnit fort från denna by.

Till och med polisen hade fått in olika rapporter av olika de slag. Ortspoliserna gick på den tiden bra att köpa upp och ingen utredning blev det därför av alla rykten. Om ryktena var sanna eller falska vet jag inte.

Nu skulle den guidade turen in i godset strax börja. Jag ryser till av spänning.

Otroligt vackra rum med högt till tak. Vackra burspråk. Härligt stora fönster. Vackra mattor. Stuckaturer och fullt av vackra saker.

Jag nästan hickar till för vad sitter där på den stora vardagsrumsväggen. Jo, ett porträtt av Hitler. En stor hop av järnkors ligger på soffbordet.

Det blir tyst i rummet. Guiden är beredd på detta. Talar nu om hur godsägaren och alla besök från Tyskland. Godsherren hade varit liksom många andra rika svenskar ett fan av Hitler. Han hade bistått deras organisation med pengar. Han gillade tanken på ett ariskt land. Stolta vackra svenskar skulle inte beblanda blodet med orena människor.

Guiden fortsätter och säger att de har hittat brev från korrespondensen mellan Hitlers huvudkontor och detta gods.

Godsherren hade lovat att hjälpa många höga tyska befäl att komma till denna bygd. När de väl kom hit så fick de hjälp för att fly till andra länder.

Guiden sa att han också hade hört historier om människor som försvann från bygden men det fanns inga hittade bevis om det. Nu är allt detta, historia sen förr. Preskriberat och allt.

Jag tappade tron till denna godsherre på en gång. Tackade för att jag var mina föräldrars barn och ingenting annat. Hur kan man tro att man står högre upp i klass än andra människor är en gåta för mig än idag?


© Ljusletaren

14 oktober 2019

Hunsa

Brödrakärlek? (Fiktivt)


I alla år hade det varit på samma sätt, men nu var det dags att tala om för brorsan att de båda var vuxna och att Bosse fick ta och skaffa sig någon annan att hunsa.

Egentligen förstår jag inte alls att jag har kunnat ta emot så mycket surt från Bosse?

Sedan båda föräldrarna hade dött blev det rena rama peststämningen för Ernst. Det var pikar hela tiden om att så ska du inte göra och så här ska du göra. Precis som att jag var en man från rymden som inte visste något.

Maten som Ernst skulle göra var givetvis allt det som Bosse gillade. Det var få gånger som Ernst hade lyckats med att få göra sina älsklingsrätter.

Tänker man efter ordentligt så var det mammas uppgifter i hemmet som ramlade på Ernsts lott. Bosse var ute hela dagarna och gjorde allt som deras far hade gjort och lite till.

Opponerade sig Ernst någon gång så kunde man nästan skära i den dystra stämningen som inföll sig i deras charmiga Norrbottensgård.

Inte ett ord från Bosse på en hel vecka. En riktig dysterkvist till bror är vad Ernst har.

Fast nu hade Ernst varit och sökt jobb och fått ett jobb.

Ernst vet hur stämningen blir då han ska tala om detta för Bosse. Fast så här kan inte två bröder leva livet ut.

Bosse skiner upp när han ser sin älsklingsrätt på bordet. Likaså när det serveras en nubbe till maten. Kaffe med kaka och Bosse är på sitt bästa humör.

Ernst briserar bomben med att berätta hur han känner och hur han har sökt jobb och att han fått jobb. Berättar att han ska börja jobba nu på måndag.

Bosse blir likblek. Säger inte ett ord. Ställer sig upp och går från bordet. Smäller igen dörren efter sig när han går in i sin kammare.

Suckande börjar Ernst att städa bort allt från bordet. Diskar och torkar sen disken.

Hela huset verkar stå i väntans tider på det som snart ska ske. Känns som att Domedagen är väldigt nära.

Ernst går in i vardagsrummet och slår på teven. Kan inte koncentrera sig. Återgår till deras samtal hela tiden.

Nu slår väggklockan tio slag och det är dags för honom att gå till sängs.

Han släcker överallt och traskar i väg till sin kammare för att sova.

Vaknar upp till en grå och dyster morgon. Kliver upp för snart vaknar Bosse och han vill ha sin frukost i rätt tid.

Ernst hajar till. Allt är framdukat och klart på köksbordet. En generad Bosse berättar att han har tänkt till och att Ernst har rätt.

Även han ska söka sig ett jobb. Det de har att göra hemma får de hjälpas åt med så länge som de vill bo med varandra och efter jobbet. Hittar någon av dem en kvinna så får de ta beslut om vad som då ska hända med släktgården.

Det var som en stor sten hade ramlat ned från Ernst bröst.

Han går fram till Bosse och ger honom en bamsekram och säger tack för att du förstår. Detta vinner vi båda på. Bosse nickar instämmande.

Visst gnisslas det i huset då och då men inte som förr i tiden. Det kan till och med vara Ernst som gnisslar och det var inte att tänka på förr om åren.


© Ljusletaren

12 oktober 2019

"Kom nu barn. Ni ska bada".

Den röda badbaljan (fiktivt)


Mamma har burit in hink efter hink till vårt kök. Stora grytan är full med varmt vatten på den vedeldade spisen.

Den stora och röda plastbaljan står mitt på köksgolvet. Flera hinkar med kallt vatten finns invid den.

”Kom nu barn. Ni ska bada”.

Tur att vi bara är två barn som ska bada. Så mycket vatten Lars mamma ska få bära in för de är sju barn i den familjen. Fast kanske de delar upp det på flera kvällar? Kanske de följer med sin mamma i bussen till tvättinrättningen i en grannby. Där får man både bada och tvätta kläder.

Alltid är det jag som ska bada först. Gillar inte det. Jag vill vara sist och få sitta länge i badet. Efter mig är det min lillebror som ska bada och givetvis i samma vatten.

Det luktar fullt av grön Palmolivetvål. Mamma gnuggar mig här och där. På de intimaste ställena är jag nog stor nog för att tvätta själv.

Hon tvålar in mitt blöta hår. Sedan häller hon skopa efter skopa med ljummet vatten så att det blir rent.

Lite mera varmvatten till lillebrors badning. Han får sina gula badankor att köra omkring på skummet som blev kvar av mitt hårschampo i den röda baljan.

Mamma tar en återanvänd tvättlapp och tvättar lillebror ren. Tvålar in hans hår med schampo och sköljer med ljummet vatten.

Lyfter upp honom i en stor handduk. Vi båda barn sitter och tittar vid den varma spisen medan mamma badar. Linda kan du skölja mitt hår säger hon sen. Klart jag kan, svarar jag stolt. Känner mig riktigt vuxen.

Ta på dig pyjamasen och några skor och hjälp mig bära ut vattnet i baljan. Du vet att pappa vill ha rent vatten. Jag suckar men gör som mamma säger.

Nytt vatten på spisen. Nya hinkar med kallt vatten ställs invid baljan.

Lillebror ta på dig din pyjamas säger mamma.

Fort i säng för nu kommer pappa och han vill bada i fred.

Mamma gnor och sliter. Bär och bär. Vatten in och vatten ut. Golvet ska torkas innan hon får full dag.

Till slut är det lugnt i huset och alla är nybadade och sover gott.

Mamma var alltid sist i säng och först uppe på morgonen. Tänk vad vatten hon fick hämta in via att hinka upp vatten från vår brunn. Sen allt vatten som skulle bäras ut när det inte fanns någon slask inne.

Mycket finns att säga om hur det var förr men visst var det ändå en viss njutning att bada i en balja mitt på golvet och bredvid en vedeldad spis. På sommaren badade vi bakom vår ladugård. Minnen är värdefulla. Eller hur?


© Ljusletaren

11 oktober 2019

Bild från Skrivpuff

Jag är värdelös (fiktivt)


Jag drar långsamt på mig mina bekvämaste joggingbyxor och en slapp tröja innan jag bäddar sängen – något jag aldrig brukar göra.

Brevet ligger i min ficka i joggingbyxorna. Ser mig hastigt om för en sista gång.

Beslutet är taget och ingen kan hindra mig.

Jag har försökt allt. Samtalat med kunnigt folk, förändrat min attityd och så mycket mera. Men en gång dömd i snäva hjärnors land så är man dömd för alltid.

Ångrar så att jag snattade matvaror till min mor. Jag hade inga pengar och jag såg hur min sjuka mor behövde mat. Ville eller orkade inte säga att jag inte hade några pengar.

Fort stoppade jag på mig en mjölkliter, ett smörpaket, en limpa plus en korvbit. När jag hade gått förbi kassorna så kände jag en lätt klapp på axeln.

Det var bara att följa med in på ett kontor för att erkänna. De tyckte synd om mig men var ändå tvungen att anmäla mig.

Socialen blev inkopplad och de lovade att inte berätta något för min sjuka mor. De gick igenom hennes ekonomi och fixade så att hon fick hjälp ekonomiskt med mera.

Själv fick jag skyddstillsyn. Allt skulle ha varit bra om inte den värsta skvallertanten inte hade jobbat på denna affär. Hon spred ut detta och givetvis la hon ut texten med att detta hade skett flera gånger.

Mina så kallade kompisar drog sig undan. Mor fick veta detta och blev förtvivlad. Alla tycktes fördöma mig. Det var inte alls kul att leva längre.

Jag har med mig snöret och brevet. Joggar sakta iväg efter byvägen. Känner blickar bakom gardiner som tycks bränna hela mig.

Jag vet precis hur jag ska göra. Allt är planerat i detalj. Bara en bit kvar till den platsen.

Då nafsar något mig i joggingbyxorna. Jag ser ned och ser en underbar valp. Den tittar på mig med bedjande ögon. Ser mig omkring och undrar var valpen kommer ifrån?

Försöker jogga ifrån den men den springer efter mig och gnäller.

Stannar upp och lyfter sen upp valpen. Pratar till den och den slickar mig i ansiktet. Den är så vacker i sina fina bruna och svarta färger. Ögonen skiftar i brunt. Den lilla svanstippen viftar glatt till mig.

Jag kan inte överge valpen.

Jag är ingen svikare.

Vänder mig om och börjar gå tillbaka samma väg som jag kom.

Strax möter jag på en orolig hundägare som frågar om jag har sett valpen. När hon får se den i min famn häpnar hon. Säger sen att denna valp är nästan folkskygg men verkar nu som den har hittat hem till någon som gillar henne.

Vill du köpa henne frågar hundägaren?

Har tyvärr inga pengar för det, svara jag.

Vet vem du är och jag litar på dig. Du ska få valpen på ett villkor och det är att du kommer och hjälper oss var dag i vår kennel.

Jag blir utan ord men hundägaren ser hur jag skiner som en sol.

Tror inte alls på allt de säger om dig för det är bara ont förtal.

Jag blir så glad att jag omfamnar hundägaren och berättar att jag hade varit på väg att göra något dumt.

Nu bär du hem valpen till oss och sen ska du och jag äta en lång frukost där jag ska berätta hur du ska sköta om denna fina valpflicka.

Jag fick ett förtroende via valpen och sen via hennes hundägare och sen via hennes familj.

Numera är Lady stor. Hon är en vacker skönhet som alltid är vid min sida. Lady älskar även min mor och får kärlek tillbaka. Mor berättade sen att hon blev glad över den fina gest jag gjorde trots att jag gjorde fel.

Jag fick till slut fast anställning hos denna hundägare och på deras kennel. Där får jag har givetvis ha med mig min älskade Lady på jobbet. Familjen har även gett mig mer än tillit för de har gett mig tron på livet igen.

Kennelfamiljen hade börjat fundera på om det var något fel på Lady som var rädd alla utom mig. Det var sann lycka både för mig och Lady att få bli bästa vänner.

Munnarna har tystnat i byn för nu har de andra offer att prata illa om.


© Ljusletaren

9 oktober 2019

Äldre inlägg

Nyare inlägg