Visar inlägg från november 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Lova

Lova att detta inte händer igen (fiktivt)


Tåget kör längs rälsen och vi i vår kupé tittar ut på omgivningarna via kupéfönstret. Det är faktiskt ovanligt att människor med samma intresse hamnar tillsammans i en kupé.

Vi är i blandade åldrar men det tycks inte besvära någon av oss. Det är naturen som behandlas med värme. Vi pratar om djupa skogar och naturliga vattenfall. Vi ratar dessa vindkraftsparker som förstör för djur och natur. Även människan tycker att dessa förfula skapelser till vindkraftsparker är vidriga.

Helt plötsligt så dras vi bakåt när tåget gör en kraftig inbromsning. Vi slängs hit och dit. Snart ligger vi upp och ned i vår kupé. Vår vagn har vält.

Det hörs skrik och höga röster från tågets alla vagnar. Vi tittar chockade på varandra. Vad händer säger Lovalie? Kent svarar att det är säkert någon urspårning. Förresten är någon av er skadad? Nej, svarar vi. Du då? Nej, svarar Kent.

Jag kan lova er att allt bagage som vi äger låg huller om buller i kupén. Rena rama turen att ingen blev träffade när allt ramlade ned från bagagehyllan när vår vagn hade vält upp och ned.

Vi hör hur människor går från vagn till vagn för att fråga om skadade människor. En man stannar vid vårt fönster och frågar. Nej, säger Lillemor. Sitt kvar för hjälp är på väg. För allt i världen rör er inte så vagnen välter igen. Ni kanske får vänta lite längre för de skadade ska tas omhand först. Vi sätter upp tummen till mannen att vi förstår. Mannen går då vidare till nästa vagn.

Ganska så läskigt att taket blev vårt golv men huvudsaken är att allt gick bra. Vi är uppe i varv efter denna olycka och undrar om det gick bra för de andra eller om någon har dött och så vidare.

Nu hör vi ambulanser, helikoptrar, militärer och sjukvårdare.

Tror att vi satt så här i minst fem timmar innan hjälpen kom. Till slut så kom en militär till vår kupé. Bad oss att försöka att öppna rutan. Det gick inte alls. Vi fick instruktioner om hur vi skulle göra. Det är svårt att göra enkla saker när man sitter upp och ned men till slut fick vi upp rutan.

Militären sa att vi skulle sitta stilla och en efter en skulle krypa ut ur fönstret. Vänta tills jag säger när det är er tur. Vi nickade att vi förstod. Vagnen gungar till för varje människa som kliver ut via fönstret.

Snart står vi alla sex personer ute och invid rälsen och ser hur allt ser ut. Vi bara gapar! Vilket kaos det är. Militären ger oss filtar att svepa om oss med. Pekar hur vi ska gå för att få hjälp och information. Militären går vidare till nästa kupé.

Vi hittar ett tält som vi ska gå till. Där finns personal som frågar ut oss. Vi ska gå vidare till väntade bussar och sitta där tills bussen är full. Sedan ska vi köras vidare.

Det går inte att undvika att det står likbilar och fullt av ambulanser invid alla bussar.

Till slut är vår buss full av människor som är lätt skadade och chockade. Vår buss kör oss sen till ett samlingsläger som kyrkan har ordnat i sin församlingslokal.

Där får vi prata av oss. Vi blir erbjudna mer samtal. Ja, de är verkligen suveräna på att ta hand om oss alla.

Lasarettet i denna småstad är snart fylld av patienter. Alla hade inte samma tur som vi hade.

Denna tågolycka blev en stor och en svart plump i statistiken om tågolyckor. Det viskades om att inga pengar fanns för reparation av denna del av banan, därför spårade tåget ut. Är det sant så är det för jävligt!

Vi sex personer fortsatte vår kontakt och det gav allt detta tråkiga som hände ett värmande innehåll.


© Ljusletaren

30 november 2019

Tunna

Instängd i sin ensamhet (fiktivt)


Tanten i denna by släppte inte in någon till sitt lilla röda hus. Det var endast barn som kunde komma upp på förstukvisten för att knacka på dörren för att fråga om de fick sälja jultidningar. Tanten svarade alltid, nej tack.

Grannarna i byn ser att postbilen stannar till vid hennes hus varje dag och gjort så i många år. De ser inte vad som händer och sker så nyfikenheten är stor. De försöker att pressa skolbarnen på information men det vet inte mer än någon annan.

Tanten heter Solveig och har bott med sina föräldrar tills de dog. Bor fortfarande kvar där. Förr i tiden så såg man Solveigs föräldrar ute på byn. Det kom även vänner på besök till dem. Men efter båda föräldrarnas död så slöt sig Solveig inom sig.

Tomten såg eländig ut. Ingen klippte gräs och ingen skottade bort snö. Fanns bara en nedtrampad stig in till huset, sommar som vinter.

Alltid var rullgardinerna nedrullade så man såg endast lite ledljus som skymtades bakom rullgardinerna och då endast från kök och sovrum.

Den som kör posten vet hur viktigt det är med paket för tant Solveig. Nu har kvinnan som kör postbilen anat oråd och har därför kontaktat olika myndigheter för att kolla upp tant Solveig. Det har varit snö på förstukvisten i flera dagar och inga spår har syns till.

Finns inga släktingar kvar så kommunen tar på sig för att åka dit och kolla vad som står på. Ingen öppnar när de ringer på dörren. De ringer efter polisen och de dyrkar upp dörren.

Vi från kommunen fick vänta medan polisen går in i fall det ligger ett brott bakom detta. Vi hör hur de ropar till att här ligger Anna med brutet ben. En av polisera ringer efter ambulansen.

Hur det ser ut i huset? Från golv till tak är det fullt av platta kartonger. Två rum är fulla av nya och fina saker uppstaplade på varandra. Allt från dammsugare till, ja vad vet jag? I sovrummet är det oöppnade kartonger uppåt vägarna. En smal gång fram till tant Solveigs säng.

Ambulansen kör iväg med tant Solveig. Det var inte bara benet som var brutet hon var dessutom både nedkyld och uttorkad.

Efter några dagar så berättar tant Solveig att hon hade blivit så deprimerad vid varje förälders död. När sista föräldern hade dött blev allt nattsvart. Det enda som höll hennes livslåga öppet var att skicka efter paket från olika kataloger. Varje paket gav en ljuständning till hennes själ.

När hon skulle platta till en stor kartong med sina fötter så ramlade hon så olyckligt att benet bröts av. På den tiden fanns det inga mobiler och hennes telefon var i ett annat rum. Hon hade försökt att krypa men det gick inte alls. Hon hade frusit. Kissat och bajat på sig. Till slut tippade hon av och drömde saliga drömmar om sin mor och far.

Alla nya saker som finns i huset ska gå till auktion. Tant Solveig har gett tillåtelse till det. Kommunen ska leja för hjälp att städa ur huset. Sedan ska huset säljas.

Under tiden får tant Solveig ligga på ett korttidsboende i väntan på en lägenhet. Hon har fått hjälp med både ben och det psykiska och känner sig nu i ganska så fin form.

Det är som att himmelriket har öppnat sig lär tant Solveig ha sagt till sin hemtjänstpersonal. Ni kommer och går och hjälper mig med det viktigaste. Ni ser till att jag tar min medicin och jag känner nästan igen mig själv som jag var förr. Gud är god säger hon i tid och otid.

© Ljusletaren

29 november 2019

Kära

Husförsäljningen som inte blev av (fiktivt)


Det var flyttstädning i huset som var mitt barndomshem. Jag hade försökt att räkna och beräkna på kostnaden för att äga huset. Men det skulle inte gå ihop för mig än hur mycket jag snålade. Hade jag ensam fått ärva huset hade det varit på ett annat sätt. Mina syskon ville få ut sin del av huset och då gällde det bara att sälja.

Alla vi syskon är här för att hjälpa till att städa ut vårt barndomshem. Vi delade upp oss för att städa på olika platser inne i huset. Jag fick vinden. Där står det fullt av kartonger, kläder, gamla leksaker med mera.

Just nu sitter jag vid en gammal grå kista dekorerad med svarta järnspännen. Nyckeln sitter i och jag öppnar kistlocket och kikar in.

I kistan är det fullt av brev och olika dokument. Det finns även ett brev med namn på till oss syskon. Jag tar med mig alla breven och går ned i köket. Sätter på kokkaffe och tar fram lite fikabröd som vi har med oss.

Ropar sen in alla mina fyra syskon till köket. Jag har satt upp ett brev vid varje kaffekopp.

Vad är detta frågar mina syskon i korus? Hittade det i pappas gamla och fina kista på vinden. Tänkte att vi kunde ta en paus och bara läsa vad som står i våra brev.

Vi sprättar upp våra kuvert och läser. Ser hur mina syskon snyftar till men ler samtidigt när de läser sina brev.

Jag börjar läsa mitt brev och snart gråter jag av glädje.

Kära Karin!

Du är mig så kär och det vet du om. Både jag och din mamma har älskat er alla. Men ni blev till olika individer med olika inriktningar på livet. Det blev både jag och mamma mycket stolta över. Nu finns ingen av oss kvar i livet och det är därför som jag vill ge dig en speciell gåva. Sen mamma gick bort har jag sparat det jag kan spara för att ge till er alla. Jag vet att på det pappret ni hittade i kvittolådan så är det inte mycket pengar att dela upp mellan er syskon. Därför har jag ett bankfack hos Sparbanken. Där finns det skrivet att du ärver huset men inga pengar. Har alltid sett och förstått hur du älskar detta hus. Dina syskon har fått veta i sina brev att de får ut sin del i aktier. Jag har noga följt med och kollat upp så att aktierna inte har förlorat något i värde. Hoppas att du och dina syskon värdesätter det jag ger till er? Älskar er alla fem.

/kram Pappa

En efter en läser högt upp sina brev från vår pappa och även jag. Vi sitter som förstenade. Vår älskade pappa har tänkt på oss och vår framtid.

Hela världen gungar av glädje. Jag fick huset, jag fick huset. Mina syskon nickar glatt till mig och säger att de är så nöjda med sina pengar plus att huset får gå kvar i släkten via mig.

Det var inte lite pengar pappa hade sparat. Vi hittade sedan ett kvitto där det stod att han hade även vunnit en större summa på lotto.

Tala om att det gick fort att städa ur huset. Var och en fick ta det de ville ha kvar som minne efter mamma och pappa. Trots det blev det över en hel del möbler till mig i mitt hus.

Varje år på pappas dödsdag så bjuder jag hem alla mina syskon med respektive för att fira våra fina och oväntade gåvor. Då är det fest och glamour.

Varje år så säger vi syskon:

”Vila i frid kära mor och far och tack för den tid och kärlek som ni alltid gav till oss under er levnad. Vi älskar er/ Kram från era fem barn”.


© Ljusletaren

27 november 2019

Kantra

Palmer som växer i Norrbotten? (Fiktivt)


Alla pratar om denna magiska ö som de har hittat här i Sverige. Ön ligger belägen utanför Piteå i Norrbotten.

Turistbåtarna som går ut till skärgårdsöarna under sommaren har fått göra om sina rutter för alla vill ut till denna ö. Turistnäringen var till och med tvungna att köpa in mer båtar.

Båtturer gick även från Luleå och Skellefteå till den upphittade ön. Plus alla privata båtar som också ville se detta ovanliga.

Det var en fiskargrabb i Piteå som såg hur ön helt plötsligt restes upp från havet när han la ut några nät. Kameran gick varm. Fiskargrabben videofilmande även öns uppstigande.

Från ingenstans restes ön upp på endast några timmar. Det som var konstigt var att det var fullt av palmer på ön. Palmer med kokosnötter. Sanden runt ön var så där vit som man ser i utlandet. Fåglar och fjärilar i alla färger.

En exotisk ö som hade fått sin början i Norrbotten var en sensation. Alla ville se ön för att se om det var sant.

Vi liksom många med oss åkte med turistbåten ut till ön. Innan vi la till vid ön såg vi en magisk syn. De framvällande turisterna på ön gjorde så att hela ön höll på att kantra. Det gick ett sus när ön gungade till.

Vår kapten anade oråd och backade snabbt ut turistbåten. Vi la oss på behörigt avstånd för att se.

Det var kaos på ön. Turister sprang till ett håll och ön gungade till. De sprang tillbaka och ön gungade till igen. Människor ropade på hjälp. Båtarna som hade lagt till vid ön var snabbt fyllda med människor. Fast det var ändå fullt av turister kvar.

Ön gungade nu fram och tillbaka. Människorna var i panik. Båtar kom och gick i skytteltrafik. Ändå så var det kvar fullt av människor på ön.

Ön djupsuckade och gungade. Alla var ense om att deras sista stund var kommen. Snart började ön att långsamt sjunka. Människor klamrade sig fast i palmernas kronor när vattnet steg.

Äntligen kom det fullt av båtar för att rädda människorna. Det ropades ut i megafonerna att de skulle simma ut till båtarna det fortaste de kunde. De som inte kunde simma fick ta tag i flytbrädor som folk kastade ut till dem. De skulle hålla i flytbrädan och sparka sig bort från ön.

Precis när varje människa hade blivit räddad så gav ön upp och försvann ned i djupet igen.

Ingen expert, ingen kunnig har kunnat förklara detta fenomen som uppstod och försvann. Hade inte allt blivit dokumenterat så hade man trott det var en skröna.


© Ljusletaren

26 november 2019

Fira

Tråkigt bud i julens månad. (Fiktivt)


Alltså dödsbudet kom fortare än vi hade anat. Blev helt i chock. Trots att jag visste vad som skulle hända så stannade världen upp.

Alla viktiga frågor löstes på olika sätt. Hur jag klarade det är något som jag inte förstår ens idag.

Begravningen skulle utföras strax före jul så att allt får lägga sig till julledigheten.

När någon fattas så blir det tomt och verkligen tomt. Fast långt där inne är inte lågan helt kvävd. Förnuftet förklarar och det är bara att inse fakta om detta var bäst. Ingen vill se någon ligga i plågor, så är det bara.

Denna person älskade livet. Tog till vara på varje sekund och minut. Det var en riktig berg och dalbana som utspelades i dennes liv.

Vi ska fira julen för denna bortgångna kära. Vi ska blomma ut. Vi ska fortsätta att pynta i julens tecken. Vi ska med andra ord fira livet och hedra denna person med att göra på detta vis.

Juleljusen ska brinna och om något ljus stiger och faller med sitt flämtande sken så vet vi att vår käre anhörige är med oss.

Vi ska höja glaset och skåla in julen med mat och olika gotter. Till Midnattsmässan på teve ska vi låta våra tårar rinna nedför våra kinder när vi är ett med mässan.

Hela julen ska andas av liv och glädje. Till Nyåret skålar vi in det nya året och tar med vår bortgångne i vårt tal.

Minns inte hur många tankar man tänker på en dag men jag vet att många av dessa tankar går till dig min kära anhörige. Känn dig hedrad och mycket älskad!

Livet ger och livet tar!

Låt oss minnas skratt och glädjen sen förr och blanda in det till dina egna komponenter i det nya livet utan din kära anhörige. Med andra ord … minns och lev livet.


© Ljusletaren

25 november 2019

Äldre inlägg