Visar inlägg från februari 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Tack

Allt går i gamla hjulspår (fiktivt) 

Känner mig ensam och frusen. Inget speciellt på teven. Boken som ligger uppslagen på rumsbordet väntar på mig men nej.

Ställer mig upp och tittar på vad grannarna gör i höghuset mitt emot mig.

Det är nästan som att se på teve. För bor man så högt upp som jag så ser man mycket.

Allt från hustrumisshandel till avancerande sexuppvisningar. 

Barnfamiljerna syns bara till då de äter. Likaså dessa rara gamlingar som lägger sig tidigt.

Inget roar mig i kväll och jag suckar djupt och tydligt.

Känner för att gå ut i kvällsmörkret. Strosa efter gågatan som nu är rätt så tom.

Ser en bekant på puben och går in där. Sara ropar hej Magda, kom och sätt dig här.

Ska bara beställa en ölsejdel först.

Det var länge sedan jag och Sara träffades så vi har mycket att prata om. En öl till, tack säger jag vid baren.

Helt plötsligt är det snart stängningsdags.

Sara, och jag bestämmer oss för att träffas på lördag och på detta ställe.

Den kalla nattluften får mig att skynda hem. Gör mig i ordning för natten och somnar direkt.

Vaknar med ett leende på läpparna. Ödmjukt tackar jag för gårdagskvällen innan en ny arbetsdag randas.

Vem bestämmer vad som är rätt eller fel en vanlig vardagskväll? 

@ Ljusletaren 

29 februari 2020

Ledsen

Alice Wennbergs besök hos Hälsocentralen (fiktivt)


Alltså vet ni vad jag blev glad för att få boka in ett årligt besök hos min bästa läkare i staden. Jag har som man ska, noga tänkt igenom vad jag skulle fråga om. På mitt papper stod en hel radda av viktiga punkter.

Nyduschad och fräsch som en nyponros sitter jag i väntrummet. Hittar några bekanta och vi kommer igång med samtalet om hur vi allt mera utlämnas till tekniken. Dessutom ska allt gå så fort vid eventuella läkarbesök.

Jag skryter om min läkare hur hon är fin och duktig och lyhörd. Ja, ja, säger fru Hansson och småler lite.

Alice Wenberg ropar min läkare. Jag ställer mig upp och säger hej och följer henne in i hennes rum.

Dina prover ser helt normala ut. Är allt som det ska?

Jag fumlar upp min lapp från handväskan. Säger att jag har en hel del frågor jag vill ha svar på.

Först ska vi kolla ditt blodtryck.

Blodtrycket håller sig inom sina ramar och det är bara att fortsätta med din medicin säger min läkare.

Det här med min fot frågar jag. Ledsen Alice men du vet mycket väl att tiden är ute och att det bara var blodtrycket och dina prover som vi skulle prata om idag. Du får beställa en ny tid för dina besvär med din fot.

Jag sitter nästan fastfrusen på min stol innan jag reser på mig och går ut från min läkares rum.

Attans vad fort det gick för dig säger fru Hansson. Fick du svar på alla dina frågar från din älskade läkare som tar sig så mycket tid för dig?

Jag sa nej och snörpte på munnen och gick mycket skamsen ut från Hälsocentralen.

Tänker att människor får skäll för att de inte kommer i tid och kommer människor i tid så får man inga svar på sina frågor annat än det man har sökt för.

Inte konstigt att det är svårt att få tider när man ringer till Hälsocentralen. Dessutom har de börjat med något som heter lättakuten. Sitta i flera timmar och kanske bli smittad av förkylda personer. Nej och åter nej.

Bara att bita ihop och se glad ut. Jag hade i alla fall fina prover. Sedan så får jag väl göra som alla andra och hoppas på att olika naturmedel ska hjälpa mig med min värk i foten och så vidare.

Vården är säkert bra men kom in helst då du har huvudet under armen.


© Ljusletaren

26 februari 2019

Även

Tio par olika glasögon finns i min värld.


Nummer ett tar jag på mig när jag är på lättsamt humör.

Nummer två är sköna att ha när något känns gå tungt.

Nummer tre är mina favoriter för de hjälper mig att se världen med en glimt i ögat.

Nummer fyra tar jag på när det är dags att varva ned.

Nummer fem är tänkarglasögonen och används ofta.

Nummer sex är speciella för då ser jag allas fina hjärterötter.

Nummer sju är tacksamhetens glasögon.

Nummer åtta är vilsamma att gömma sig bakom när jag har gråten i halsen.

Nummer nio är bara jag som jag är.

Nummer tio är kärlekens glasögon som smeker in de mina med ett hjärtfint lyster.

Visst det finns även smolkiga och taskiga glasögon att ta på sig men de ratar jag nästan konstant.


@ Ljusletaren

25 februari 2020

Blå

Skrattanfall (fiktivt)


Snön är vit och snön gnistrar så fint med alla sina kristaller i solens sken. Ett vackert och rent vinterland. Ljuset kommer mer och mer dag för dag och det får fåglarna att tala med glada röster.

Vissa nattdjur har lämnat avtryck på den snöbelagda vägen. Ganska så intressant att se vilka djur som har varit ute på sina nattvandringar. Även hunden luktar i de olika spåren.

Dova ljud filtreras bort när allt är snöbelagt. Jag känner mig helig som får gå så här och bara vara i mitt vinterland.

Grannen verkar ha bråttom idag att komma in i sitt hus men jag hinner se hur han har blå skuggor under ögonen. Givetvis så sätter hjärnkontoret till med att spekulera vad som kan vara orsaken till det.

Kanske sovit dåligt? Sjuk på något sätt? Nattvak av barnbarn? Något har hänt i deras äktenskap? Ja ni skulle bara veta vad jag kan få till det när jag är på spekulationshumör.

Jag ser hur grannens gardin fladdrar till då jag går förbi. Jag hör också hur ytterdörren öppnas igen. När jag har kommit ut på den stora vägen ser jag hur deras lilla röda bil försvinner i rasande fart förbi mig.

Hinner bara se att grannen har solglasögon på. Jag är säker på att något har hänt med vad? Snart har jag glömt av allt och börjar fotografera istället.

Senare på eftermiddagen får jag svar på gåtan om min närmaste granne. Jag får höra att det hade varit firmafest och att alla skulle klä ut sig. Min manliga granne hittade ingen ögonskugga i hemmet så goda råd blev dyra. Han tog då en vattenfast blå tuschpenna för att markera sina ögon.

Alltså vad jag skrattade. Stackars karl sa jag och skrattade så tårarna sprutade. Hur länge ska han få gå så där med sina blå skuggor? Hörde att han hade testat med aceton men det blev bara värre.

Skrattar ännu mera när jag får höra att grannen hade tagit ut semester i en vecka. En försäljare kan inte sälja sina varor och vara blå under ögonen.

Det är väldigt dumt att skratta när andra gör misstag för det kan straffa sig och för vissa kan det straffa sig på en gång.

Ytterdörren blåste upp och jag hann inte undan. Så nu går jag och är blå under ett öga. Många tror att min man har gett mig en känga men så är det inte alls.

Skrattar bäst som skrattar sist.


© Ljusletaren

24 februari 2020

Skära

När man minst anar det så börjar allt om igen (fiktivt)


Alltså jag har varit med om något så otäckt att jag knappt vågar prata om det. Helt chockartat att det var just jag, jag som normalt inte är rädd av mig.

Det började på fredagens morgon. Mobilen ringde och jag svarar. Hör bara någon som flåsar. Trycker av samtalet. Hinner bara lägga ifrån mig mobilen då det ringer igen. Samma flåsande.

Nu är jag jäkligt arg. Stänger av mobilen under tiden som jag tar mig till mitt arbete. Kommer in som ett åskmoln i fikarummet.

Vad du ser ut som ättika säger Gudrun. Det är en dåre som ringt till mig två gånger och bara flåsar i luren. Jag blev så arg att jag stängde av min mobil.

Tjejerna vill höra flåsandet om denne person ringer igen. Jag slår på mobilen och ser att personen har ringt flera gånger.

Nu ringer det igen. Jag svarar och trycker sen på högtalaren så att alla kan höra. Alla hör hur personen stönar njutningsfullt. Snabbt som attan trycker jag bort samtalet.

Du måste anmäla detta säger Katrin. Ja svarar Kerstin.

Blockera numret.

Smart säger jag och gör så.

Fredagen går i sin gilla gång och snart är det dags att gå hem.

Alla mina bildäck är sönderskurna.

Ropar snabbt till Lasse att jag behöver hjälp. Han har inte tid att stanna för han ska på fest. Ring bärgaren.

Jag ringer bärgaren.

Bilen är nu på väg till verkstaden. Får hämta bilen på måndag.

Jag tar bussen hem.

Äntligen hemma. Kissen möter mig i dörren. Jamar och ser förskräckt ut.

Ut från köket kommer två karlar med sina ansikten dolda under masker. En karl säger lugnt till den andra mannen att han inte ska skära bara rispa.

Drömmer jag?

Snart känner jag hur kniven rispar mig på armen. Ont tar det. Blodet rinner.

Detta är en hälsning från din förre detta man säger en av männen innan de springer iväg.

Jag darrar av skräck. Tar upp mobilen och ringer min förre detta man. Han svarar fort och skrattar rått. Nu förstår du att jag menar allvar med att jag ska ha igen dig.

Jag kommer aldrig att gå tillbaka till dig svarar jag snyftandes. Nästa gång så rispar de inte så tänk dig noga för hur du gör.

Jag slänger på luren. Ringer polisen. De kommer fort till mig för jag har anmält min före detta man för misshandel för ett halvt år sedan.

Poliserna söker igenom min lägenhet. De kollar min mobil. De ska prata med mina arbetskamrater. De skjutsar mig och kissen till ett skyddat boende.

Jag bara gråter och gråter. Vad har jag gjort för fel? Jag kunde inte vara gift längre på grund av all misshandel jag har fått utstå. Varför låter han mig inte bara vara?

Polisen ringer boendet sent söndagskväll. Frågar efter mig. Jag tar mobilen och svarar. De har anhållit min före detta man. De har hittat maskerna hemma i hans bostad. De har även sett hans samtal till mig i hans mobil. Kniven som jag blev ristad med är också hittad. Det är min före detta mans kniv. Inte nog med det utan hans två bröder fanns också i hans hem. De erkände direkt att de hade gjort detta mot mig på grund av min före detta mans hat mot mig.

Alla tre blev häktade.

Polisen råder mig att hålla mig i skymundan tills rättegången ska ske.

Jag och kissen blir skjutsad till en stad långt upp i Norrbotten. Jag hade sådan tur att min arbetsplats hade en filial där. Jag dövade min smärta med att arbeta.

Jag boade in mig riktigt bra. Trivs i denna stad. Har även börjat gå till en kurator för att prata av mig. Allt börjar vändas till rätt igen.

Då är datumet för rättegången utsatt.

Det är med stor bävan jag tar tåget ned. Det kändes fruktansvärt att se min förre detta man och hans bröder i rättegångssalen. De hånlog hela tiden mot mig. Tur i alla fall att de blev dömda.

Min före detta man ropar: Dig ska jag nog få tag i till slut!

Åhörarna drar snabbt efter andan när de hör hans hot mot mig.

Mitt hjärta höll på att stanna av skräck.

Nu är jag åter trygg igen. Jag och kissen flyttade till Norge. Jag fick ändra namn och födelsedata. Min nya man är snäll och trygg. Vi har det bra. Fast min rädsla att bli upptäckt igen går inte att sudda bort helt.


© Ljusletaren

22 februari 2020

Äldre inlägg