Visar inlägg från februari 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Skrivpuffs egna bild

Var inte så jäkla envis (fiktivt)


Jag har läge förargat mig på denna kock som står med sin matsedel i handen efter Sundsgatan. En smal liten rackare. Är det små portioner? Är det mat för de som vill äta lite mindre? Jag brukar blänga på kocken med matsedeln och gå förbi till ett annat ställe för att äta mat.

Fast nu har jag fått höra att det serveras god mat där. Det finns lite av varje så att varje smak ska tillgodoses. Deras stora pizzor är så goda att de smälter i munnen.

Jag brukar säga varför har de en så smal kock när allt är så gott? Det är för att vi ska stanna upp och läsa matsedeln. Fattar du ingenting? Jag blir tyst!

Nu ska du följa med ut oss på lunch och då ska vi gå till detta ställe. Du kommer med vare sig du vill eller inte. Min mage kurrar och jag har ingen matlåda med idag. Dessutom så har jag hört att priserna är bra och det behövs när det ännu är kvar en vecka tills lön.

Så fräscht och så rent. Dessutom hemtrevligt. Mjuk skön musik som man bara anar i skymundan.

Snart står en läcker manlig kypare bredvid vårt bord. Ska till att dela ut matsedlar när Birgitta säger: ”Alla vi tar husets pizza som vanligt. Mineralvatten med citron till alla.”

Jag gör stora ögon när pizzorna kommer in. Stora som tefat är de. Perfekt gräddade. Osten är precis lämpligt smält. Smaken, ni skulle bara känna smaken. Jag tror att jag är i himmelriket. Vi äter som att vi aldrig har sett mat förr. Billigt är det också.

Jaha säger mina arbetskamrater ska du reta dig på kocken som står där ute med sin matsedel något mera? Absolut inte svarar jag för detta kommer också att bli mitt inneställe.

Mina arbetskamrater skrattar och applåderar mig. Påminner mig om att allt det de serverar är vällagat och gott. Tror er säger jag flera gånger.

Ha inte förutfattade meningar innan du själv har testat på olika saker.


© Ljusletaren

21 februari 2020

Grön

Mamma är alltid en mamma (fiktivt)


Det tar ont i mitt hjärta att se min dotter Tove må så här illa. Men att vara hemma var inte ens att tänka på. Tove är ändå fjorton år och bör klara sig själv men mamma är ändå en mamma och oroar sig alltid.

Min lilla Tove tittar på mig med febriga ögon och säger mamma jag klarar mig. Jag har mobilen på sängbordet här bredvid min säng.

Tove lutar sig fram för att kräkas i den gröna hinken. Jag skyndar mig fram för att lägga min svala hand på hennes panna. Hon stönar till och så är det dags för nästa kaskad av kräkning.

Toves tårar rinner nedför hennes kinder. Ansiktet är likblekt men ändå så säger hon att jag ska åka iväg för att jobba.

Det är med tunga steg som jag anländer till mitt jobb. Allt känns fel på något sätt!

Givetvis så segar dagen i väg. Ringa hem törs jag inte om Tove skulle råkas sova.

Äntligen är arbetsdagen över. Jag tar mig inte ens tid för att handla. Jag vill fort hem till Tove. Direkt då jag öppnar dörren känner jag att något är inte som det ska.

Jag bävar för att öppna dörren in till Toves rum. Jag nästan skakar av rädsla. Jag torkar bort svetten från pannan och öppnar dörren.

Tove ligger i sängen med sin mobil och verkar vara inne i någon diskussion. Hon varken ser eller hör mig.

Jag harklar mig.

Hej mamma säger hon och avslutar sitt samtal.

Hur mår du säger jag?

Mår faktiskt ganska bra så länge jag ligger ned.

Kräks du fortfarande?

Nej!

Är du hungrig?

Ja!

Vad vill du äta?

Te och Brandts skorpor.

Jag fixar det säger jag och nästan dansar in i köket.

Alltså vilken tur att min mamma-känsla hade fel denna gång tänker jag medan jag småvisslar under tiden jag gör i ordning te och skorpor till min dotter.

Det blev en lugn kväll med tevetittande i Toves rum. Jag gjorde en tidig kväll efter denna oro. Tror vi båda var utmattade av det som hade hänt under dagen.


© Ljusletaren

20 februari 2020

Leva

Sorgen biter en stor bit av hennes själ (fiktivt)

Linnea känner att det har blivit för mycket. Hon är helt däckad av alla prövningar som hon har fått gå igenom. Det har varit stora tragedier med bilolycka, cancer, spädbarnsdöd och mycket mera.

Begravning efter begravning har hon fått vara närvarande vid. Försökt att se meningen med att så många av hennes kära har gått över till den andra sidan.

Släkten har minskat drastiskt och snart är det bara hon kvar. Sorgen vill boa in sig i hennes hjärta men hon vägrar att ge upp.

Ljuset speglar sig i hennes inre. Linnea känner att det är dags att lära sig leva. Leva fullt ut! Inte tänka så jädra mycket på allt som har förändras.

Andra dör men jag själv måste inte dö!

Tittar man sig omkring så ser man mer människor som är prövade. De har trots allt hittat olika sätt för att överleva.

Bittra människor är svåra att hantera och så vägrar Linnea bli.

Det som är negativt är inte bra att umgås med. Människor som spyr galla över allt och alla de sorteras bort.

Leve kärleken!

Kärleken till livet är ett kall som alla ska förvalta väl. Linnea beundrar människor som är prövade men ändå ser lyckan med att leva vidare.

Linnea erkänner för sig själv att det tar ont att vara bland de sista i hennes släktled. Men samtidigt vet hon med sig att det är en mening med allt.

Människan ska lära sig många saker under en levnad. Det går inte att bara dansa fram på linan. Alla har något tungt som de bär med sig så Linnea är inte ensam med att känna tung sorg.

Ja, när Linnea tänker efter så känns det som hon har levt genom tusen liv.

Minns kloka ord som hon har läst.” Du kan leva eller dö”. Inte vill hon dö för det finns så mycket kvar att upptäcka av livet.

Så länge knoppen och kroppen plus själen vill vara tillsammans så kan hon ”banne” mig leva.

Linnea har i allra högsta grad konsten att ge och få av andra människor så hon fortsätter att ro sin skuta fram på lugna och stormande vatten. Än ska hon inte gå i hamn.


@ Ljusletaren

19 februari 2020

Och sen kör de bort

Hasse avskyr avsked (fiktivt)


Ett slags vemod intar mig när jag vinkar adjö. Vet inte var den känslan kommer ifrån? Är det att det är klart slut och ett slags finito?

Inte i min blekaste fantasi kan jag rannsaka mig varför? Kan det vara ett avbrott sen barnsben eller vad beror detta på?

Det känns som att hela hjärtat snörps ihop då jag sen ser hur de kör bort från mitt mig. Jag vet att de kommer tillbaka eller gör de det inte?

Har jag blivit lämnad och aldrig fått mina känslor besvarade på att denna person kommer tillbaka? Ja det är många känslor kring detta med avsked. Har försökt att träna mig på detta men det är lika svårt varje gång. Det har till och med blivit värre ju äldre jag blir.

Jag inser att så här kan jag inte ha det. Jag blir förstörd i flera dagar efter ett avsked. Tårarna rinner och jag känner mig sviken.

Nu har jag beställt en tid hos en person som kan sätta mig i trans och föra mig bakåt i livet. Vet att denna Amanda är mycket välkänd och att hon har fått goda vitsord så jag känner mig trygg. Svindyrt men vad kostar det på när själen blir så här vid varje avsked? Jag har sparat ihop lite slantar från min magra pension och datum är nu bestämt för vår träff.

Dagarna rinner sakta iväg men nu äntligen är det dags. Med fjärilar i magen åker jag till Amanda som bor i den lilla staden Köping.

Det luktar friskt och gott i den ombonade lägenheten. Ljuset strilar in från alla håll och kanter. Stora gröna växter överallt. Så fort Amanda öppnade dörren så välkomnade ljuset mig.

Amanda ber att jag ska sätta mig i en skön fåtölj och lägga upp mina fötter på en fotpall. Ger mig en doftande gott te. Presenterar sig bättre. Förklarar hur allt ska gå till.

Jag är totalt avslappnad. Det sista jag ser är stora vackra gröna växter innan jag försvinner bort.

Liv efter liv spelas upp liksom som på en tv-skärm. Då plötsligt rycker jag till. Min mamma har fött mig men vågar inte att ta med mig hem för jag är en oäkting. Hon lägger mig därför i en korg i vattnet och skyndar sig hastigt därifrån.

Jag gråter. Jag fryser. Jag är hungrig. Det blåser. Det regnar. Det är kallt. Hela jag skakar. Jag är rädd.

Jag hör långt borta hur Amanda lugnar mig.

Min lilla korg kantstöter älvbrinken. Där sitter en ung kvinna och gråter över sitt förlorade barn som hon nyss har begravt.

Hon ler och tar upp mig. Stoppar in mig i sin regnvåta klänning. Springer så fort hon kan hem. Väl hemma så säger hon till sin man att de har fått en son. Maken strålar av glädje. Klarade du av att föda honom på egen hand? Hans fru bara nickar och skrattar. Jag fick ett bra liv hos dem.

Sakta förs jag tillbaka till världen igen. Amanda säger att nu har du fått förklaringen på varför du tycker avsked är smärtsamma.

Jag tackar så vänligt. Känner mig väldigt nöjd och belåten. Betalar med glädje.

Hur gick det sen med mina avsked? De går hur bra som helst för jag vet att tryggheten finns kvar och att ett avsked behöver inte vara ett avbrott för alla tider.

Söka bakåt i sina rötter kan vara gåtan på många svar.


© Ljusletaren

18 februari 2020

Fånga

Älskar mitt kall (fiktivt)


Hon ville fånga människan med ord som biter sig fast i själen. Få personer att ruska på sig och bara tänka efter. Inte såra eller ärra någon utan bara få deras uppmärksamhet när de läste hennes ord.

Det är som att vara i himmelriket och snickra i dess stora sal. Slänga orden huller om buller på det ståtliga salsgolvet. Ta upp ord för ord för att sen bygga ihop en text som läses med en stor tillförsikt.

Den högste står och tittar på henne med sitt, långa ljusa hår. Den stores kristallblåa ögon pejlar in henne och ser hur hennes själ lyser av godhet.

Den högste bara ler och ler igen. Denna person har verkligen insett den stora gåvan hon fick vid sin födelse. Låtit sig tuktas och knuffas framåt i rätt riktning. Tårarna som har vätt kudden gång på gång har torkat. Nu lyser själen så fint längst ned på hennes silversträng.

Vad gör hon här uppe egentligen tänker den högste? Denna människa har ännu mycket att bidra med innan jag kallar upp henne. Låt mig bara få njuta lite mera av denna kvinna som strör sina ord med vackra silverbeslag.

Kvinnan är så inne i sina ord och har inte känt av hur hon har blivit betraktad. Ord efter ord fångas upp och en hel berättelse finns snart på hennes kritvita ark.

Kvinnan känner en stor njutning för här kan ingen såra eller vara henne i hennes berättelse. Hon är trygg så där trygg som man ibland kände sig som barn.

I skapelsens himmel finns ord som aldrig tar slut. Hon behöver inte jäkta men befrielsen med att få föda fram sitt verk är så stort att hon är hungrig på mer och mer av ord.

Den högste nyper sig i det långa vita skägget. Munnen ler. Tittar sig omkring. Ja det sitter många i dennes lärorum för att skapa sig olika verk.

Kan någon säga att det är svårt att vara i himmelriket. Nej det tror inte den högste för här finns allt för människans själ att berika sig med.

Kvinnan känner inte ens hur hon sakta, sakta, sänks ned till sin skrivkammare igen. Snart är sista ordet fäst på pappret igen. Värmen i hjärtat bara stiger och stiger. Hon är ett med sig själv.

Den högste ler när han ser på sin förmedlare där nere på jorden. Han ser hur kvinnan ställer sig upp och tänjer på sin kropp. Helt öppet är hennes hjärta för att lyssna, lära, läsa och ta emot mer av ord.


© Ljusletaren

17 februari 2020

Äldre inlägg

Nyare inlägg