Visar inlägg från oktober 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Hoppjerka

Jag är inte lat (Fiktivt)

Kjell var en riktig hoppjerka. Tröttnade fort på varje arbetsplats. Det längsta han hade varit anställd var cirka ett och ett halvt år. Med andra ord så blev han inte helt erfaren på sina jobb.

Kjell trodde att det såg bra ut i sitt CV (meritförteckning) med hans kunskaper. Han visste inte att arbetsgivaren la hans CV fort till ”Inte intressant”.

Jobbigt att fylla i ansökan om pengar från Arbetsförmedlingen. Sedan dessa kontakter för att följa upp hur många jobb han hade sökt. Kjell var urless på detta system. Därefter så var han tvungen att söka någon korttidsutbildning för att fortsätta att få pengar från Arbetsförmedlingen.

Kjell kände sig matt och trött och ingenting var roligt längre. Han pratade vitt och brett om sina kunskaper. Hans vänner log i smyg då han inte såg det. Den där hoppjerkan kommer aldrig att få ett jobb som han trivs med sa de till varandra.

Givetvis så kände Kjell på sig vad alla sa om honom och bakom hans rygg. Han tänkte nästa jobb så ska jag stanna kvar länge så ska mina så kallade vänner få se.

Efter genomförd distansutbildning var jobbet tryggat trodde Kjell. Nej, arbetsgivaren vågade inte anställa honom så det blev att stämpla igen.

Mörkret och dysterheten låg som en tjock matta över Kjell. Han började tappa sitt fina och glada humör. Blev vresig och otrevlig mot fru och barn.

En mörk tid blev det. Frun började hota med skilsmässa om han inte förändrade sitt humör. Gå till din husläkare och få hjälp var ett krav innan eventuell skilsmässa.

Med tunga steg bokade Kjell upp ett läkarbesök hos sin husläkare. Alltså dessa få minuter som de hade på sig gav livslusten tillbaka.

Kjell skulle få jobb. Det fanns ett psyke i deras stad. Dessa människor som fanns där behövde skjuts ibland och det var den sysslan som Kjell skulle utföra.

Kjell gör underverk på sitt jobb. Kör bra. Har lätt att prata med människorna han skjutsar. Gett många goda råd. Han har blivit en fast punkt i mångas liv. Kjell mår gott och trivs bra och det blev ingen skilsmässa.

Hur många år har Kjell jobbat? Han är nu inne på sitt femtonde år. Kjell hittade sin plats här i livet. Blev gladare och mindre skrytsam. Han blev som han alltid har önskat, en god arbetare.

Döm ingen för vi vet inte hur den andra personen mår längst där inne under det skrytsamma skalet.

© Ann-Britt Berglund

29 oktober 2020

Publik

Vi blev upptäckta (Fiktivt)


Vilken höjdarkväll det var långt ut i bushen denna varma sommarkväll! Vi var nästan helt i chock över vilka sångröster de bjöd oss på. Musikvalet föll alla i smaken. Det var som att varje ton som spelades krockade med deras musikalitet. Vi applåderade och busvisslade och vi ville aldrig att de skulle sluta spela.

Bandet hade hållit på i år att spela tillsammans. Inte gjort så stort väsen av sig. Förfrågningarna gällde oftast för mindre fester och sällskap.

En i vårt sällskap hade videofilmat bandet. Skickade senare in videon till Talang. Ni vet, den där tävlingen som visas på teve.

Veckorna gick och hösten kom liksom ingången till vintern. Då först hör en person av sig från Talang till bandet. Tala om att det blev en smärre chock för bandmedlemmarna för de visste ingenting. Givetvis lovade de att ställa upp.

Nu var goda råd dyra. De tänkte på att de var tvungna att ha ett namn som människor skulle minnas. Det passade inte alls att heta ”Byapojkarna”. Till slut kom de på att de skulle heta ”Vi håller det vi lovar”.

Första audition skulle ske till helgen och i Stockholm givetvis. Flygbiljetter var bokade plus hotellrum. De skyndar sig att begära ledigt och de förmanade sina chefer att hålla tyst om var de skulle åka.

Ja, det var verkligen med fjärilar i magen då de äntrade scenen. Det var egentligen första gången de spelade för så stor publik. De gav allt av sin charm och sina röster tillsammans med musiken.

Applåderna tycktes aldrig vilja sluta. Juryn var salig och tryckte på sina gröna JA-knappar. Hörde sen att en av jurymedlemmarna hade tryckt på sin knapp så den gick sönder.

Förstår ni vilken kaos detta blev? Det var folk överallt som ville intervjua dem. Kända agenter ville boka upp bandet men de sa att de var tvungna att spela en gång till i Talang så de kunde inte boka något nu.

Ja, ni förstår hur det gick?

De vann hela tävlingen så klart!

Alla skrev om dessa skickliga musiker. Alla gillade det passade namnet också. ”Vi håller det vi lovar”

Musikkarriären var öppnad. De fick ta tjänstledigt från sina jobb. De reste land och rike runt. Pengarna strömmade in på deras konton. Fast var tog glädjen vägen?

Bandmedlemmarna började bli slitna. Olika små åkommor dök upp i tid och otid. De saknade sina familjer och sina barn.

Det kände sig manade att ta ”time out.”

Sakta återvänder glädjen. De känner att detta blev för stort för dem alla. De tar tillbaka sitt gamla namn ”Byapojkarna”.

Numera spelar de bara på mindre fester och då hemmavid. Glädjen och samhörigheten i livet är bättre än att få in sönderstressade pengar.

Fast namnet ” Vi håller det vi lovar” och vinsten i Talang tar ingen ifrån dem.


© Ann-Britt Berglund

22 oktober 2020

Ämne: Utmana

Utmana inte din börs (Fiktivt)

Det är en utmaning att hela tiden försöka att hålla ned kostnaderna. Inse att det går att göra många roliga saker utan att det kostar skjortan.

Fast ibland känner sig Irene tröstlös på att räkna pengar in och pengar ut. Än går det precis ihop men hur länge till med alla dessa krav?

Barnbarnen tror att hon och morfar är gjord av pengar när de tigger om det ena eller det andra. Irene blir ganska irriterad på sin dotter som inte inser att hon inte kan uppfylla alla krav som ställs på henne och hennes man.

Hur kan ens eget barn ha så stora fodringar är svårt att förstå? Irenes flicka Sara säger alltid att mina barn inte ska ha det som när jag växte upp.

Irene har en stor klump i bröstet av oro för pengarnas dolda makter. Själv tycker hon det är underbart att visa sina barnbarn hur mycket man kan göra ute utan att det kostar något.

Göra våfflor med grädde och till det sylt av egna plockade bär och äta dessa vid en brasa ute. Barnen får dricka hemgjord saft och mycket mera.

Irene har dessutom alltid tid över för sina barnbarn. Inte en enda gång har hon nekat dem att få komma.

Ett krav har Irene och hennes man Lasse och det är att mobiltelefoner ska stängas av när de är hemma hos dem. Mycket gnäll och tjat var det första gångerna men nu bryr sig inte barnen om det längre. De vet att hos mormor och morfar händer det alltid något kul.

Morfar har ställt upp ett militärtält som han äger. Där ska alla sova över i helgen. De ska dessutom turas om att vara eldvakt för det är ingen för liten för.

Hos mormor och morfar anses man vara stor för man får även tälja saker med en riktig morakniv. De får lära sig göra visselpipor av sälg, de lär sig att ta kvistar från träden för att fästa metrev och krok på. Sedan bär det av till sjön för att fiska. Lycka är att få äta sin egen fisk, för det har mormor fixat.

Mormor Irene är en fena på att bygga kojor. Alltid blir det kojor med två plan. Morfar lär dem att slipa sina moraknivar på en sten som man vevar på.

De älskar att vara hos sin mormor och morfar. Barnbarnen blir förargade på sina föräldrar när de ska önska dyra julklappar och presenter till dem själva.

Bästa julklappen var julen för två år sedan. Barnbarnen hade skrivit och sytt ord på ett papper. Ritat av mormor och morfar och skrivit ni är bäst i hela världen. Det är nu inramat och uppsatt i hallen hos mormor och morfar.

De har även en hemlis som deras föräldrar inte får veta. Mormor gör hemkokt kola som de får smaka. Deras mamma har sagt ifrån om socker i bak, godis och dryck men det bryr sig inte mormor och morfar om.

Barnbarnen blir saliga när mormor gör palt eller pannkaka till dem. Hon har tid med dem men det har inte deras mamma och pappa.

Att utmana ödet med att låtsas ha mer pengar än de har, det gör aldrig mormor och morfar. Att fira jul hos dem är mer än skojigt.

Barn ska vara barn och inte matas med det ena och det andra som kanske kostar massor av pengar. Sunt förnuft och massor av tid är det väl det bästa för dem alla.

@ Ann-Britt Berglund

13 oktober 2020

Skvatt

Skröna eller inte (Fiktivt)

Alla berättar om skrönor som de tror är sanna men ibland kan sanningen låta som en skröna. Jag har en god vän som heter Pernilla och hon berättade detta för mig.

Ja, det var en morgon för cirka sju år sedan som jag fick vara med om detta. Jag hade hällt upp mitt kaffe och hällde i en skvätt mjölk. Tittade inte så noga för allt gick på slentrian.

Satte mig ned och tar en klunk kaffe. Känner att det är något i munnen, något som rör på sig. Fick genast kräkkänslor och sprang iväg för att spotta ut i slasken. Där nere i slasken ligger en ganska så stor spindel som försöker att klättra upp.

Håller för handen för munnen och tar ett papper och dödar spindeln. Springer fort till toaletten och kräks och kräks.

Till slut känns allt någorlunda bra. Går in i köket och ska hälla ut mitt kaffe med mjölk då jag ser en spindel till är på väg ut ur mjölkpaketet.

Puttar ned spindeln i mjölkförpackningen med en servett. Springer sen fort ut på tomten med mjölkpaketet. Slänger allt bakom huset. Ser hur förpackningen går sönder. Ut kravlar spindel efter spindel. Jag ryser av obehag.

Tar upp mobilen och fotar av spindlarna. Ringer till mejeriet för att berätta.

Givetvis tror det inte mig trots mina bilder. De vill ha mitt mjölkpaket inskickat till sig. Jag tejpar ihop förpackningen och ser till att allt är helt. Skickar det med express till mejeriet.

Det tog några dagar men sen blev jag uppringd av en trevlig person. Han berättade att de hade funnit en hel massa av småspindlar i mjölkpaketet. De hade ingen förklaring till detta. Eventuellt kunde mjölkförpackningen gått sönder under transporten till affären och en gravid spindel från bilens lastutrymme hade krupit in i paketet.

Jag skulle bli ersatt för sveda och värk plus en mjölkcheck.

Än i dag så är jag skeptisk till att dricka mjölk. Blivit helt nojig. Häller upp mjölken i en tillbringare. Silar min mjölk innan jag dricker det. Försöker att tvinga bort äckelkänslan.

Jag bara gapar när Pernilla berättar detta för mig. Tur att jag själv inte är en stor mjölkälskare. Använder bara mjölk till gröt och dylikt.

Jag tror inte att Pernilla är skvatt galen utan jag tror på det hon nyss berättade.

© Ann-Britt Berglund

12 oktober 2020

Hiss

Tror du på detta (Fiktivt)

Jag och Mia hade beslutat att vi skulle besöka kyrkans topp nu på morgonen. Vi skulle inte ta trapporna utan vi skulle ta hissen ända upp. Dels för att Mia hade lite gångbesvär plus att vi kände oss lite bekväma.

Vi kom överens att träffas vid kyrkan klockan nio noll, noll. Jag skulle ta med en fikakorg. Vi hade tänkt oss att stå på den franska balkongen och titta ut över staden med en kaffekopp i handen.

Vi går in i kyrkan och fram till hissens dörr. Läser att hissen nyligen är besiktad så vi känner oss trygga. Går in i hissen och trycker på knappen och hissen skakar till och startar. Det gnäller och rasslar. Helt plötsligt känner vi hur golvet lutar och hissen stannar tvärt.

Det knakar till igen och nu lutar golvet ännu mera. Vi blir stela av skräck. Hastigt tar jag upp mobilen för att ringa efter hjälp men det finns ingen täckning. Mia tar även upp sin mobil med det finns inte heller någon täckning för att ringa på hennes mobil.

Vi är helt utan kontakt där vi sitter längst in i ett hörn där det lutar minst. Minuterna tickar fram och ingen har ännu upptäckt att vi sitter fast.

Precis när vi hade hällt upp kaffet och har en macka i handen så slocknar lyset. Hissen gungar till igen och vi spiller ut kaffet.

Det känns som att vi har börjat glida nedåt. Mia ber och ber. Jag ber till våra skyddsänglar att de ska rädda oss.

Vi känner hur hissen kränger och åker sakta nedåt. Det känns som att något har gått av för nu lutar allt ännu mera.

Jag skriker rakt ut och undrar om det är på det här sättet som vi ska dö? Jag hör hur Mia gråter och ropar på de sina. Det är kolmörkt och otäckt.

Helt plötsligt ser vi två ljus. Ljuset når oss i sista stund innan hissen störtar ned i hisschaktet.

Ljusen omfamnar mig och Mia. Det känns som att vi bärs ut ur hissen och ställs ned på säker mark. Vi ser människor som förtvivlat försöker ta sig ned till hissen. De stirrar på oss som de har sett Ufon.

Prästen rusar fram till oss och frågar hur vi mår, vad som hände och så vidare. Med skallrande tänder berättar vi om det vi har varit med om.

Då får vi höra att det var fem stycken personer som hade kommit till kyrkan och som hade anat faran och hade bildat en kedja och bad för oss. De bad så innerligt att alla såg ett ljust sken som lyfte och åkte iväg.

Vi var räddade av änglar. Än var inte vår tid ute. Alla var tysta och insåg hur stort allt detta var.

Hissen blev avstängd för en lång tid. Vad som var felet fick vi inte veta. Men att åka hiss idag är faktiskt med hjärtat i halsgropen. Till kyrkans topp åkte vi aldrig mera. Vi går i så fall ända upp.

Tvivla inte på hur ljuset kan hjälpa dig när du tror att din sista stund är kommen.

© Ann-Britt Berglund

10 oktober 2020

Äldre inlägg