En strimma av hopp

Avskyvärt det som hände. (Fiktivt)

Jag ser hur Roy tar fram sitt skjutvapen ur vapenskåpet. Han plockar även med sig ett paket med skott. Jag ryser till och tänker vad ska han nu hämnas på?

Jag upptäckte fort att Roy är lite störd. När något går emot honom så tar han farm sitt gevär och laddar det för att hämnas på något oskyldigt djur.

Det har blivit många sorgsna tårar efter djur jag ha älskat plus andra grannars djur. Har försökt att förmå Roy att ta ut sin ilska på andra sätt men då har han hotat mig med sitt oladdade gevär. Givetvis lät jag då honom att vara.

Fast denna gång ska jag faktiskt ringa till polisen i tid. De känner även till Roy sedan förr. Jag har starka misstankar om att han ska skjuta vår granne för att han har svarat emot Roy.

Jag hör hur Roy går ut, jag hör hur han laddar sitt vapen. Jag hör hur stegen bär i väg mot vår granne. Tar fram min mobil och ringer polisen på ett direktnummer som jag har och som Roy inte vet om.

Ringer till våra grannar och varnar dem för Roy. Det var försent för grannen har redan öppnat dörren när Roy ringer på.

Ser från mitt fönster hur Roy siktar på grannen. Ser hur han pekar att grannen ska gå nedför trappen och gå runt huset.

Då hör jag smällen av gevärskott. Jag darrar i benen och hela jag skälver till. Jag gungar fram och tillbaka. Inte kan väl Roy skjutit ihjäl vår granne?

Står som fastklistrad vid fönstret och tittar. Polis och ambulans kom samtidigt. Jag vill se vad som händer men vågar jag det?

Strax kommer en polis och ringer på vår dörr. Din man är vådaskjuten men vid liv. Han ska lastas in i ambulansen och köras iväg till lasarettet.

Vad hände vill jag veta? Lever grannen? Ja. Om du orkar kan du komma ut för att se och prata med dina grannar.

Ser hur grannfrun darrar och skakar och hur en polis försöker att trösta henne. När hon ser mig så springer hon fram och kramar om mig. Pratar osammanhängande men jag lyckades förstå det viktigaste.

När grannarna hade blivit varnade av mig så var det försent. Grannfrun såg hur hennes man hade gått ut till ytterdörren för att öppna. Hon sprang efter deras jaktvapen i vapenskåpet, laddade det fort och sprang efter sin man. Hon såg hur Roy föste hennes man framför sig. När Roy skulle skjuta hennes man brann det till i hennes huvud och hon sköt Roy.

Tack och lov att ni lever sa jag flera gånger och kramade om de båda. Det var fullt av blåljuspersonal på deras tomt. Jag hann se när de bar iväg Roy men jag brydde mig inte. Jag blev bara mer hatisk mot honom.

Efter några månader var Roy frisk från sina köttsår. Han hade varit nästan hela tiden på vuxenpsykiatrin. Läkarna hade nu kommit fram till att han ska ha rättspsykiatrisk vård på livstid.

Givetvis tog jag snabbt ut skilsmässa och flyttade från vårt hus. Grannarna orkade inte heller att bo kvar i sitt hus. Roy förstörde för sig själv och även för vi tre vuxna.

Än idag så ryser jag när jag ser skjutvapen. Spelar ingen roll om det är på teve eller inte. Jag har det bra idag och jag har husdjur som ingen kan skjuta bort för mig. Otur att jag inte flyttade från Roy tidigare men jag var väl för paralyserad av skräck så att jag blev handlingsförlamad.

Rättegången kom fram till att grannfrun hade skjutit i nödvärn. Grannfrun fick även hjälp för sitt trauma. De båda har flyttat till utlandet. Hör av dem då och då.

Roy skriver och skriver och ber om ursäkt för allt men jag kan inte förmå mig att gå dit eller att förlåta honom. Tur att han har sina syskon som går rättspsykiatrin och besöker honom.

@ Ann-Britt Berglund

31 januari 2020

Ta ett djupt andetag. (Fiktivt)

Vilken underbar dag! Solen skiner och värmer faktiskt lite grand. Små vita moln seglar sakta förbi. Snön blir ännu vitare i kontrasten mot sol och himmel. Jag bestlutar mig för att koka choklad och göra limpsmörgåsar. Packar sen min lilla ryggsäck med choklad och limpsmörgåsar plus en apelsin.

Spänner på mig skidorna och åker iväg in i skogen. Det har åkt en skoter där sen förr så dess spår är lätta att följa.

Skoterspåret verkar leda upp mot berget men jag följer efter i dess spår ändå. Måste stanna och ta av mig lite kläder för nu är jag varm. Knyter fleecetröjan runt min mage. Tar sedan på mig den vindtäta jackan igen.

Spår både här och där efter olika djur. Nöjet är helt på min sida att njuta av denna fria värld. Tycker till och med att det luktar friskt av kåda. Jag är inte vältränad alls så nu börjar jag känna av stigningen uppåt. Bara lite till tänker jag.

När jag kommer upp till toppen av berget ser jag återigen hur vackert är. Det är milsvidda syner som jag ser. Jag vet av det finns ett litet vindskydd vid sidan om skoterspåret. Jag går dit och sätter mig på bänken som finns där under tak. Tar fram mina smörgåsar och chokladen. Attans vad allt smakar bra ute.

Då ser jag något en bit bort. Ett djur som rör på sig och mot mig. Jag sitter på helspänn och tittar. Är det en björn eller är det ett lodjur? Jag ställer mig upp och packar ihop allt snabbt. Spänner på mig skidorna och ska just iväg när djuret ställer sig på bakbenen.

Det är en björn. Jag djupandas och tar fart mot skoterspåret. Vänder mig om och björnen verkar ha fått syn på mig där jag är.

Attans vad fort det går nedför backen. Jag är på väg att ramla flera gånger. Tycker jag hör hur björnen är i mina bakspår.

Hjärtat slår och jag kan inte djupandas längre. Jag är vettskrämd!

Nej, nej, inte ramla.

Duns i backen och där ligger jag mitt på skoterspåret. Vågar nästan inte vända mig om för att se om björnen är efter mig.

Ingen björn, pust så skönt. Fast jag är lika rädd ändå. Ställer mig mödosamt upp. Fäster ena skidan som har lossnat vid fallet. Åker iväg med en hiskelig fart.

Väl hemma så lämnar jag skidorna på tomten och springer snabbt in. Flämtandes står jag där i hallen. Påminner mig själv om att djupandas. Min strupe är knastertorr. Fort upp med apelsinen och låter apelsinsaften fukta min hals.

Sakta, sakta, infinner sig lugnet. Men min kropp värker och skriker efter vila.

Jag sätter mig vid köksbordet och bara djupandas. Sedan ringer jag min granne och berättar om vad jag har varit med om. Då berättar grannen att de har sett björnspår där uppe på berget igår. De tror att björnen har blivit väckt av skotern eller något annat. Grannen lugnar mig med att björnen gick nog tillbaka till sitt gömsle för att sova vidare.

Behöver jag säga att jag var helt mör i kroppen efter denna skidtur och upplevelse i flera dagar? Känner inte för att åka skidor på ett långt tag. Detta kommer att ta tid för mig att smälta.

@ Ann-Britt Berglund

30 januari 2022

 

Absolut att kvinnor kan. (Fiktivt)

Robusta och taktfasta kvinnor går genom byn. De är uppgivna och helt utan tro på världen. Ska de som har fullt upp med barn och jordbruk göra ännu mera och nu för byn?

Kvinnorna går till affären och ber att få låna ett rum för ett möte. Kvinna efter kvinna sluter upp och snart är rummet fyllt till bristningsgränsen.

Alma ställer sig upp framför alla kvinnor och börjar prata. Visst det är det mobilisering och våra män behövs för att se till att mobiliseringen sköts på bästa sätt vid gränser och så vidare. Vi har nog med våra sysslor och nu ska vi dessutom utföra männens arbeten. Jag har på förslag att då måste vi dela ut våra olika sysslor så att allt blir lättare för oss att sköta om.

Positivt mumlande bland alla kvinnor. Gärd räcker upp handen och säger hon har körkort så hon kan köra bussen. En efter en sträcker kvinnorna upp händerna och erbjuder sig för att göra det de kan. Alma är nöjd och säger att hon kan sköta om affären. Dit brukar ni alla gå ibland så då kan alla som har något problem nå mig fort.

Det blev glada miner och butiksbiträdet kommer in med kaffe och dopp till dem alla. Affärsägaren bjuder, hälsar hon till kvinnorna.

När de har doppat klart så går var och en av kvinnorna och kollar in sina arbetsuppgifter. Gärd får information av busschauffören. Hon ska dessutom skjutsa männen från byn till tågstationen.

Gärd hör männens dämpade röster när hon kör dem till tågstationen. Där finns alla känslor med från rädsla till övergivenhet. Även ångest över hur deras familjer ska klara sig.

Byn överlevde tack vare kvinnornas planering. Visst hade det varit jobbigt ibland men de var sega dessa kvinnor. Klagade bara om något var mycket tokigt eller besvärligt.

Alla deras män och äldre pojkar kom hem igen. Det var en man i grannbyn som hade råkat ut för en olycka och hade dött.

Året efter deras män kom hem gick det en ” babyvåg” genom deras by och i andra byar. Deras män blev duktigt omhändertagna av sina fruar. Fast en och annan äldre pojke satte sig i klaveret och gjorde någon flicka med barn. De var tvungna att gifta sig med henne eller så lämnade de henne i sticket och flyttade snabbt från byn. Kanske någon oäkting blev född, vad vet jag?

@ Ann-Britt Berglund

29 januari 2022

  

Öknamn är inte smeknamn. (Fiktivt)

Klara älskar sitt namn. Hon tycker det låter friskt och härligt. Men döm om hennes besvikelse när hon började skolan och alla utom läraren kallade henne för ”Klara färdiga gå”. Klara fick tårar i ögonen och gillade inte alls denna ramsa trots den är kul. Klara skulle det vara annars fick det vara.

Det fanns andra barn som också fick öknamn som t.ex. Ulla. Det finns ett ord som rimmar på Ulla och Klara vill inte ta det fräcka namnet i sin mun. Sedan så finns ”Jan Banan”.

Mest kul namn är smeknamnen som t.ex. Tjatte, Tjorven, Stina, Didi, Kalle och så vidare. Dessa namn står sig i tider.

”Klara färdiga gå” vill göra allt hon kan för att få sina klasskamrater att sluta kalla henne med det öknamnet.

En skoldag hände det som inte fick hända ”Klara färdig gå” fick hjälpa en liten pojke att hitta hem. Hon minns hur den lilla pojken grät efter sin mamma. Tur att Klara visste var han bodde. Hon tog den lilla gråtande pojken i handen och gick med honom hem. Ingen mamma var hemma. Då grät pojken ännu mera. Klara bestämmer sig för att stanna kvar hos den lille.

Till slut kommer hans mamma hem. Hon hade varit och handlat. Den lilla pojken hade smitit ut från affären och var spårlöst försvunnen. Oj, vad de letade tills några skolbarn kom ihåg att Klara gick iväg med pojken.

Pojkens mamma ramlar på knä och pussar och kramar sin son. Till slut reser hon på sig och stäcker fram handen och tar tag i Klara och kramar om henne också. Hur ska jag kunna tacka dig säger mamman? Klara niger och säger lågt att kan du be mina klasskamrater att sluta kalla med för ”Klara färdiga gå? Absolut att jag ska ringa din fröken och berätta om det fina som du har gjort. Jag ska även berätta om att du vill slippa ditt öknamn. Klara niger fint och går i väg.

När hon kommer tillbaka så är nästan skoldagen klar. Hon smyger sig in i sitt klassrum. Då ställer sig alla upp och klappar i händerna. Sedan säger fröken att barnen har enats om att du ska få igen ditt rätta namn. Från och med idag så heter du Klara för alla. Klara blir så glad att hon niger och tackar för det.

Nu vill alla höra hur det gick till när den lilla pojken försvann. Klara berättar och får applåder igen.

Hemma har ryktet om hennes goda gärning spritt sig. Mamma har gjort en tårta som alla äter av. Pojkens mamma har ringt till hennes mamma och berättat om hur duktig Klara har varit. De ska även dit på lördag för att fika.

Klara är så glad över att bara kallas Klara plus att alla tycker det var fint gjort att hon följde den lilla pojken hem.

Fast i smyg så kallas hon för ”Klara färdiga gå”. Det går bara inte att tvätta bort dessa ord.

@ Ann-Britt Berglund

28 januari 2022

 

Lånat foto från Pixabay

Nostalgi (Fiktivt)

Jag håller ett minne i min hand. Håller det så kärt och så varmt. Tänk så lika men ändå olika vi är. Samma drömmar och mål. Barn efter barn föds och munnar ska mätas. Inga barnbidrag eller annan hjälp. De är fenomenala på att få allt att gå runt.

Mycket svett och tårar. Korta nätter men vem klagar? Det ska lappas och lagas inget slit och släng här. Tunga kläder och inga sköna och smidiga sportkläder här.

Vem klagar om att de fryser? Ingen tror jag för de är så vana med att göra det. De håller igång så att värmen stiger. Barnen ligger tätt och det ger värme.

Kalla golv och inga värmeslingor här i golven.

All mat görs från grunden. Ingen som kan gå och välja färdiga rätter i kyl och frys på affärer. Fast maten var god trots det enkla de fick att äta. Lycka med en klick hemkärnat smör i gröten.

Barnen fick tidigt lära sig att passa småbarnen och hjälpa till med det ena och det andra. Här fanns inga dagis och förskolor.

Barnen blev fort vuxna. När man hade läst för prästen räknades man som vuxen. Hårt arbete blev det för dessa barn. Inte gå i skola tills de var mer än vuxna efter deras mått sett.

Ja, ja, det skrattades även på den tiden. Många spratt gjordes. Dansen hade en viktig roll för där träffade man andra och kanske till och med sin make eller maka.

Att gå på bio var en lyx som alla gillade. Köpa lite godis från sin magra lön och sen prassla med påsen. Bjuda sin käresta på en karamell eller två. Numera äter barnen godis och chips och dricker dricka varje dag om det har tur.

Ja, det är underbart att titta på detta kort. Fantisera om hur det var på den tiden. Jag njuter och är så rädd om detta kort. Tänk vad fotografierna var duktiga förr i tiden. Titta bara på färgkorten som kom ut någon gång på sextiotalet. Dessa fotografier är i ett väldigt dåligt skick.

Hälsar till de på korten med en härlig slänggkyss och lägger kortet till mina samlingar i en kär gammal sekretär.

@ Ann-Britt Berglund

27 januari 2022