Fru Fortuna (fiktivt)


Sitter och bläddrar i en veckotidning under tiden jag väntar på att bli uppropad hos folktandvården. Av någon konstig anledning fastnar min blick på en kontaktannons i veckotidningen.

Änkeman och lantbrukare med tre utflugna barn och en ålderstigen labradortik söker en jordnära kvinna i sextioårsåldern. Ett plus är om du gillar djur och natur. Humor och glädje är också ett extra plus. Hör av dig snarast.

Det rycker till av förväntan inom mig. Ser mig omkring men ingen i väntrummet ser på mig för de har för mycket att göra med sina mobiler. Snabbt river jag ur kontaktannonsen. Precis när jag hade stoppat ned den lilla lappen i min väska blir jag uppropad.

Efter tandläkarbesöket snabbar jag mig hem. Slänger ytterkläderna efter vägen in till matrumet. Drar snabbt ut lådan där brevpapper finns. Spänner en penna nästan i flykten.

Börjar att skriva.

Såg din kontaktannons i en veckotidning hos folktandvården. Visserligen är tidningen gammal men jag gör ändå ett försök för att få kontakt med dig.

Det kändes som att du skrev till mig. Kan inte förklara hur jag menar men mitt hjärta hoppade till av förväntning. Det var som att jag fick ett tecken om att du är den jag söker.

Jag har nyss fyllt sextio år. Är liksom du ensam. Blev änka för två år sedan. Älskar djur och natur. Saknar än vår fina schäferhane som gick bort strax efter min man. Han hette Charm, passande namn för det var just det han var. Charm blev tretton år.

När min man dog så var jag tvungen att flytta från vårt hus i en by utanför staden. Jag trivs inte i staden. Jag saknar djur och natur.

Två utflugna barn har jag men ännu inga barnbarn.

Känner du som jag så slå mig genast en signal. Du ser mitt mobilnummer i detta brev.

Fort på med ytterkläderna och ut igen för att posta mitt brev.

Dagarna tycks snigla sig fram men så ringer han med stort H en kväll.

Vad vi pratade. Allt kändes så rätt så rätt. Vi bodde bara några mil från varandra så vi kom överens om att träffas redan i morgon kväll.

Mannen med stort H heter Hans men kallas Hasse av alla.

Det är med darriga ben som jag inväntar Hasse. Maten är klar och vinflaskan är öppnad.

Nu ringer det på dörren.

Hjärtat bankar hårt.

Öppnar dörren och ser en man helt i min smak. Jordnära och enkel och med de snällaste ögon jag har sett. Han ler vänligt och sträcker fram en vacker blombukett.

Vi äter och vi pratar och allt känns så rätt. Kan det verkligen bli så här enkelt?

Jag frågar om Hasse vill sova över i gästrummet och det vill han.

Vi sitter upp till småtimmarna och bara pratar och pratar med vi smuttar på vinet.

Alltså vilken man!

Jag är kär efter några timmar. Vad har gått åt mig? Jag uppför mig som den värsta tonårstjejen.

Allt var lika enkelt och trevligt morgonen efter.

Törs jag säga att jag följde med Hasse hem samma dag ”ler”.

Sen den kvällen är vi ett par. Jag flyttade hem till Hasse i hans jordbruksfastighet. Givetvis så hjälper jag till med djuren och allt som tillhör gården.

Hasse hade fått andra brevsvar men inget som han direkt fastnade för. När mitt brev kom så kände han att här är kvinnan som jag vill leva med.

Tänk vad ödet kan blir rätt ibland!


© Ljusletaren

19 september 2019