Vi besökte ankdammen (fiktivt)


Första sommardagen med sol och härligt blå himmel. Lisbet kände att hon hade ett stort behov av att träffa sin mamma. Visserligen var hennes mamma dement men en längtan efter att se henne var ändå behövlig.

Bara få stryka på sin mamma. Låtsas höra vad hon säger på sitt numera konstiga språk. Kanske hjälpa henne att sätta sig i en rullstol och sen bara köra ut henne i detta vackra sommarväder.

Ja, så får det bli idag!

Lisbet trallar glatt då hon kör till vårdhemmet där hennes mamma nu bor. Hon hoppas så mycket på att det ska vara en bättre dag så att hennes mamma känner igen henne.

Hoppas, hoppas gnolar Lisbet högt i bilen.

Hon parkerar bilen på vårdhemmets parkering. Har inte tid att ta hissen utan springer glatt alla tre trappor upp.

Nickar glatt och småpratar lite med personalen och går sedan in till hennes mammas rum.

Som en liten fågelunge ligger hennes mamma på den bäddade sängen med en filt över sig. Hon skiner upp som en sol då hon ser Lisbet. Sätter sig upp i sängen.

Lisbet kramar om sin mamma och vaggar henne lite långsamt. Mamma svarar henne på ett konstigt språk samtidigt som glädjetårar rinner ned för hennes kinder.

Idag ska jag dra ut dig i rullstolen och du ska få se på ankorna i ankdammen. Det blir väl bra mamma? Hennes mamma viftar med händerna av glädje och säger något igen som inte Lisbet förstår.

Lisbet hjälper sin mamma in i rullstolen. Hennes mamma är redan klädd men behöver en kofta och en filt. Det fixar Lisbet fort.

Personalen vinkar glatt till de båda. Det går fort och enkelt med hissen ned till entrén.

Allt är grönt och fint och solen värmer på bra. Hennes mamma blundar och Lisbet ser vad hon njuter av allt.

Snart är de nere vid ankdammen. Där är det fullt av ankor i dammen. Några personer matar fåglarna. Det är fridfullt och lugnt på denna vackra plats.

Helt plötsligt blir hennes mamma arg. Hon är så arg att hon rister i hela kroppen. Skriker rakt ut på sitt eget språk. Försöker ta sig ur rullstolen. Lisbet skäms när andra personer tittar på dem och undrar. De vet inte att hennes mamma är dement.

Det går inte att lugna hennes mamma. Lisbet har fullt sjå med att trycka tillbaka sin mamma i rullstolen och att snabbt ta sig tillbaka till vårdavdelningen.

Personalen står beredd när de landar med hissen på rätt avdelning. Hennes mammas röst och språk hade de känt igen direkt när hissen startades.

De tar vant emot henne. Kör in henne till hennes rum. Ger henne en tablett. Hjälper henne till sängen och brer om henne. Snart är hennes mamma lugn igen och Lisbet lämnar henne med gråt i halsen.

Att sörja en människa som lever och som är så fin och go egentligen är svårt.

Hon vet att hon blir lika uppriven varje gång hon är här men det är ju ändå hennes mamma. Mamma sörjer inte det har hon allt fått lära sig. Det är få gånger som hon visar att hon känner igen Lisbet.

Allt började så bra idag men slutade ändå med minnen som Lisbet inte vill ha bevarade.

Personer som är dementa lider innan sjukdomen helt har brutit ut sen är det de anhöriga som får lida.

Tur ändå att hennes mamma är på ett bra vårdhem för hon har läst många skräckhistorier om hur vissa dementa kan bli behandlade.

Hon måste lära sig att så här är sjukdomen och det rår inte hennes mamma för. Svårt att inse men hon måste inse det så hon inte blir så ledsen varje gång.


© Ljusletaren

12 juni 2019