Lite djupare och … (Fiktivt)


Nu kommer du med mig annars ska du få smaka på andra bullar skrek pappa till mig. Jag stretade emot. Gallskrek. Ropade på hjälp flera gånger.

Ingen brydde sig trots att vi var i ett stort varuhus. Alla snabbtittade och vände sen snabbt på huvudet och skyndade sig hastigt ifrån oss.

Min huvudsvål ömmade av min pappas hårda grepp. Det hade till och med lossnat några hårtussar.

I min pappas ögon lyste det av hat och förnedring när han knuffar mig hårt mot utgången. Jag ser något blänka till och innan jag fattar hur det gick till är jag knivstucken.

Blodet forsar ur min kropp. Jag blir helt i chock.

Personer rusar till och pappa släpper mig och springer bort i blixtens fart.

Någon trycker sina händer mot det öppna och gapande såret i min bröstkorg. Jag försvinner in i ett mörker.

Någon har faktiskt ringt efter ambulansen och ambulanspersonalen jobbar idogt för att få igång mitt hjärta igen. Till slut slår det igen men hinner stanna ett par gånger till i ambulansen innan vi når fram till lasarettet.

Polisen har min anmälan inne sen förr om hur rädd jag är för att min pappa ska mörda mig. Min familj säger att jag är oren som bär på detta barn. Jag som skulle giftas bort med en dubbelt så gammal änkeman från mitt eget land.

Jag och Pär hade bosatt oss i en stad långt uppe i norr men hade nu varit hemma över jul hos hans släkt. Det var rena rama oturen att jag och min pappa råkade träffas denna dag.

Det går inte att leva rädd för resten av livet och jag hade därför trotsat alla varningar och gick ut ensam denna dag. Visste med mig att mina släktingar hade koll om jag skulle komma till denna stad igen.

Pär bara grät och grät när han fick beskedet om att jag var knivstucken och kämpade för mitt liv. Han var orolig för mig och han var orolig för vårt barn. Läkarna gjorde allt för att rädda oss båda två.

Efter några dagar vaknade jag upp ur medvetslösheten. Pärs lycka går inte att ta miste på. Min hand letade sig försiktigt ned till min växande mage. Då kände jag något som fick mina ögon att spärras upp av förvåning.

Pär trodde att jag hade blivit sämre och ringde därför på larmklockan efter hjälp. Personalen springer hastigt in. Alla ser nu hur jag gråter av lyckotårar. Jag säger med svag röst: ”Babyn sparkade”.

Nu kommer även överläkaren in. Det är ett under att vi räddade dig och babyn. Din hjärtskada var djup men vi lyckades rädda er. Babyn är frisk för det har vi kollat upp. Det enda som är ett men är att du hädanefter måste gå på täta hjärtkontroller. Dessutom ska du noga övervakas när det är dags för er baby att födas.

Min pappa fick fängelse i flera år.

Jag och min familj fick skyddad identitet och vi flyttade dessutom till ett grannland. Vår välskapta son är nu tre år. Förlossningen gick bra trots att mitt hjärta inte är riktigt perfekt. Nu väntar vi dessutom på att ett nytt kärleksbarn snart ska födas.

Saknar min familj något så gränslöst. Jag vet att detta med hedersmord är något som släktingar tvingar sina släktingar att göra trots att de inte vill det.

Vi besöker aldrig min makes familj utan de får komma hit eller att vi gemensamt åker någon annanstans.

Jag hade tur som överlevde trots allt.


© Ljusletaren

11 januari 2019