Tio stycken blodröda rosor. (Fiktivt)


"Ska du avskaffa mig precis som du håller på att avskaffa dig själv?"

Tårarna sprutar ur Sabinas ögon. Hon snörvlar och skriker ur sig sina ord.

Ove raglar till där han står vid diskbänken i det moderna köket. Han tar emot ovettet utan att röra en min.

Svara mig Ove ber Sabina lågt. Jag vill inte se på hur du kväver dig långsamt till döds med dina tabletter. Du måste få hjälp med att åter börja leva igen.

Ove går tyst fram till köksbordet. Öppnar pillerdosan och kastar snabbt in mer av lugnande tabletter.

Sabina konstaterar för sig själv att han ser ut som en manisk robot. Äter, sover och äter och sover. Tabletterna har dessutom gett Ove en större kroppshydda.  

Dessutom så hjälper inte tabletterna längre med att döva hans ångest och då dricker han sprit. Då blir Ove som hin håle själv. Skriker och gormar och hotar om att hon ska få stryk. Men än så länge har det inte hänt förrän igår.

Sabina fick ett kraftigt slag så att hon åkte in i den fina spisen.  Huvudet landade i handtaget till ugnen.  Ugnsluckan gick till och med sönder.

Sabina ligger helt utslagen på golvet med glassplitter över sig. Ett stort jack gapar djupt i hennes panna.

Det ringer och ringer på deras lägenhetsdörr och Ove öppnade till slut dörren maniskt.

Ove reagerade inte ens när Maggan ringer 112. Amulansen hade åkt iväg med Sabina. Hon fick sy tjugotre stygn.  Fick med sig värktabletter hem.

Maggan hade hämtat henne och kört henne hem.

För en gångs skull fanns poliser i deras närhet när de kom in i deras lägenhet. De flyttade på sig respektfullt när Sabina fyllde sin resväska. Sedan bad hon om att få ett sista samtal med Ove och det fick hon.

Hon visste att det var chanslöst att nå honom i detta tillstånd men hon ville ändå försöka.

Tyst säger hon till Ove att hon älskar honom men att hon inte kan stanna kvar. Ove tittar tomt på henne.

Samtidigt som hon går tar poliserna med sig Ove till häktet.

Sabina önskar att Ove äntligen ska få rätt vård.

Hon får sedan höra att han släpptes ur häktet på grund av för få bevis. Men såg de inte hennes blod i köket och såg de inte hennes  huvudskada?  Trodde de inte på akutläkaren?

Det enda Ove blev tvingad till var att gå till en ny psykolog som i sin tur skrev ut ännu mera medicin.

Sabina står nu vid Oves grav. Stryker varsamt med sina fingrar på gravstenen. Tårarna rinner. Hon mumlar för sig själv "Hur kunde du bli så olycklig?" Allt var så rent och fint våra första år som gifta?

Nu bär jag inte vårt kärleksbarn utan en annan mans barn. Jag älskar denna man men kommer aldrig att glömma av dig älskade Ove. Med rätt vård kanske du hade levt idag säger Sabina och lägger ned tio stycken blodröda rosor på hans grav.


@ Ljusletaren 

5 januari 2019