Vad vet vi om livet egentligen? (Fiktivt)

Jag har en sak som följt med mig hela livet. Var jag än har flyttat så är denna lilla sak med mig. Den har inget pengavärde men är ändå så rätt för mig. Vet inte hur många gånger jag har smekt och talat till denna fina gåva.

Det började en gång då jag var mycket liten. Jag tyckte om att gå undan och vara för mig själv. Lekte ofta med smörpappret som var guldigt och fint. Glömde av tid och rum och var helt inne i underbara sagor med salsliknande golv och vackra tak. Själv var jag klädd i en fin prinsessklänning. Mitt guldiga smörpapper som var lindat som små kulor var guldpengar som jag kunde köpa saker för.

Hur många gånger som mamma väckte upp mig under mina dagdrömmar minns jag inte. Dessa tråkiga avbrott betydde att jag hade försummat något som hon behövde hjälp med.

Jag var väluppfostrad och gjorde det jag skulle men kokade inombords för att jag inte fick drömma mig bort. Ja, ja, snart var den ilskan borta och jag var mig själv igen och log och var riktigt glad.

Åren går och jag har nu blivit lite äldre. Drömmer fortfarande om smink och fina kläder. Denna sommar skulle vi få långväga gäster och det skurades och pyntades hemma. Jag längtade att få se vad det var för människor som skulle komma.

Snart rullar det in en flott bil på vår gård. Jag ser flera olika väskor på deras takräcke. Ser deras hjärtliga ansikten. Mamma kramar och pussar alla dessa fyra människor. Skjuter fram mig och säger se så stor Anna har blivit. De kramar och pussar mig och jag blir vimmelkantig av deras välkomnande. Har inget minne av att jag har sett dem förr. De berättar att jag var så liten då att jag inte minns det.

Det var två kvinnor och två män. Jag drogs med en gång till en av kvinnorna som heter Mary. Hon hade ett lugn inom sig. Gick ofta undan liksom jag brukar göra.

Vi blev kompisar trots vår åldersskillnad. Jag visade Mary runt där jag brukade gå. Vi satt ofta vid bergets fot och resonerade.

Mary berättade så fina saker om sitt liv. Hon invigde mig in i det andliga. Alltså vad jag kände mig rik att få lära mig saker om jord och natur. Likaså att inte vara rädd för de figurer jag brukade se då och då. Det kändes som att jag hade stigit in igen till sagornas liv.

Innan alla åkte hem så ville Mary att jag skulle få något av henne som minne. Hon tog fram en gnistrande genomskinlig sten och berättade att hon hade lagt in sin energi i stenen. Denna sten skulle rena mig från ondska och hat. Jag skulle bära stenen nära min kropp varje dag. När månen var full skulle jag rena stenen genom att lägga den på fönsterbrädan så att stenen gjordes ren av månens sken.

Denna gåva har jag alltid runt min hals. Jag har fått byta halsbandet i bearbetad hud flera gånger.

Har hört att denna Mary inte finns längre och det förvånar mig inte för jag har sett henne ett par gånger i gryning eller skymning.

Behöver jag säga att jag känner mig beskyddad och att denna gåva är det allra finaste jag någonsin har fått.

Det sägs att allt glimrar och det är sant men lägger man till kärlek till det då blir gåvan ovärderlig.

© Ann-Britt Berglund

23 november 2021