Uppbrottet är nära


Så fort de har stuvat undan det de hade diskat så tog Luna fram en stor urinblåsa från ett djur. Den var noga ursköljd. Luna satte fast urinblåsan i ett träställ som hon hade på bordet. Hämtade lite kallt fjällvatten från trähinken som stod nedanför bänken i rummet.

Försiktigt häller Luna lite vatten från träsleven i urinblåsan som hängde fritt i trästället. Aila såg hur urinblåsan utvidgades längst ned där vattnet fanns.

Luna böjer sig fram och blåser in varm luft i urinblåsan som regerar på en gång och visar upp ett himmelskt änglaspel.

Änglarna dansade för fullt med höjda vingar. Aila såg bara ett vacker vitt sken i urinblåsan.

Luna frågar dem om de vill visa Luna och Aila den närmaste framtiden. Fort drar änglarna bort sina vingar och drar sig helt undan.

Bilder visas i rast takt för dem båda. Denna situation är overklig för Aila så hon har svårt att få ett begrepp om vad allt handlar om. Däremot Luna ler med hela ansiktet och hummar med.

Snart kommer änglarna fram igen för att ta farväl.

Allt är sig likt i urinblåsan.

Luna berättar att detta guldvatten är vi rädda om. Det ska spillas ned på en bördig och givande örtplats. Kom med så får du se säger hon samtidigt som hon krokar av urinblåsan från träställningen.

Båda kvinnorna går ut tillsammans. Luna pekar på Kvanne som växer en bit bort från fjällstugan. Denna växt är enormt viktig. Luna säger ; ”När kvanne blandas med renmjölk ökar hållbarheten på mjölken och samtidigt ger kvannen mjölken en speciell smak. Som medicin är kvanneroten en allmänt stärkande medicin mot förkylningar och lindrar även köldskador och öronvärk.

Luna mumlar några böner och spiller försiktigt ut guldvattnet över kvannen. Vänder sig mot alla väderstreck och tackar för det hon har fått se och vad hon kommer att få av denna kvanneväxt.

Denna sommar bara springer sin väg. Aila vill inte att det ska ta slut för här trivs hon så bra och Luna har lärt henne så mycket.

En morgon säger Luna att det luktar snö och Aila bör genast packa ned sin läkeväska och ge sig av. Luna ger henne en vacker gångstav gjord av ett renskelett. På gångstaven är det inristat olika symboler som inte Aila förstår.

Aila står nu och ska ta farväl av Luna som har pekat ut vilken riktning hon ska gå. Gångkäppen känns trygg och säker i Ailas hand. Luna säger att om du råkar ut för fara så ska du stöta med staven tre gånger i marken för att få hjälp.

Snart ser Aila sin vän Luna som en liten, liten prick vid fjällstugan.

Med raska steg går Aila stigen fram. Inga hinder verkar omöjliga där hon går. En liten fågel flyger hela tiden vid hennes sida.

Aila tänker precis gå över en ranglig hängbro när den lilla fågeln distraherar henne. Varje gång Aila tar ett steg ut på hängbron är fågeln där och irriterar henne.

Till slut blir hon så less på fågeln att hon säger att du får väl som du vill då och går en omväg för att ta sig över fjällbäcken.

När hon åter kommer fram till hängbron på den andra sidan om fjällbäcken ser hon hur hängbron fladdrar i två bitar. Aila drar snabbt efter andan och sedan vänder sig Aila om i alla väderriktningar och tackar för hjälpen som hon fick av den lilla fågeln som nu är spårlöst borta.

Dagarna är korta här uppe i fjällvärlden och snö är på väg. Var ska Aila ta vägen i natt för att få skydd? Då ser Aila en grotta som kan ge skydd över natten.

Noga kollar hon upp så att inga vilddjur har gjort anspråk på grottan. Ingen har varit i grottan på länge ser hon och gör snabbt upp en liten eld. Sopar bort lite torrt skräp. Lägger ut renfällen invid eldgropen. Tar fram lite torkat kött och rent vatten. Äter njutningsfullt och dricker det goda vattnet.

Innan hon somnar tittar Aila ut där hon ligger skönt på sin renfäll. Ser en förtjusande natthimmel. Varje stjärna tycks blinka till henne. Sömnen kommer smygande snabbt och skönt till Aila.

Aila sover gott när hon väcks av mystiska ljud.


@ Ljusletaren

31 december 2019