Inte bara en fara


Båtvirket har börjat rämna. Vatten har börjat sippra in. Människorna sitter på däck och försöker att hålla fast sig så gott det går i stormen.

Zando har knutit fast deras barn intill sig själv. Många har följt hans exempel.

Var är hjälpen tänker Aila?

Det enda hon hör är stormen och vågorna och knaket från båtvirket.

Aila faller på knä och ber och ber. Ljuset omsluter henne. Alla tittar förvånat på Aila.

Aila ställer sig upp och tar med sin stav. Går fram till fören på båten. Kliver upp på relingen. Zando vill resa sig upp för att rädda Aila men det går inte när alla deras barn sitter fastkedjade i honom.

Regnet piskar Aila i ansiktet. Hon är när att ramla. Nu tar hon upp sin stav. Pekar med den i den färdriktning de ska till. Mumlar ord på ett språk som hon själv bara förstår. Vattnet delar på sig. Det finns en väg för dem alla ut ur denna båt som nu har slagits sönder.

Aila är mörk i ansiktet av ansträngning men ropar; ”Lossa på repen och följ mig när jag hoppar ned från båten. Några vuxna får hoppa först för att sen kunna ta emot allas barn.

Snart går det en förskrämd grupp efter Aila på vägen. Havet finns på båda sidor om dem. Aila ropar igen; ”Vad ni än gör så vänd er inte om.”

Aila vet att havet förbinds återigen när de har gått en bit. Skulle alla se det så skulle de bli ännu räddare.

Barnen har börjat knota för att det är så långt att gå. De vuxna turas om att bära barnen så att de slipper gå.

De har gått från tidig morgon till sen kväll men nu är de framme på land. När den sista personen kliver i land hör det ett stort gurgel när havet blev helt igen.

Vi måste be och tacka säger Aila.

Alla mumlar tacksamhetsbönen och sträcker upp händerna i skyn i alla väderriktningar.

Människor springer mycket förfärade mot Aila och hennes grupp av människor. Vi såg vad som hände och vi tror knappast våra ögon men här står ni alla. Ni är räddade.

Kom upp till vår stora trälada. Där finns mat och värme och trygghet. Vi har till och med små avdelningar för gäster.

Det luktar gott i den stora träladan. Fort visas de till det långa träbordet. Snart är det fyllt av skålar och goda drycker.

Aila ställer sig upp och säger till sin grupp av människor att inte äta för mycket. Dela upp maten i flera omgångar. Magen kan annars protestera.

Kvinnorna i träladan vill visa var alla kan sova. Olma tar med sig Leca, Sali, Doza och Lama. Andra mammor tar sina barn i hand och följer efter Olma.

Mörkt, rent och varmt är det i sovsalen. Varje rum har en trävägg emellan sig. Ett skynke är uppsatt för att slippa insyn.

Nu sover barnen gott och tryggt. Kvinnorna går tillbaka till det stora rummet där de satt och åt. Där brinner en skön brasa.

Alla vill veta om deras äventyr men Aila frågar om hon får vänta till i morgon med att berätta allt. Hon och hennes grupp av människor är mycket trötta.

Givetvis säger en stor kvinna som tycks vara ledaren. Vi är dåliga värdar som inte har tänkt på det. Nu går vi till sängs och i morgon är det en ny dag.

Aila ligger bredvid Zando på fällen. Barnen ligger tillsammans på en annan fäll i samma rum. Zando stryker lätt på Ailas kind. Säger sen; ”Tänk att du räddade oss.”

Aila är tyst.

Varför övergav gudarna mig viskar hon tyst till Zando.

Du är klok och stark min kvinna. Du är fylld av kunskaper. Du är kunnig och det visade du idag med din stav.

Aila ler. Min kloka och visa man.

Du har rätt.

Jag är stark nog för att ta hand om det som händer och sker de mina.

Kom nu min älskade Zando för nu vill jag uppleva njutningen.

Nu ler Zando.

Deras njutning blev återigen en explosion av stjärnor och ljus.

Hela träladan andas av frid och ro och av sovande människor.

Aila och hennes följe vaknar av knorrande magar. Det luktar gott ända till deras små krypin. Fort på med kläder. Ut i det natura för att göra sig av med nattens påträngda behov.

In i stora salen. Där ångar det av gröt och äkta komjölk.

Den stora kvinnan presenterar sig som Indy. Hon är ledare i sin by. Berättar att hon har sett att en grupp människor skulle komma till deras by via urmodern.

Aila börjar berätta om båtresan och hur båten hade brutits sönder. Visar upp sin käpp som blir väldigt noga inspekterad. Dessa människor blir helt förvånade när Aila berättar om hur havet delade på sig och räddade dem helt.

Indy vill att de ska bo hos dem i några månader så att de kan bekanta sig riktigt plus att de kan vila upp sig från allt som har hänt dem.

Aila lovar Indy att ett kort tag kan de stanna men inte i flera månader. De är ett vandrande folk och de har ännu inte kommit till platsen som är ämnad för dem.

Indy nickar förstående och säger sen att i kväll ska vi ha fest för det är ni och vi värda.

Snart doftar det återigen av mat och olika kryddor. Jästa drycker plockas fram. Alla utom barnen får smaka på den drycken så mycket de vill.

Det skrattas, det dansas och det äts och dricks.

Indy är inte försigkommen av sig utan frågar Aila om hon får ta Zando med sig för att njuta av njutningen. Aila blir likblek. Ingen får röra Zando och hur ska hon svara Indy utan att förarga henne.

När Indy vänder sig om för att sluka Zando med sina villiga ögon så smyger Aila in lite av en sömndryck i hennes mugg av jäst dryck.

Aila ler vänligt mot Indy och frågar om de kan prata lite till innan hon ska få tillgång till Zando. Indy skiner upp som en sol och säger att det är klart att vi ska prata lite till innan jag får njuta med din man.

Zando har märkt att något är i görningen. Samlar ihop barnen och ber dem vänta utanför. Viskar till en från gruppen att de ska ge sig av. Fortsätt och sprid detta till alla i vår grupp.

Snart sover Indy gott med munnen öppen vid det stora bordet. Aila säger högt att nu måste vår grupp gå ut för att göra tacksamhetsbönen.

Det är knappt någon hör för det skrattas och dricks hela tiden.

Fort säger Aila; ”Vi måste iväg igen. Bär barnen och smyg efter mig”.

De går hela natten lång. De blir rivna av ros och törne men vägrar att stanna upp.

Snart ser de ett ljus som välkomnar alla.

De går in i ljuset.


© Ljusletaren

12 januari 2020