Ett hemskt sms kom till mig (Fiktivt)


Sabina minns det som att det var igår när hennes mammas sms nådde henne. Där stod det att hennes mamma hade blivit dömd till fängelse.

De flesta slutade att vara med mig när jag berättade för dem att min mamma satt i fängelse. Det var som att allt var mitt fel.

Tänk er att jag bara var tolv år då detta hände. Klockan var runt kvart över elva. Jag kunde inte äta mat för jag var helt förstörd.

Eftersom mamma hade ensam vårdnad om mig så fick jag flytta hem till min moster under min mammas fängelsetid. Barnen i det området fick snart veta via skvallervägen att min mamma satt inne. De undvek mig totalt.

Jag var helt ensam. Saknade min mamma trots att jag hade det bra hos min moster.

Det var enormt svårt att kunna besöka min mamma för det var nästan ingen som ville köra mig dit. Alla kontroller för att träffa min mamma var också besvärliga. Sedan att lämna en ledsen mamma kvar i fängelste fick nästan mitt hjärta att brista.

Tur att mamma och jag var så tajta. Vi räknade tillsammans ned dagarna tills hon skulle vara fri.

En gång dömd – alltid dömd. Dessutom så blir hela familjen dömd. Jag har läst mig till att det är cirka trettio tusen barn i Sverige som har sin förälder/föräldrar i fängelse eller i frivård.

När mamma kom ut ur fängelset hade vi inte kvar vår lägenhet. Inte gick det att få hyra någon ny lägenhet för att min mamma hade suttit i fängelse.

Till slut så fick vi hyra ett skabbigt hus av en bekant till min moster. Det var ett dragigt hus. Mamma hade dessutom tappat sitt jobb och något nytt jobb gick inte att få.

Socialen försörjde oss. Bara det är skamligt nog. Dessutom så ville ingen vara med mig i skolan.

Det gick som det brukar när man inte får någon hjälp. Mamma började med att dricka. Hon var full varje dag när jag kom hem från skolan.

Jag började skära mig med ett rakblad för det gjorde så ont i bröstet och den smärtan ville jag känna på min kropp.

Ingen brydde sig om mig. Min moster var snäll när jag bodde där men hon visste inte hur hon skulle göra för att förklara allt för mig.

Ingen från fängelsevården brydde sig om de intagnas barn. Skolan eller socialen gav bara blanka tusan i mig.

Det som räddade mig var valpen. Mamma hade blivit vän med en kvinna i fängelset. Den kvinnan och hennes man hade hundar. En tik hade fått valpar. Mamma och Kristina (som kvinnan heter) kom överens om att jag skulle få denna valp för att bli glad.

Vad jag älskade denna Snuffe. Han var helvit med en svart teckning runt ett öga. Den hunden fick ta emot många kramar och tårar.

Snuffe och jag hängde ihop i vått och torrt. När jag började gymnasiet så var allt glömt om min mamma. Visst kunde det skvallras men jag blev inte längre utstött.

Mamma hade slutat upp med att dricka och hade träffat en ny man som var bra för både henne och mig. Håkan såg alltid till vårt bästa. Till slut flyttade vi alla till Håkans hus.

Nu går vi alla och väntar på att vi ska bli en familjemedlem till. Min mamma ska föda vilken dag som helst. Nu först känner jag mig riktigt trygg.

Hur framtiden blir har jag inte en aning om. Men jag har mamma, Snuffe, Håkan och snart ett syskon.

Fast jag grubblar ofta varför det inte skrivs och talas om vi barn som drabbas så orättvist när en förälder sitter i fängelset. Vi har inte gjort något men ändå straffas vi?


© Ljusletaren

25 januari 2019