Gestalten tog form av mig själv (Fiktivt)


Det har vräkt ned massor av snö dessa dagar och gör så än. 


Världen är helt förtrollande vacker. 


Jag tycks se vackra och snöklädda änglar lite varstans i allt detta vita.


Går i djupa tankar om livet. Med andra ord helt nöjd.


Endast en bil har kört på den stora och oplogade vägen.


Ser kvarlämnande djupa hjulspår i vitt.


Allt registreras av mig i min vackra och snöiga värld.


Njuter.


Ett stort vitt snömoln kommer helt från ingenstans emot mig.


Molnet tar form och blir till en gestalt av mig själv.


Jag rycker till och tar ett snabbt steg in mot vägkanten. 


Tur det, för en röd bil nästan smeker mig med sin kalla plåt vid mitt högra ben. 


Inte ett ens ett motorljud hörde jag och inte ens en förvarning från bilisten om att här kommer jag.


Hjärtat rusar verkligen till och det tar ett tag innan det slår normalt igen.


Någon var med mig och det var nog det som räddade mig.


Snövärlden är trolsk och vacker. Framför allt mycket ljudlös.


@ Ljusletaren 

10 mars 2019