Lyssna. (Fiktivt)


Jag går försiktigt fram bland tallarna i den alltmera mörka skymningen. Kvistar bryts av och jag känner mig infångad av detta ljud.

Varelsen bakom mig smyger försiktigt. Jag kan känna dess sura andetag. Flämtande försöker jag göra mig alltmera mindre än vad jag är. Fast det är svårt. Ser bara raka tallar runt omkring mig.

Kommer jag mig bara till bäcken så vet jag av ett björnide där jag kan gömma mig.

Ryser och känner nästan den blodtörstiga individen nafsa mig i hasorna.

Äntligen ser jag bäcken. Hoppar över bäcken och ilar som en rem in i idet. Har jag tur så är det ledigt. Pust och stön. Skönt att jag är ensam i denna jordkula.

Bestialiska människan går med tunga steg förbi detta ide. Vänder sen och går fram och tillbaka som den värsta blodhund för att sniffa in mina doftspår.

Just som bjässen ska gå in i idet kommer en björn rusandes mot det svarta och mörka. Jag hör hur det morras och hur någon tjuter till och drar sig tillbaka.

Vågar inte titta efter utan trycker mig så långt in idet som det bara går. Trevar med fingrarna på den svala mörka jordväggen längst in. Hittar några små hål som jag sätter fingrarna i.

En gnällig dörr öppnas. Jag skyndar mig över till den andra sidan. Dörren slår precis igen när björnen kommer in i sitt ide.

Flämtande med skräcken i halsen andas jag ut. Försöker att få min andning jämn och lugn. Till slut har jag klarsyn igen.

Flämtar till.

Är hemma igen. Hur gick detta till?

Inte nog med det. Jag ser hur jag svävar och under mig i dubbelsängen ligger jag sovandes i sängen bredvid min man.

Plötsligt är jag tillbaka i min kropp igen.

Vad har hänt egentligen? Har jag haft en utomkroppslig själavandring? Men var kom denna hemska varelse ifrån?

Många frågor trängs och vill analyseras noga. Var det min egen mörkerrädsla som spelade mig ett spratt?

Jag är hemma tänker jag och kryper närmare min man i sängen. Suckar vällustigt och somnar snabbt.


© Ljusletaren

26 september 2020

Ps Första meningen från boken Bergens stjärnor av J0jo Moyes