Ett hopp tänds (fiktivt)


Nobelfesten går snart av stapeln. Jag tycker det är kul att sitta och titta på. Det är vackra människor i vackra kläder. Maten bärs in med elegans. Vår fina kungafamilj är underbar att se på. Det är tal och det är dans och allt glimmar och är så vackert. Stunden är som en saga med andra ord.

Sedan är det intressant med att se hur alla nobelpristagare tar emot sina priser. Fascinerande att lyssna till deras tal om det som de sysslar med. Många av dessa vetenskapsmän eller vetenskapskvinnor inger hopp inför framtiden.

Jag blir saligt glad när jag hör en av de kvinnliga nobelpristagarna säga ungefär så här; ”Det handlar om att medvetet stressa kroppens celler så att de själva stärker sitt försvar mot åldrande och sjukdomar.”

Jag förlorar mig bort i tankar. Tänk om allt är så enkelt? Tänk om det redan nu går att göra så här?

Känns som att jag redan nu har fått ett plåster på mitt sår. Jag inser att jag har varit på rätt väg som inte alltid följer mallen för att mota Olle i grind.

Ni förstår att jag har en obotlig sjukdom men jag gör allt för att bli fri från dess bojor. Läser och googlar mycket. Tänker på att det som naturen ger till oss kan väl inte skada en kropp? Försöker att äta och leva så rent det går. Och så nu dessa ord till min livsfilosofi ger mig ytterligare hopp.

Jag googlar allt om denna nobelpristagare. Ett plus i kanten är att hon är svensk medborgare. På något sätt lyckas jag till slut få tag på henne.

Alva heter hon. Hon är mycket motsträvig till att prova denna sak på mig. Hon vill inte stå till svars om detta inte hjälper. Jag försöker nästan tvinga henne att göra detta. Tar kontakt med socialstyrelsen. De är också ytterst tveksam till detta.

Jag vill inte bli yngre men jag vill leva många år till. Jag känner tro och hopp. Vad att göra nu?

Kontaktar olika länder och till slut får jag ett napp. Åker till det landet och Alva är redan där. Hon sätter igång behandlingen först när jag har skrivit på att detta är helt på mitt ansvar.

Det var en tuff period. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan men gav ändå inte upp. Sakta, sakta vänder allt. Snart är jag så relativt pigg att jag kan åka hem.

Det sjuka hade krympt ihop till små russin. Frisk blev jag inte men förlängde mitt liv med otaliga år.

Tack Alva för alla de år du gav till mig/ kram Signe


© Ljusletaren

5 december 2019