Pappa

Pappan själv var försvunnen, in i en demenssjukdom, men orden och stigarna förstod mig. Att få uppleva att sin pappa blir sjuk är inte bara ett helsicke för honom utan för mig också. Denna långa och självsäkra man som jag hade sett upp till så länge. Pappan som alltid fanns där med goda råd när jag hade råkat ut för något som gjorde mig ledsen. Han var min idol. Tiden innan han gick in i sin sjukdom var hemsk. Detta pladdrande om att det var tjuvar i huset. Grejor hade försvunnit och han visste nog vem det var. Ringandet dygnet runt. Hjälpte inte att jag sa att du har nyss, frågat om detta. Det hade han inte alls, sa han argt. Glömda spisplattor. Medicinen glömde han ideligen trots asken med uppmärkta dagar. Jag ringde också och påminde om tabletterna men det hade han glömt innan han la på luren. Tog med mig pappa för en demensutredning och det gav klart besked om demens. Skaffade hemhjälp men han vägrade att släppa in dem. Inga tjuvar ska in i mitt hem. Fick plats på hemmet men han vägrade att ens följa dit för att se. Totalt slut var jag. Blev till slut heltidssjukskriven. Mitt naturintresse hade jag som tur kvar och så fort jag kunde så sökte jag mig till skogen. Vet inte hur många träd jag har kramat om. Till sist var min pappa försvunnen in i sin sjukdom och jag fick äntligen in honom på ett hem för demenssjuka. Låter hårt men vilken lättnad. Måste erkänna att hade jag inte haft orden till hjälp under dessa år så undrar jag ens om jag hade suttit här och skrivit. Det är en sorg att se sin pappa sjuk men ännu värre att se hur han förändras till en skygg och argsint person. Nu när jag besöker min pappa är han i sin egen värld. Uppfunnit ett eget språk som ingen förstår. Nu när allt det värsta har lagt sig kan jag tänka på min pappa med glädje. Glad för att han lärde mig att vistas i naturen och att älska böcker. Även att uppskatta dikter och god musik. Pappa var dessutom en god människokännare. Han var väldigt omtyckt. Han kommer alltid att vara min idol.

© Ljusletaren

9 oktober 2018