Vem var dummast?

Att förutsätta att den som lyssnar eller tittar är lite dummare än man själv är ett stort misstag. Skäms gör Gunnar fortfarande. Hur i hela bomben hade han kunnat gå på så här? Allt började så bra med ett framträdande och han hade hela publiken med sig. Sen började de dumma frågorna som egentligen var så självklara att ett barn kunde förstå. Gunnar svarade först vänligt den äldre mannen som ställde alla frågor. Kände sen hur irritationen växte. Till slut ignorerade han mannen helt. Log överlägset mot den äldre mannen och frågade om det var någon annan som hade en vettig fråga att ställa. Gunnar slog till dövörat när den äldre mannen ställde ytterligare barnvänligare frågor. Sträckte på sig, drog till slipsen rakare, gungade fram och tillbaka för att visa sin pondus och överlägsenhet. Flinade hånfullt mot den äldre mannen. Gunnar ägde hela världen, trodde han. Döm om hans förvåning när frågestunden var över och den äldre mannen ville tala med honom. Mannen presenterade sig som professor Lorentz Karlsson som jobbade med beteendefrågor. Hans uppdrag var att kontrollera olika föredragshållares beteenden. Lorentz förklarade att om man visar sig vara större än vad man är så går inte budskapet fram till publiken. Det gällde att sänka sig under sin egen nivå för att fram sina budskap. Ingen fråga var för dum för att ställas. Gunnar var utan ord. Knallröd i ansiktet. Svettig och dessutom hade skjortan börjat att klibba. Med en ynkligare röst sa Gunnar att detta var en sann minnesbeta han hade fått idag. Ingen är felfri svarade Lorentz. Båda männen tog ett hastigt farväl av varandra.

© Ljusletaren

26 september 2018