Jonas möte i den mörkaste stunden (Fiktivt)

Jonas är helt slut. Detta med olästa läxor, bluff, fusk, inställsamhet, undertryckt ursinne och osande brakskitar präglade hans skoldagar.

Helst av allt skulle han vilja vara någonstans där ingen skulle lägga märke till honom.

Ångesten rev och slet inom honom. Hur hade det kunnat bli så här?

Han som egentligen är snällheten själv. Han som ömmade så för alla som blev utstötta.

Jonas hade fått ett pris då sexorna fick sina avgångsbetyg. Pris för att han han tog parti för de mindre och utsatta barnen. Han minns ännu föräldrarnas stolthet,  både över priset och de fina betygen.

Vad skulle de säga i år? Magen knöt ihop sig och illamåendet var strax där.

Tänk om han hade fått gå i den privata skolan som han hade önskat så hett. Nej, det har vi inte råd med svarade föräldrarna. Vi vet att det är mycket klagomål från den skolan du kommer att gå i men du som är så duktig och omtänksam kommer att klara av det.

Jonas hatade denna skola sedan första dagen och insåg snabbt att det gällde att följa med i ungdomarnas spelregler. 

Nu hade det gått så långt att han sov dåligt. Mörka tankar kom och gick. 

Till och med att han hade börjat googla om hur man tar bort sig på bästa sätt.

Jonas stannar upp, kräks flera gånger i höstgräset. Tårarna rinner. Magen kramar. 

Idag går det bara inte att gå till skolan.

Plötsligt kommer han ihåg den lilla olåsta ekan  som ligger i hans närhet vid badbryggan.

Mödosamt tar han sig dit. Får stanna då och då för att kräkas.  Mattsvetten rinner om honom. Huvudet är på väg att sprängas.

Jonas öser ur vatten från ekan. Sätter sig ned och ror och ror. Till slut låter han ekan lägga till vid ett kors på motsatt strand.

Här har han aldrig varit. Tittar upp från stranden och ser en träkyrka.

Någon vinkar till honom och han vinkar tillbaka. 

Sakta, sakta går han personen till mötes. 

Den unga och manlige prästen sträcker ut sina armar och Jonas går rakt in i hans famn.

Du är väntad!

I morse fick jag ett varsel om att det skulle komma hit en ung tonårspojke som var helt utmattad av mörkrets makter.

Kom och sätt dig på bänken här bredvid mig. Jag kommer att lägga mina händer på dig. Blunda bara och låt värmen nå dig.

Jonas känner värmen. Han ser ljusblixtar. Hans smärta luckras upp allt mera. Illamåendet, värken och ångesten är helt plötsligt borta.

Den unga prästen ber Jonas att öppna sina ögon. Jonas ser in i de mest kärleksfulla ögon han någonsin har sett. 

Prästen pratar och pratar och alla ord lägger sig som bomull i hans själ.

Snart är det kväll och prästen ber därför att Jonas snabbt ska ro hem.

Väl hemma så börjar han att berätta för föräldrarna om hur han har det i skolan. Han berättar också hur nära det var att han hade valt en annan utväg.

Jonas berättar om mötet med den unge prästen och om hur prästen gav honom kraft och mod att berätta om detta svåra.

Jonas föräldrar sitter bleka och chockade. De ställer sig upp och kramar och kramar om sin son. Tackar tyst den unge prästens som räddade deras sons liv.

Föräldrarna säger att nu ska en av oss vara hemma med dig resten av veckan för till den där skolan ska du aldrig mer.

På något sätt ska vi fixa pengar till den privata skolan som du vill gå i.

Skolan som du har gått i ska få stå till ansvar för detta. Det är banne mig deras skyldighet att du ska få prata med någon som ger dig samma hjälp som den unge prästen gjorde.

Äntligen fick Jonas sova gott! Det enda han funderade på vem den där unge prästen var? Han med det långa bruna håret och med de milda ögonen. Prästen som var godheten själv!

@ Ljusletaren 

29 mars 2019