Egen bild


En doft av rosor (fiktivt)


Laila älskar att gå bort till det lilla huset vid strandens kant. Där blommar just nu mormors alla vackra rosor i olika färger. Gräset är välskött av de nya ägarna. Huset är i toppskick.

Laila vet med sig att hon inte ska komma hit mer men hon kan inte slita sig från det gula huset med alla sina minnen.

En gång blev hon påkommen av de nya ägarna men de skrattade bara glatt. Hon var välkommen att gå dit så mycket hon ville så länge de inte var där.

Laila går nu ut på den nya bryggan. Sätter sig ned. Stoppar ned sina bruna ben i det sommarvarma vattnet.

Solen letar sig fram och smeker in henne med sköna och varma strålar.

Laila sjunker in i en sorts dvala. Hon hör hur måsar och fiskar tycks prata med varandra och hon förstår varje ord. Inte alls konstigt utan bara helt naturligt tänker hon.

Laila sjunker längre och längre bort och snart är hon bakom dimridån som avskiljer våra världar. Där står hennes mormor och ler. Vinkar henne till sig och tackar henne för att hon har sålt huset till så bra ägare och att hon är glad att Laila går dit för att minnas.

Laila kryper in i sin mormors famn. Känner igen den fräscha doften av rosor. Mormor stryker henne varsamt över hennes långa och ljusa hår. Laila känner hur sitt hjärta öppnas och hur mormor överför energier till henne. Hon uppfylls av stark kärlek.

Helt plötsligt vaknar Laila till på bryggan. Känner att rosdoften finns kvar omkring henne.

Vad hände?

Spelar roll tänker Laila för detta var så underbart att jag inte ens ska bry mig om att analysera sönder det.

Ställer sig upp på bryggan och går mot stugan och dess rosor och tar farväl av allt.

Laila har fått ett minne som ska bli den finaste juvel hon äger. Hon vet med sig att hon kan nå sin mormor och att hon kan nå dessa rosors doft precis när hon vill.

Huset och dess trädgård har gjort sitt för henne. De nya ägarna ska få en chans att uppleva det med sina egna minnen.

Laila känner hur hennes mormor stryker henne varsamt på kinden och säger tack och på återseende mitt älskade barnbarn.


© Ljusletaren

1 juli 2019