Gå under jorden eller … (fiktivt)


Ville ser sig omkring och det är en ful ovana sedan allt startade. Han och Louise hade kört på en kvinna och sedan så smet de från platsen.

Ville insåg sen hur fel det var när han läste att kvinnan hade omkommit direkt. Samvetet var oroligt liksom sömnen. Flera gånger hade han tänkt ringa och anmäla sig men straffet för smitning var högt.

Louise verkade inte ha något samvete alls. Det kan delvis bero på att hon var så kraftigt berusad då allt hände.

Fast Ville tycker det är onormalt att inte ha några känslor. En människa är en människa och att ha dödat en människa ofrivilligt kändes inte bra.

Maran var inte snäll på nätterna. Nattsömnen var inte alls som den brukade. Nu lutade det åt att han skulle flytta till USA. Louise sa:” Du gör klokt i att kolla om det över huvud taget går att vara där utan att gå under jorden?”

Ville har gått ned i vikt och en hel del faktiskt. Dels beroende på det som hände plus ängslan om någon hade sett hur olyckan hade gått till.

Pressen hade egentligen inte skrivit så mycket om detta. Det enda som har stått att läsa att en kvinnlig fotgängare blev påkörd på ett övergångsställe. Döden var ögonblickligen. Smitningsolycka stod det och inget mera.

Biljetten till USA är beställd. Boende är fixat. Eventuella planer på att komma undan rättvisan var också gjorda. Vad väntade han på?

Han hade även sagt upp sig på sitt jobb som försäljare. Sagt att han fått ett nytt jobb utomlands. Han var avtackad med blommor och allt.

I morgon skulle han sätta sig på planet för att flyga till sin nya hemadress ”over there”.

Detta dygns mörka timmar, var inte alls snäll mot Ville. Det var obeskrivliga maror med svettiga lakan. Svetten formligen rann nedför hans kropp. Tungan var snustorr. Ansiktet var sjöblött. Samvetete skrek hela tiden att han skulle erkänna och stå för det han har gjort.

Han såg Guds vredgade ansikte. Han så också den svarte le av glädje. Det var brännande slickande lågor samtidigt som Gud lyfte upp honom och smekte honom lugn.

Blixtar och dunder var det hela natten inom Ville. Till och med natten bestod av ett häftigt åskväder. Ville väntade bara på nådastöten.

Till slut skriker Ville att han inte står ut längre. Tar fram sin mobil och ringer polisen. Väntetid så klart! Han velar fram och tillbaka om han ska lägga på men samvetet vill inte göra så.

Polisen, vad har hänt?

Jag mår så dåligt. Jag vill erkänna en smitningsolycka med dödlig utgång.

Polisen tar sakligt emot alla uppgifter och säger att Ville ska bli kontaktad så fort som möjligt.

Det tog inte lång stund innan det ringer på hans dörr.

Ville öppnar.

Så innerligt skönt det var att få erkänna sin skuld.

Ville avbokar genast sin biljett och sin lägenhet i USA när poliserna hade lämnat honom.

Louise har inte en aning om att Ville har erkänt så hon blev ganska tagen när poliserna söker upp henne. Hon har inte ett minne av olyckan men vet att hon har åkt med Ville i bilen och hon minns något vagt om att de körde på något, men inget mera.

Ville känner sig fri som en fågel. Samtidigt lider han med kvinnans anhöriga som förlorade en kär familjemedlem.

Nu har faktiskt Ville tur för det fanns ett vittne till olyckan. När Ville kom körandes vid övergångsstället så sprang kvinnan med vett och vilja på hans bil. Hon ville inte leva längre och tog första tillfälle i akt för att dö.

Ville hade inte haft en chans att bromsa eller något. Kvinnan formligen kastade sig framför ett av framdäcken och dog på stört.

Det blev dagsböter och en prick i körkortet för smitning. Alla var förmildrande på grund av kvinnans dödslängtan.

Ville sover numera gott om nätterna. Då och då spelas filmen upp om hur allt gick till men livet måste fortsätta ändå.

Fel att de som har en dödslängtan sätter andras liv på spel. Att ofrivilligt döda någon människa går bara inte att glömma.


© Ljusletaren

7 juni 2019