Mamma är alltid en mamma (fiktivt)


Det tar ont i mitt hjärta att se min dotter Tove må så här illa. Men att vara hemma var inte ens att tänka på. Tove är ändå fjorton år och bör klara sig själv men mamma är ändå en mamma och oroar sig alltid.

Min lilla Tove tittar på mig med febriga ögon och säger mamma jag klarar mig. Jag har mobilen på sängbordet här bredvid min säng.

Tove lutar sig fram för att kräkas i den gröna hinken. Jag skyndar mig fram för att lägga min svala hand på hennes panna. Hon stönar till och så är det dags för nästa kaskad av kräkning.

Toves tårar rinner nedför hennes kinder. Ansiktet är likblekt men ändå så säger hon att jag ska åka iväg för att jobba.

Det är med tunga steg som jag anländer till mitt jobb. Allt känns fel på något sätt!

Givetvis så segar dagen i väg. Ringa hem törs jag inte om Tove skulle råkas sova.

Äntligen är arbetsdagen över. Jag tar mig inte ens tid för att handla. Jag vill fort hem till Tove. Direkt då jag öppnar dörren känner jag att något är inte som det ska.

Jag bävar för att öppna dörren in till Toves rum. Jag nästan skakar av rädsla. Jag torkar bort svetten från pannan och öppnar dörren.

Tove ligger i sängen med sin mobil och verkar vara inne i någon diskussion. Hon varken ser eller hör mig.

Jag harklar mig.

Hej mamma säger hon och avslutar sitt samtal.

Hur mår du säger jag?

Mår faktiskt ganska bra så länge jag ligger ned.

Kräks du fortfarande?

Nej!

Är du hungrig?

Ja!

Vad vill du äta?

Te och Brandts skorpor.

Jag fixar det säger jag och nästan dansar in i köket.

Alltså vilken tur att min mamma-känsla hade fel denna gång tänker jag medan jag småvisslar under tiden jag gör i ordning te och skorpor till min dotter.

Det blev en lugn kväll med tevetittande i Toves rum. Jag gjorde en tidig kväll efter denna oro. Tror vi båda var utmattade av det som hade hänt under dagen.


© Ljusletaren

20 februari 2020