Pulsen stiger (Fiktivt)


Naturslingan är totalt åtta kilometer. Finns kortare rundor men jag tar alltid den längsta rundan. Älskar att springa den för den är så kuperad. Älskar att känna dofter från myr och mark.

Fågelkvitter och andra ljud beblandas väl. Solen brukar leka tafatt med mig under gröna kvistar. Jag har ofta sett spillning av olika djur. Mest läskigt var det att se färsk björnspillning med lingon i. Jag kan tala om för er att den rundan gjorde jag på rekordtid.

Det är inte många som springer detta spår så jag känner mig så skönt avslappnad. Om någon kvist bryts av så vet jag att det är ett djur.

Denna dag så hör jag ett visslande och håret ställer sig rakt upp. Det kan väl inte vara björnen som är i farten? Trots det tar jag mod till mig och springer vidare.

Plötsligt rusar det ut två karlar på spåret. De tvingar mig att stanna. Mitt hjärta flyger upp i halsgropen av rädsla. Männen är hotfulla. En av dem säger till mig att du har inte har sett eller hört något. Jag nickar. Klämmer sedan fram att jag inte har sett eller hört något. Varsågod och spring vidare sa männen. Jag springer och springer och nu igen, på rekordtid. Ser inte till några män alls efter spåret på tillbakavägen.

Väl hemma så släpper chocken. Jag darrar som ett asplöv. Gråten är inte långt borta. Känner att jag måste ringa polisen trots allt, för detta är konstigt på många sätt.

Polisen säger till mig när jag kommer fram att de har redan har fått in ett larm om detta. Det gäller ett inbrott. Polismannen tar mina uppgifter i fall jag måste vittna i en rättegång.

Det var en stöldliga som reser genom hela landet och som nu åkte fast. Tack vare mitt detaljerande vittnesmål plus andras vittnesmål så åkte hela gänget fast. Det var totalt fem stycken män.

Jag springer fortfarande min slinga men så fort jag ser människor vid spåret hajar jag till. Men jag vet att dessa män är dömda och utvisade så jag försöker få ned min puls. Vinkar glatt till männen som märker upp slingan inför vintern.


© Ljusletaren

28 september 2020