Mörkrets rullgardin

När det är svårt att härda ut i sorgen går Carin in i rummet för att samla ihop känslor och tankar. Hon försöker att skriva något vid datorn men tårarna förblindar skriften. Vemodet har verkligen intagit Carin. Saknaden river och sliter i bröstet. Den hårda klumpen gör ont. Hon vill skrika rakt ut. Bannar ensamheten. Stora tycka-synd-om-mig-tårar fårar hennes redan fårade ansikte ännu mera. Livsgnistan är låg. Mörkret vill föra henne ännu längre in i djupet. Carin blir nästan rädd för sig själv trots att hon har upplevt detta förr. Inte bara en gång utan flera gånger. Alla ord som har blivit felsagda i hetsen tar hon fram i detta ögonblick. Onda ord känns som döden i hennes redan sargade själ. Vuxenmobbningen tär henne. Carin är en fri själ som uttrycker sig och gör på sitt sätt. Att vara falsk är inget som hon vet vad det är. Carin blir därför skrämmande för alla falska och skrattande människor. Äkthet är något som är ovanligt där Carin bor. Skratta ironiskt och vända ryggen till är något som folket ofta gör. Carin känner sig därför alltid utanför men vägrar att ge upp sin fria vilja. Hon torkar bort tårarna och går åter ut från rummet.

@ Ljusletaren

16 september 2018