Tror du på detta (Fiktivt)

Jag och Mia hade beslutat att vi skulle besöka kyrkans topp nu på morgonen. Vi skulle inte ta trapporna utan vi skulle ta hissen ända upp. Dels för att Mia hade lite gångbesvär plus att vi kände oss lite bekväma.

Vi kom överens att träffas vid kyrkan klockan nio noll, noll. Jag skulle ta med en fikakorg. Vi hade tänkt oss att stå på den franska balkongen och titta ut över staden med en kaffekopp i handen.

Vi går in i kyrkan och fram till hissens dörr. Läser att hissen nyligen är besiktad så vi känner oss trygga. Går in i hissen och trycker på knappen och hissen skakar till och startar. Det gnäller och rasslar. Helt plötsligt känner vi hur golvet lutar och hissen stannar tvärt.

Det knakar till igen och nu lutar golvet ännu mera. Vi blir stela av skräck. Hastigt tar jag upp mobilen för att ringa efter hjälp men det finns ingen täckning. Mia tar även upp sin mobil med det finns inte heller någon täckning för att ringa på hennes mobil.

Vi är helt utan kontakt där vi sitter längst in i ett hörn där det lutar minst. Minuterna tickar fram och ingen har ännu upptäckt att vi sitter fast.

Precis när vi hade hällt upp kaffet och har en macka i handen så slocknar lyset. Hissen gungar till igen och vi spiller ut kaffet.

Det känns som att vi har börjat glida nedåt. Mia ber och ber. Jag ber till våra skyddsänglar att de ska rädda oss.

Vi känner hur hissen kränger och åker sakta nedåt. Det känns som att något har gått av för nu lutar allt ännu mera.

Jag skriker rakt ut och undrar om det är på det här sättet som vi ska dö? Jag hör hur Mia gråter och ropar på de sina. Det är kolmörkt och otäckt.

Helt plötsligt ser vi två ljus. Ljuset når oss i sista stund innan hissen störtar ned i hisschaktet.

Ljusen omfamnar mig och Mia. Det känns som att vi bärs ut ur hissen och ställs ned på säker mark. Vi ser människor som förtvivlat försöker ta sig ned till hissen. De stirrar på oss som de har sett Ufon.

Prästen rusar fram till oss och frågar hur vi mår, vad som hände och så vidare. Med skallrande tänder berättar vi om det vi har varit med om.

Då får vi höra att det var fem stycken personer som hade kommit till kyrkan och som hade anat faran och hade bildat en kedja och bad för oss. De bad så innerligt att alla såg ett ljust sken som lyfte och åkte iväg.

Vi var räddade av änglar. Än var inte vår tid ute. Alla var tysta och insåg hur stort allt detta var.

Hissen blev avstängd för en lång tid. Vad som var felet fick vi inte veta. Men att åka hiss idag är faktiskt med hjärtat i halsgropen. Till kyrkans topp åkte vi aldrig mera. Vi går i så fall ända upp.

Tvivla inte på hur ljuset kan hjälpa dig när du tror att din sista stund är kommen.

© Ann-Britt Berglund

10 oktober 2020