Varför lyssnar ingen på mig? (Fiktivt)


Jag bad till Gud på kvällarna för att få lite lugn och ro. Jag bad då om en inre ro som skulle stärka mitt självförtroende. Ingenting hjälpte!

Den förbaskade hårda knuten satt fast i magen plus att jag var rädd och till och med jätterädd. Vad skulle jag göra för att återigen överleva denna dag?

Jag kröp ihop och gjorde mig så liten jag kunde i skolbänken. Lotta, röt magistern till mig. Här sitter vi raka i skolbänken. Magister Axel kom fram till min skolbänk och smällde till mig hårt på axeln med pekpinnen. Fort satte jag mig spikrak i skolbänken och rodnade samtidigt från ansiktet och ned.

Det var knäpp tyst i hela skolsalen för alla var rädd för magister Axel.

Min klump i magen växte och växte och jag kände ur tårarna började rinna nedför min kind. Vafalls sa magistern; ”Har vi lipsillar i vår klass?”

Jag ville bara sjunka ned i skolbänken och gömma mig helt men jag vågade inte. Jag hulkade till svar att så var inte fallet.

Lotta nu kommer du fram hit till mig ryter magistern. Magister Axel nyper mig i örat och drar in mig i skamvrån. Här får du stå och lipa resten av lektionen.

Alla barnen ser förskrämda ut där de sitter.

Jag är så rädd att jag håller på att kissa på mig av ren förskräckelse. Viftar med armen och frågar om jag får gå på toaletten. Nej, ryter magistern till svar.

Kan inte hålla mig, kan inte hålla mig.

Alla skrattar när de ser hur mitt kiss rinner nedför mina ben i skamvrån.

Magister Axel blir rent ut sagt förbannad. Han slår mig med pekpinnen över ryggen. Hösäck, lipsill och ett äckel som pissar på sig. Han är så arg att han slår mig mer och mer.

Till slut rasar jag ihop i mitt kiss. Ligger som en boll och skyddar mitt huvud från slag av pekpinnen.

Äntligen har något av barnen smitit ut för att hämtat en lärare. Det kom inte bara en lärare utan flera lärare. De överbemannar magister Axel. Fröken Karin tar mig i sin famn och gungar mig och stryker mig varsamt på kinden. Försök att resa på dig Lotta så ska jag hjälpa dig hem.

Jag gör en viljeansträngning och kommer mig upp. Fröken Karin leder ut mig till toaletterna. Ta av dig de blöta kläderna. Hon tittade på mig och sa att jag måste få fotografera dina blåmärken så att vi har bevis som kan fälla denna hemska karl.

Fröken Karin sa att jag skulle vänta på henne ett tag för hon skulle hämta sin kappa för att svepa in mig i.

Fröken Annika hade ringt min mamma så att hon var hemma när jag och fröken Karin kom till mitt hem.

Mamma storgrät. Kramade om mig. Grät igen. Nya pussar och kramar. Varför trodde jag inte på dig när du berättade om denna lärare? Fröken Karin sa samma sak. Jag hulkade bara.

Jag hade faktiskt gått till vårt lärarrum flera gånger för att klaga men ingen trodde på mig. Det var endast Gud som jag hade som tröst varje kväll.

Givetvis så hoppade magister Axel av från att vara lärare för resten av livet. Han blev också dömd till dryga böter. Vill minnas att han fick någon typ av samhällstjänst också.

I två år hade jag haft med denna magister att göra. Två hemska år av förnedring plus smällar av denna hemska pekpinne.

Mitt sista år i skolan blev relativt bra. Jag klarade faktiskt av att höja mina betyg.

Klumpen i magen försvann. Tilliten till vuxna smög sig återigen in i mitt liv men att helt lita på dem är en sak som jag fortfarande jobbar på.

Vad blev det sen av mig?

Jag är utbildad skolkurator. För jag vill försöka att se ett barn i tid för att rädda det barnet från fortsatta sår i sin själ under sina skolår. Det är svårt men jag försöker att vara så lyhörd som det bara går.

Gift är jag. Tre välskapta barn begåvades jag och min älskade man med.

Jag får ta tag i mig själv ibland för att inte överbeskydda våra barn. Vill vara lyhörd men får inte vara för påträngande.

Livet blev trots allt bra!


© Ljusletaren

18 januari 2019