Fest för alla bybor (fiktivt)


Byn har återigen ställt till med en fest för alla bybor. Tillställningen har börjat och det äts och det pratas som aldrig förr.

Martina hajar till och undrar vad mannen med långt hår gör. Kvackade han som en anka eller kluckade han som en kalkon?

Intresset för vad denna man gör så att det blir helt tyst i hela lokalen.

Skrattsalvor bryter lös.

Peter ställer sig skrattandes upp och undrar om Lennart har fått fnatt? Det är så den långhårige mannen heter.

Lennart skrattar till. Ropar sen till Peter att han ska härma älgen.

Nu bräks det och muar, kluckar och djurljud av alla de slag hörs i festlokalen. Man kan säga att stämningen är på topp.

Festlokalen är fylld av goa vibbar. Alla ler och skålar glatt med varandra oavsett vad det är i glasen. Martina erkänner för sig själv att detta är en fest att minnas för tider framöver.

Efter alla goa uppträdanden så stuvas borden om. Nu är allt ändrat på scenen för snart ska byabandet spela. Först ska lite utmärkelser delas ut.

Marina halvlyssnar och vrider sitt vinglas, runt, runt. Ler och klappar händer till dem som har blivit hedrade.

Då plötsligt hör hon sitt namn ropas upp. Helt perplext ställer hon sig upp och går fram och upp på scenen.

Martina Karlsson vet alla vem det är eller hur? Ja, skriker alla. Visst är hon värd ett hederspris. Ja, skriker alla.

Martina hinner tänka att vad har jag gjort för bra?

Då säger byaåldermannen i mikrofonen att Martina alltid har skrivit och fotograferat bra saker om byn och detta är värt mer än något. Positiva ord och fotografier väcker extra uppmärksamhet för byn och det ska Martina ha sitt pris för.

Martina får en handgjord kamera och en handgjord dator. Båda gjorda av finaste träslag. Det är till om med graverat in hennes namn, dag och årtal plus hederspris på en liten silverruta på båda dessa saker.

Det är första gången som Martina blivit så överraskad att hon blir utan ord. Hon tackar lite tyst och kramar om byaåldermannen och vinkar till alla i publiken.

Det busvisslas och det stampas i golvet och det applåderas medan Martina går ned för scenen. Alla vill se och beundra dessa fina saker som Arne Svensson har täljt till.

Nu kör byabandet igång. Alla äldre lyssnar ett litet tag innan de går hem och så gör även Martina och hennes man.

Dessa saker smeks med öm hand flera gånger denna sena kväll. Värmen i Martinas bröst vill aldrig lägga sig och inte Martina heller. Denna lycka ska sugas länge och väl på.

Hon bara älskar att fotografera och skriva och helst om det hon har i sin närhet. Inte ens i sin vildaste fantasi hade hon någon gång trott på att bli ärad på detta vis.

När man minst anar det slår lyckan till tänker Martina när hon till slut lyckas med att somna.


© Ljusletaren

28 maj 2019