Ödehuset (fiktivt) 

Nya tider och det är omodernt att bo på landet.

Allt dras in. Post, skola, små företag, affär och buss. Har man inte körkort eller flera bilar så är det bara att flytta.

Egentligen så låter det som jag pratar om idag fast så är det inte. Denna trend började redan i slutet av sextiotalet.

Familjen Lundström försökte att bo kvar så länge det gick men till slut så var de tvungna att flytta.

Ett av deras barn skulle börja gymnasiet i stan. Dottern vägrade att bli inackorderad hos någon okänd familj under veckorna. 

Det fanns mer barn i familjen som snart skulle börja gymnasiet så det var bara att söka en lägenhet i stan. 

Från friheten till en bunker mitt i staden. Fast barnen och hustrun blev glada.

Ibland besökte vi vårt gamla hus men sen var det som att vi glömde av det.

Alla vet hur fort förfallet går när ingen bor i huset.

Jag hade trott att någon av mina söner skulle ta över vårt hus men nej. De hade blivit så fina i kanten och de ryste bara av tanken att bo där.

Barnbarnen kom till vår glädje. Ett av barnbarnen var lik mig. Lars kunde sitta i timmar och lyssna på mina historier från denna by.

Älskar alla mina barnbarn men Stefan låg alltid mitt hjärta närmast.

Huset föreföll. Jag och gumman min dog. Åren gick.

Stefan är nu en vuxen man med egen familj. Han rev vårt älskade hus och det var nästan så att jag grät i himlen.

Fast sen blev det byggt ett Attefallshus på tomten. Ladugården behöll han.

Så fort han och hans familj kan åker de ut till detta fritidshus.

Stefan visar bilder sen förr och berättar om farfarfars alla historier. 

Det gamla och det nya huset lever vidare tack vare Stefan.

Ett plus är att tekniken får följa med ut till landet. För utan mobil vill väl ingen vara idag trots att vissa betalar för att få lugn och ro.

@ Ljusletaren 

24 juli 2019