Klassfesten (fiktivt)


Jag minns Bosse som en levnadsglad person som inte brydde sig om omgivningen. Han var med andra ord en glad spelevink. Han fick oss alla att skratta.

Varje gång som jag tänker tillbaka på min skolgång så ler jag av tanken på Bosse. Måste erkänna att jag var lite småförtjust i honom.

Ni förstår väl att han var klassens clown. Han charmade alla och även vår sura fröken Iris. Ingen kunde motstå Bosse. På grund av det så slapp han undan många gånger.

För Bosse kunde göra hyss som kunde reta vem som helst. Han tittade med sina vackra ögon på fröken Iris och sa att han förstod allvaret i detta hyss. Han skulle aldrig mera göra på detta vis. Han blev genast förlåten.

Åren gick och snart var alla vi ute i arbetslivet. Sedan så kom familjelivet med barn och allt. Nu var vi i trettioårsåldern och skulle träffas för första gången sedan vi gick ut nian.

Jag såg verkligen fram emot detta och speciellt för att få träffa Bosse. Tror nog att alla längtade efter charmiga Bosse.

Alla fick en chock då de såg Bosse. Det gick ett tyst sus bland oss alla.

Bosse var helt förändrad. Hade blivit plufsig och blek. Håret var kort och alldeles för kort. Blicken var inåtvänd. En starkt förändrad Bosse med andra ord.

Vad hade hänt?

Vi minglade och hade kul på vår skolträff. Åt och drack gott. Timmarna sprang bara iväg.

Men som av en slump så hamnade jag och Bosse bredvid varandra. Jag försökte inleda ett samtal med honom. Han såg på mig med sina vackra ögon.

Vill du verkligen veta vad som har hänt mig säger Bosse? Ja, men så klart svarade jag.

Min före detta fru tyckte jag var för glad och sprallig av mig. Birgitta hette hon. Hon var väldigt svartsjuk av sig och såg en fara i varje kvinna som jag tilltalade.

Det hjälpte inte att jag sa att jag gillar människor, skoj och hyss. Nej, Birgitta ville kväsa mig. Jag kunde inte och ville inte ändra på min personlighet. Vet du vad Birgitta då gör? Nej, svarade jag.

Hon tar livet av sig. Lämnar mig med två små barn. Barnen är mitt allt men Birgitta tog mitt humör med sig. Jag blev så chockad att jag blev inlagd på psyk ett kortare tag. Där prackade de på mig lugnande medel.

Istället för att få proffshjälp av kurator eller en psykiatriker fick jag lugnande. Nu är jag så beronde av tabletterna att jag inte kan sluta äta dem.

Jag fick tårar i mina ögon. Jag böjde mig fram och stryker Bosse över kinden. Jag har alltid tyckt om dig vännen säger jag. Om du och om du orkar ska du jag hjälpa dig.

Jag vet en bra avdelning där du kan få hjälp för ditt missbruk för där jobbar jag. Jag kommer att stötta dig på alla sätt och vis. Kan någon ta hand om dina barn i några månader frågar jag? Ja, deras mormor och morfar bor i närheten och har hjälpt mig en hel del sedan Birgitta dog.

Vill du bli hjälpt? Ja, mer än allt annat. Jag vill vara en riktig pappa för mina barn.

Ring mig efter helgen sa jag och gav Bosse mitt mobilnummer.

Bosse blev snabbt inlagd på avdelningen där jag jobbar. Vi pratades vid flera gånger när vi möttes i korridoren.

Det var semestertider och jag sa till Bosse att vi ses efter semestern. Ja, det gör vi sa Bosse.

Nu hade det gått fyra veckor och jag skulle börja jobba igen. Jag var spänd på att få höra hur det var med Bosse.

Personalen sa att Bosse hade blivit sämre och bara satt inne på sitt rum. Jag blev tung av sorg. Men gick ändå in i Bosses rum.

Där fanns igen Bosse?

Då öppnas dörren in till Bosses rum och alla skrattar glatt. Den som skrattar mest är Bosse. Alla pratar i munnen på varandra och säger lurad, du är lurad Lisa.

Bosse var frisk!

Efter svåra svettningar och olika trauman hade han tagit sig förbi giftet som skulle ut ur hans kropp.

Bosse var utskriven sedan någon vecka tillbaka.

En stor ljuvlig blombukett ges till mig av Bosses barn som också är med. Bosse kindpussar mig och snurrar mig runt, runt. Tackar mig för att jag lyssnade på honom och för att jag ville hjälpa honom.

Bosse är sig själv igen och jag är lika lycklig som Bosse.

Tabletter tar bort hjärnsmärtan men dövar sinnet på ett felaktigt sätt.


© Ljusletaren

11 juni 2019