Att vara i varandet


Natten är svart och ljummen. Jag vill inte gå in. Vill ta vara på denna fina stund. De gula asplöven dallrar fint i mörkret.

Hör hur räven ropar där nedåt älvbrinken. Ljudet från forsen en bit bort får mig att bara sucka ännu mer av välmående.

Mygg och knott har tagit farväl för denna sommar. Nattfjärilar i massor på det vita brädfodret på vårt röda torp.

Än glöder brasan i vår eldstad här ute. De orange kolen lyser upp effektfullt till den ljuva mörka natthimlen.

Det rasslar i skogen i det smutsgula långa gräset. Säkerligen en liten gnagare som är ute på sin nattjakt.

Rycker till för nu hoar det i min närhet. Kanske ugglan har span på den lille gnagaren där ute i skogsområdet.

Plötsligt skäller vår hund. Det är något som går där borta på det öppna fältet. Ser man på, det är den fina älgen.

Stjärnor sprakar och gnistar och vill göra mig påmind om att det är natt men vinden är ljummen och jag vill inte gå in.

Maken öppnar dörren och undrar var jag är. Kommer strax får han till svar. Ska bara gotta mig en stund till.

Drar in de väl mustiga och jordiga dofternas olikartade hösts doftande. Pustar av välmående och går strax in.


© Ljusletaren

9 februari 2019