Världen är grå och så enormt tung (Fiktivt)


Lottie är fyrtiotre år och känner sig väldigt förbrukad. Glädjen finns inte. Det är endast gråt och förtvivlan som häckar i hennes bröst.

Tankarna är många som flyger och stör henne var dag.

Vad är det för fel på mig som är så ensam och osäker?

Varför vågar jag inte vara den jag vill vara?

Varför har jag aldrig blivit omtyckt?

Mörkrets gardin hänger tjock och tung i hennes sinne.

Hela livet har varit jobbigt och hon har bara inställt sig på att vara andra till lags. Alla har utnyttjat hennes godhet. Hon vet att alla trampar på henne som på en smutsig trasmatta.

Inte ens hennes familj såg henne som liten. De tog henne för givet!

Inte blev det bättre i skolan för där ville ingen vara med henne. Okej då, hade hon godis så. Men när godiset var slut var allt som förr.

Hon kan inte säga att hon blev mobbad men det blev hon ändå på sätt och vis när ingen ville vara bästis med henne.

När Lottie var i tonåren så såg killarna henne. Hon var ju fullt utvecklad. Hennes klasskamrater kom något år efter henne i sin mognad.

Pojkarna trängde ofta in henne i ett mörkt hörn ute på skolgården för att känna på henne. Lottie var så rädd att hon ville kräkas.

När hon hade tagit studenten var hon fri från alla sina jämnåriga. Bara det var en lättnad.

Första jobbet var underbart för där blev hon sedd. Typiskt att det stället var tvunget att dra in på personalen och hon fick sluta.

Nu jobbade hon i ett stort kontorslandskap och var bara en av alla. Hon kom och hon gick och dagarna blev allt mera gråa.

Hennes lilla etta kändes ibland så betungande och svår att bo i. Inga grönområden att förlora sig i bara grått stendamm överallt.

Åren har bara runnit iväg och inte har hon haft en vän eller en kille. Snart var den biologiska klockan slagen och inte ens ett eget barn skulle hon kunna få.

Allt var mörkt, grått och nattsvart.

Pillerburken med sömntabletter stod på nattduksbordet. Skulle hon svälja alla och bara försvinna bort?

Lottie blev skrämd av sina tankar. Reste sig upp och tog tablettburken och recepten med sig till grannen som var diakonissa.

Ringde på och frågade om hon fick komma in. Satte sig sedan tyst ned vid köksbordet. Efter ett långt tag kom orden: ”Kan du ta hand om dessa tabletter och recept för min skull?” Det kunde Ann som diakonissan heter.

Lottie tackade för samtalet. Vilket samtal sa Ann? Du satt med mig i tystnaden och lyssnade tills jag pratade.

Dagen efter beställde Ann tid hos en psykiatriker och följde med Lottie dit. Det tog tid för både Lottie och psykiatriker Fredrik att hitta varandra men till slut så. Det var till och med så att Ann såg den lilla gnista av kontaktljus som tändes emellan de två.

Lottie kan inte tänka nog många gånger om vilken tur hon hade som sökte hjälp hos Ann. Nu jobbade hon med barn via kyrkans regi.

Hon älskar sitt jobb. Hon ger kärlek och får kärlek tillbaka av barnen och annan personal.

Lottie gnistrar av lycka för hon är numera förlovad med en präst i hennes egen ålder. Även om hon kanske inte får uppleva mamma-lyckan så har hon alla barnen från kyrkans regi som de sina.

Äntligen vände det för Lottie. Hon letade sig ut för att söka hjälp och det räddade henne.


© Ljusletaren

15 mars 2019