Lova att detta inte händer igen (fiktivt)


Tåget kör längs rälsen och vi i vår kupé tittar ut på omgivningarna via kupéfönstret. Det är faktiskt ovanligt att människor med samma intresse hamnar tillsammans i en kupé.

Vi är i blandade åldrar men det tycks inte besvära någon av oss. Det är naturen som behandlas med värme. Vi pratar om djupa skogar och naturliga vattenfall. Vi ratar dessa vindkraftsparker som förstör för djur och natur. Även människan tycker att dessa förfula skapelser till vindkraftsparker är vidriga.

Helt plötsligt så dras vi bakåt när tåget gör en kraftig inbromsning. Vi slängs hit och dit. Snart ligger vi upp och ned i vår kupé. Vår vagn har vält.

Det hörs skrik och höga röster från tågets alla vagnar. Vi tittar chockade på varandra. Vad händer säger Lovalie? Kent svarar att det är säkert någon urspårning. Förresten är någon av er skadad? Nej, svarar vi. Du då? Nej, svarar Kent.

Jag kan lova er att allt bagage som vi äger låg huller om buller i kupén. Rena rama turen att ingen blev träffade när allt ramlade ned från bagagehyllan när vår vagn hade vält upp och ned.

Vi hör hur människor går från vagn till vagn för att fråga om skadade människor. En man stannar vid vårt fönster och frågar. Nej, säger Lillemor. Sitt kvar för hjälp är på väg. För allt i världen rör er inte så vagnen välter igen. Ni kanske får vänta lite längre för de skadade ska tas omhand först. Vi sätter upp tummen till mannen att vi förstår. Mannen går då vidare till nästa vagn.

Ganska så läskigt att taket blev vårt golv men huvudsaken är att allt gick bra. Vi är uppe i varv efter denna olycka och undrar om det gick bra för de andra eller om någon har dött och så vidare.

Nu hör vi ambulanser, helikoptrar, militärer och sjukvårdare.

Tror att vi satt så här i minst fem timmar innan hjälpen kom. Till slut så kom en militär till vår kupé. Bad oss att försöka att öppna rutan. Det gick inte alls. Vi fick instruktioner om hur vi skulle göra. Det är svårt att göra enkla saker när man sitter upp och ned men till slut fick vi upp rutan.

Militären sa att vi skulle sitta stilla och en efter en skulle krypa ut ur fönstret. Vänta tills jag säger när det är er tur. Vi nickade att vi förstod. Vagnen gungar till för varje människa som kliver ut via fönstret.

Snart står vi alla sex personer ute och invid rälsen och ser hur allt ser ut. Vi bara gapar! Vilket kaos det är. Militären ger oss filtar att svepa om oss med. Pekar hur vi ska gå för att få hjälp och information. Militären går vidare till nästa kupé.

Vi hittar ett tält som vi ska gå till. Där finns personal som frågar ut oss. Vi ska gå vidare till väntade bussar och sitta där tills bussen är full. Sedan ska vi köras vidare.

Det går inte att undvika att det står likbilar och fullt av ambulanser invid alla bussar.

Till slut är vår buss full av människor som är lätt skadade och chockade. Vår buss kör oss sen till ett samlingsläger som kyrkan har ordnat i sin församlingslokal.

Där får vi prata av oss. Vi blir erbjudna mer samtal. Ja, de är verkligen suveräna på att ta hand om oss alla.

Lasarettet i denna småstad är snart fylld av patienter. Alla hade inte samma tur som vi hade.

Denna tågolycka blev en stor och en svart plump i statistiken om tågolyckor. Det viskades om att inga pengar fanns för reparation av denna del av banan, därför spårade tåget ut. Är det sant så är det för jävligt!

Vi sex personer fortsatte vår kontakt och det gav allt detta tråkiga som hände ett värmande innehåll.


© Ljusletaren

30 november 2019