Fina förebilder (Fiktivt)


Det är många år sedan farbror Gösta var ung. Men minnet är kvar trots att han nu är nittiotvå år. Fast vad vet jag, för det finns nästan ingen som är kvar i livet och kan svara emot och säga att Gösta har fel.

Som barn satt jag ofta på kökssoffan bredvid farbror Gösta och lyssnade på allt det han hade att säga om förr. Ofta sa han också till mig att du Björn, det var tider förr i världen.

Jag har hört allt om hans vådliga äventyr med yxan i skogen. Det har också varit många berättelser om när han blev inkallad i krigstiden. Då var det kallt och svårt. Hemsk vinter och många förfrös sig.

Helt förtrollad satt jag på den bruna kökssoffan, vars dyna var klädd i röd galon. Riktigt såg framför mig hur farbror Gösta åkte på sina träskidor mot den norska gränsen högt uppe i landet. Bara att få bära ett vapen och ha skarpladdad ammunition med sig var nog spännande.

Nu var farbror Gösta trött och skulle vila middag på soffan så jag fick då gå hem. Jag nästan sprang hem (vi bodde nästgårds) för nu skulle jag ta fram mitt leksaksgevär. Även ta fram min leksakspistol och ladda den med knallpulver.

Vår katt och hennes ungar flydde i vild panik när det smällde och luktade av knallpulver.

Över stock och sten sprang jag. Smög på fienden bakom myrstackar och olika buskar och träd. Pang du är död skrek jag och välte ned något föremål på gården.

Till slut tröttnade jag och gick då in till mamma för att få mormors hemkokta saft med en hembakt skorpa. Mamma frågade ofta om hur det hade varit uppe hos farbror Gösta och tant Margit. Bra sa jag och ställde fort bort mitt saftglas på diskbänken och sprang ut.

Än var det flera timmar innan mina större syskon skulle komma hem från skolan. Vad skulle jag nu hitta på? Nu var det inte lika kul att leka krig.

Hör hur farbror Gösta ropar på mig. Björn kan du komma och hjälpa mig att sela hästen. Ja, ropar jag glatt och springer iväg.

När hästen var selad fick jag sitta på dess rygg. Vi skulle åka och bärga lite hö. Farbror Göstas barn och barnbarn var redan där och tog reda på allt hö på alla hässjor. Det var bara ett enda hölass som skulle hem till Göstas gård.

Attans vad jag kände mig som en riktig karl där jag satt på hästen och där bakom mig drogs en vagn full med hö. Farbror Gösta höll i tömmarna så klart. Fast det var jag som var först där framme på hästen.

Det är så många minnen som kommer upp nu när inte farbror Gösta och tant Margit inte finns längre.

Tänk vad dessa äldre människor var fina förebilder. Dessutom så tog de sig tid att prata med oss barn. När de såg vårt intresse för vad det hade varit med om så berättade de extra mycket.

Jag saknar dem och jag saknar tider då det var vanligt att barn umgicks med de äldre på ett helt annorlunda sätt än idag.

Nu stressas allt fram. Ingen har längre tid att lyssna vad den andre säger för fort ska det gå. Det tar ont i mitt hjärta av att se att världen har förändrats till det sämre.

Många gånger har jag önskat att jag kunde slå med min käpp i backen och säga att vi ska stanna upp hetsen. Ta tid för att lyssna och se på världen och även inse att världen innefattar även de älskade små.

All teknik är bra det kommer jag inte undan med men mänskliga historier med ljud och olika tonfall ger extra spänning till hela livet.


© Ljusletaren

7 februari 2019