Människans guldögonblick den 29/10 2019 (fiktivt)


I utterboet är det livligt och glatt. Mamma utter har nyss förklarat för sina tre små att de ska vara lyhörda och försiktiga. Alla är farliga utom deras egen släkt.

Ulla, Ulvin och Ulf lyssnar med ett halvt öra. Deras mamma säger så mycket som de ska göra och passa sig för. Det är inte lätt att komma ihåg allt när livet är så kul.

De har lärt sig att simma och dyka riktigt bra. Kan hålla andan under vattnet om det behövs. Försöker att titta sig omkring så ingen fara lurar på dem. Fast snart är det glömt.

Sommaren var härlig och det var kul att jaga insekter och att sen äta dem. Mamma fångade fisk till dem och det var gott och väldigt gott.

Nu har även hösten varit. Ulla och hennes bröder har sprungit i kapp på alla löv i regnbågens färger.

Ulvin har fångat sin första fisk själv och ni må tro vad han då var mallig. Inte fick vi smaka av den fisken. Snål var han. Fånga själv sa han bara och smackade högt och ljudligt på sin fisk. Mamma Uttra tröstade Ulla och Ulf med att de skulle få varsin fisk av henne.

Snart är fisken glömd för nu är magen full. De skrattar och leker tafatt lite varstans.

Vintern närmare sig. Utterbarnen ser fascinerat på den vita snön. Mamma titta, vi kan åka kana på snön. Mamma Uttra skrattar gott. Tänker vad jag älskar er tre små.

Nu finns det lite is på ån där de håller till. Barnen upptäcker snart att isen håller för deras lek. Fast ibland så brister den svaga isen.

De hör en människa och en hund gå i en backe ovanför dem. Tystnar för ett tag men sedan är leken det främsta de tänker på.

Ni kan inte ta mig ropar Ulla och dyker ned i vattnet. Ulf och Ulvin hoppar också i vattnet. Ulla fort upp och springer på isen med sina två bröder efter sig.

De ser inte människan med hunden som fascinerat ser på deras lek. Hunden står helt blixtstilla och undrar vad detta är.

Utterbarnen kommer närmare och närmare järnbron där människan och hunden står. Då plötsligt säger människan något till dem. De dyker fort ned i vattnet.

Deras hjärtan klappar fort. Vad var det där frågar Ulvin? Var det en jätte eller vad var det? Ingen av syskonen svarar.

Fort simmar de under vattnet och hem till sin mamma. De berättar vad de har sett. En människa och en hund. Det är detta jag har varnat er om. Utterbarnen blir stela av chock.

Fast detta var en god människa som varskodde er för att inte komma närmare. Ni hade tur mina små men nu inser ni att ni måste vara mer på er vakt fastän det är så kul att leka.

Alla tre svarar i korus … ja, mamma.

Snart har de glömt detta och simmar ut igen för att busa på isflaken.

Människan med hunden tänker: ”Lycka till ni underbara små. Låt världen vara snäll mot er alla”.


© Ljusletaren gäller för både text och bilder

30 oktober 2019